Håll er vakna - tänk på Ingo! Och gå på utställning

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Snart är det dags för ett 60-årsjubileum. Och många läsare av denna blogg minns säkert den magiska natten till den 27 juni 1959.

Men redan nu på lördag klockan 13 är det invigning av "Den slående utställningen om Ingo" på Idrottsmuseet i Helsingborg.

Utställningen är ett måste för alla som älskar "the noble art of selfdefence" och för ett som vill känna nostalgins vingslag.

Själv har jag starka minnen:

Mina föräldrar hade väckt mig. Det var dags för titelmatchen på Yankee Stadium i New York mellan Floyd Patterson och Ingo från Göteborg.

Jag skulle fylla nio år den sommaren och hade fått ett par boxhandskar i julklapp. Ingo var min och mina kompisar store idol och boxning favoritsporten. Vi drog lott om vem som skulle använda vänstran respektive högran. Sen gick vi VM-matcher i uthuset på Helsingborgsvägen i Ängelholm – som var vårt eget Yankee Stadium.

Näsor blödde och tårar rann. Men det spelade ingen roll för alla var vi Ingo.

Nu var det allvar.

FOTO: KALLE LIND
Sportreporter Lindquist träffar Ingo i Köpenhamn 1985 för en intervju inför EM-matchen mellan Steffen Tangstad och Anders Eklund. Givetvis passade jag på att få mästarens memoarbok signerad. Det blev en mycket glad pratstund.

Jag ligger nerbäddad mellan mor och far och hör reportern Lars-Henrik Ottossons rapportera från andra sidan Atlanten. Sändningen överförs av Radio Luxemburg eftersom Sveriges Radio inte tycker att det är rumsrent att sända boxning. Att Ingo ska slå Floyd är självklart. Jag är så övertygad att jag slagit vad med granngubben Hjalmar om två kronor.

Exakt klockan 03.47.27 vrålar Ottosson: ”Ingmar slår ner honom – igen”.

Hjalmar fick lätta på sillabörsen.

Året därpå gick Ingemar en returmatch och förlorade grymt mot den revanschsugne Floyd. Och vid det tredje mötet 1961 förlorade Ingo knappt på ett tvivelaktigt domslut i Miami.
Låt oss förflytta oss till våren 1985.

Den danske boxningspromotorn Mogens Palle ordnar en titelmatch mellan vårt svenska hopp Anders ”Lillen” Eklund och norske europamästaren Steffen Tangstad.

Veckan före matchen blir jag, tillsammans med fotograf Kalle Lind, utsända till Köpenhamn. Ingo är på plats. Han har anställts av Mogens Palle för att skapa PR kring Steffen Tangstad.

Vi träffar honom efter att Steffen avslutat ett svettigt sparringpass. Han tar vänligt emot oss och vi får en exklusiv intervju med The Champ.

Ingo är tvärsäker på norsk seger. Jag frågar om Lillen ändå inte har skuggan av en chans.

– Jo, de' e' la' klart, säger han på sin utpräglade göteborgska:

– Steffen kan ju snubbla.

Norrmannen snubblade aldrig – men förlorade ändå. Även en världsmästare kan ju ha fel.
Sin tuffaste match fick Ingo, märkt av Alzheimer, gå senare i livet.

Han dog på ett vårdhem i Onsala 2009.

Mina minnen av världsmästaren och sommaren för 60 år sen lever i hjärtat väl bevarade.

Utställningen om Ingo pågår till september.

Jag är inte pervers - men älskar sjukvården

ETT KÅSERI FRÅN LINDQUIST DENNA LÖRDAGSAFTON:


Denne mans förhållande till sjukvården är gott. Och jag har erfarenhet efter att både ha opererats i nedre och övre regioner. Och mitt emellan också, för den delen.

Under många år genomgick jag en kontroll, en så kallad cystoskopi. Man går alltså upp med en kamera genom urinröret.

Jodå, det funkar. Tack vare japansk teknik.

Vid ett av tillfällena frågade min trevlige doktor hur det kändes efter undersökningen?

– Om det känts bra hade jag varit pervers, blev mitt svar.

Nu raskt över till de övre regionerna. För en del år sen ringde jag Söders vårdcentral och berättade om en knuta på skallen. Den störde inte mig men däremot de barberare som försökte skapa frisyrer likt Robert Redfords.

Ingen hade lyckats, av oförklarlig anledning.

Tre dagar senare fick jag tid för operation. Visades in i ett kalt rum. Där fick jag ensam ligga och vänta på den danske medicinman som fått den stora äran att utföra ingreppet.

Min nervositet var stor eftersom det var första gången jag skulle genomlida ett kirurgiskt ingrepp. Och inte blev den mindre när jag läste anslaget på väggen:

”Vem gör vad vid hjärtstillestånd?”

Läkaren skulle i nödsituation kontrollera puls, respiration och pupiller.

Sköterska nummer ett hade till uppgift att ventilera, suga slem och fixa syrgasen. Och sköterska två skulle kasta sig över akutväskan och sätta dropp.

Hjärtat höll på att stanna.

Man har ju hört om människor som blivit inlagda på sjukhus för en enkel åkomma och därefter kilat vidare till de sälla jaktmarkerna.

Så kom han då – den danske doktorn. Han liknade ett av de värsta kanadensiska råskinnen jag en gång skrev om som hockeyreporter. Men han log vänligt och bad om ursäkt för att han måste lokalbedöva mig. Och sköterskan beklagade att hon måste raka bort en hårtest på skallen.

– Gör inget, sa jag. Ska klippa mig som Aschberg på lördag.

Det sa pang! Nålen satt där.

– Snart skär vi, sa läkaren och över huvudet fick jag ett grönt skynke som han började försöka göra ett hål i – trodde jag.

I själva verket var han i full färd med operationen.

– När ska du ta knutan? undrade jag.

– Den är redan borta, sa han.

Rena expressoperationen.

Hjärtat höll och jag var kvar i det jordiska. Sen frågade doktorn hur länge jag haft knutan och jag sa ”i si så där en tjugo år” och förtydligade mig med en saklig, medicinsk min:

– En typisk geniknöl.

– De' va' en fedtknude, sa dansken.

Spännande träffar på Idrottsmuseet

Helsingborgs Idrottsmuseum är korat till landets bästa och den ena satsningen avlöser den andra.

Under vintern och våren har man arrangerat "Träffpunkt idrottsmuseet" med kända gäster som ofta dragit fullt hus.

Nästa gäst är författaren, ståupparen, mentala coachen med mera, Daniel Westerberg, som kommer att bjuda på inspiration och insikter som leder till omedelbar förändring.

På hans meritlista kan man även konstatera att han utsetts till ”Årets föreläsare”.

Det hela äger rum på onsdag (29 maj) klockan 13:30.

Idrottsmuseet bjuder på entrén och det är gratis fika.

Föranmälan krävs dock. Denna görs på: fia@hbgidrottsmuseum.se eller SMS till 0706-296760 senaste på måndag.

Och platsen är givetvis vårt fina Idrottsmuseum i Idrottens hus.

Snart är det också dags för en utställning om Ingo Johansson med anledning av att det i sommar är 60 år sedan han blev världsmästare. Om detta återkommer vi i Kenny Lindquists onsdagskåseri

Åååh - denna vackra Mosserydssjö

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Varje vår som vi kör upp till vår sommarvistelse i Hullaryd stannar vi alltid till vid Mosserydssjön, tre kilometer från byn. Där beundrar vi utsikten och njuter av att få tillbringa vår tid i denna pastorala miljö i flera månader.

Så skedde även förra onsdagen då vi hade färdats de tunga 27 milen från Helsingborg. Och jag lovar; sträckan på E4:an mellan Värnamo och Jönköping är Sveriges tradigaste väg.

FOTO: KENNY LINDQUIST
En av småländska höglandets vackraste sjöar är Mosserydssjön. Den ligger tre kilometer från Hullaryd. Här försökte jag bli storfiskare. Jag är naturvän. Men... tyvärr de flesta av mina drag ligger på sjöns botten.

För några år sen kom jag på att jag saknade en hobby – under vistelsen i Hullaryd. Kände mig för gammal för bergsbestigning och för ung för att sitta på hemmet och tälja smörknivar.

Valet blev fiske.

Berättade om beslutet för Elsa-Lill och förklarade i målande beskrivningar om hur jag skulle kunna bidra till hushållsekonomin med abborrar, gösar och gäddor, den ena större än den andra.

– Jag tror det när jag ser det, påpekade hon syrligt. 

När denne man bestämmer sig för något lämnas inget åt slumpen – och undan går det.

Sprang över till Bagar-Björn och löste ett helårs fiskekort för Mosserydssjön. Som en självklarhet blev det även en prenumeration på Fiskejournalen samt inte minst en funktionell fiskeutrustning, inklusive vass filékniv.

– Ta fram stekpannan, var det sista jag skrek till Elsa-Lill innan jag drog iväg till sjön där jag sett ut en vacker klippa från vilken stordåden skulle utföras.

Satsade fullt ut och drog iväg ett elegant kast.

Nåt gick snett.

Linan rörde sig inte en millimeter. Började rycka och slita i utrustningen. Det fick till följd att jag på ett oförklarligt sätt snabbt blev inlindad i flera meter fiskelina.

Tålamod är inte min starkaste gren. Åkte därför hem med linan virad runt kroppen. I dörren möttes jag av Elsa-Lill. Hennes skrattanfall varade i en kvart varefter hon med en snabb blick konstaterade att jag vänt spinnrullen bak och fram.

Denne man ger sig inte. Dagen efter var jag på plats igen. Gjorde några uppmjukande uppvärmningskast för att få in rätta snitsen. Sen jag tog i på allvar.

Draget for iväg likt en långdistansrobot långt, långt ut i sjön.

Kvar stod jag med linan.

Gav moloket upp och for tillbaka hem.

Elsa-Lill stod i köket och stekte abborre från Ica.

Begrep att hennes tilltro till sin make inte var den största.

Dag tre lyckades jag plantera fem drag på sjöbottnen.

Värre skulle det bli.

Dag fyra fastnade draget i en trädkrona. Men det berättade jag aldrig för Elsa-Lill.

Hon undrade fortfarande när jag skulle komma hem med nån firre.

– Sjön är stendöd. Troligen övergödning, konstaterade jag som den miljöexpert jag plötsligt blivit.

– Konstigt, sa hon. Oscar i Tingshuset drog upp en gädda på första kastet häromdan.

Sen dess har jag täljt smörknivar. Men...

... det är ju också en hobby.

Tranås-Posten gav sig ut i Hullaryds kändisvimmel

Det händer att pressen dyker ner i Hullaryd -- både tv, radio och tidningar.

Trots att vi är ett blygsamt äkta par presenterar vi i dag ett reportage som skrevs i vår favorittidning Tranås-Posten för en tid sen.

Jag har självklart en året-runt-prenumeration på denna fantastiska tidning, som har mycket att lära ut till andra lokaltidningar.

Hur som helst blev vi intervjuade av tidningens eminente stjärnreporter Kjell Olof Bohlin som alltid är på hugget.

Det blev ett reportage helt i Svensk Damtidnings anda.

Håll till godo:

KLIPPET ÄR FRÅN TRANÅS-POSTEN
Vad tycks?

Vårmarknad i Hullaryd

SOMMAREN KAN BÖRJA I VÅRAN BY

Liksom alla andra somrar duggar arrangemangen tätt här i den idylliska Smålandsmetropolen Hullaryd.

Under lördagen var det Vårtorg. Här kunde man fynda närproducerade växter, ostkakor, kryddor och man kunde till och med ta en tur på hästryggen. 

Det sistnämnda var kanske inget för en gubbe i min ålder. Däremot stegade jag direkt fram till Vaggeryds chark och gjorde ett klipp – 20 isterband för tvåhundra spänn. 

Sommaren är räddad.

Alltså...Det kommer att hända mycket i Hullaryd den här sommaren. Till exempel kommer det 220 år gamla Tingshuset att slå upp sina portar lördagen den 10 augusti. 

När en liknande visning ägde rum för två år sen kom 2 000 besökare. Intresset är stort för denna kulturella byggnad.

Om ni har vägarna förbi Hullaryd i sommar så stanna till i denna småländska pärla där vi kommer att vistas i Casa Rosada fram till slutet på september.

Här nedan följer en bildkavalkad från torget i Hullaryd under lördagen.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Givetvis kunde den som ville, och vågade, ta en tur på denna ståtlige häst.

Massor med besökare kom under lördagen till Hullaryds Vårmarknad.

Oscar Målevik, som äger Tingshuset tillsammans med Henrik Olsson, gjorde reklam för den stora visningen den 10 augusti.

Tommy Åkesson och Inga-Lill Vilhelmsson sålde egenproducerade växter.

Anna Thorstensson, t.v. och Minna Ström är två givna försäljare när det är torgdagar i Hullaryd.

Är Elsa-Lill från Eskilsminne - eller spanjorska?

KENNY LINDQUIST ONSDAGSKÅSERI

Kanske har hon rätt... Men låt mig med en gång slå fast att jag inte är nån folklivsforskare. Fast jag inbillar mig att människorna på Iberiska halvön har ett hiskeligt temperament. Alltså det som liknar Elsa-Lills.

Nej, jag har inga fördomar. Inga som jag vet om i alla fall.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Jag har alltid trott att Elsa-Lill var en hemvävd tös som kom från den vackra stadsdelen Eskilsminne i Helsingborg. Själv tror hon sig vara spanjorska.

Själv härstammar jag från Våxtorp- och Hishultstrakterna i södra Halland och där är folket snälla och lugna bönder. Att det lugna skulle ha satt sig i min gener kan dock tas med en nypa salt. Men jag är i alla fall snäll.

Alltför snäll emellanåt. 

Jag var till och med så snäll häromkvällen att jag följde med Elsa-Lill till Släktförskarföreningens dna-café på Stadsarkivet i Helsingborg. Där skulle hennes saliv lägga en historisk grund. Hon skulle alltså få reda på om det fanns någon släkting i de norra delarna av Spanien.

Vi vandrade och vandrade. Jag med gångstavar eftersom mitt balanssinne inte är det bästa efter att jag stöp på huvudet i Stadsparken häromåret och bröt axeln – med stor rädsla som följd.

Promenaden fortsatte. Mina ben värkte.

Jag är alltså en snäll Hallandsbördig pojke. Och vad gör en sån inte för sin lagvigda...

Vi kom fram till slut – och denne 15-procentige invalid var nära en kollaps.

Elsa-Lill lämnade sitt salivprov. Det kostade 59 dollar. Hon tejpade igen kuvert som sen skickades vidare till nåt dna-laboratorium i Houston, Texas.

Ville ta en taxi hem eftersom mina ben var stumma som trumstockar. Det förslaget föll inte i god jord hos spanjorsk... förlåt, Elsa-Lill.

Fick vandra den långa vägen tillbaka till Palladiumhuset.

Blev helt slut... en gång till.

Som tack, som den goda hustru hon än är, erbjöd hon mig ett glas sliskig Sangria och sen började hon dansa flamenco i funkisvåningen sjungande ”viva españa”. 

Men inte nog med det...

Hon, som aldrig sett en fotbollsmatch i hela sitt liv, berättade att Barcelona har världens bästa fotbollslag.  

(Att den klubben föll mot Liverpool med fyra-noll samma kväll i Champions League hade hon tydligen missat totalt).

Nu väntar vi på svar. Härrör hennes förfäder från Pyrenéerna. Är hon månne spanjorska, bask... eller katalan?

Ger mig fan på att jag har gift mig med en eldig spanjorska...

… och inte den tös från Eskilsminne, som jag trodde.

Jag har inga fördomar.

Men snart käkar vi väl paella och dricker tinto varje kväll. 

Åsa-Nisse fanns i Hullaryd

På onsdag flyttar vi upp till sommarvistelsen i Casa Rosada på Sydsvenska höglandet och stannar fram till i oktober. Det får mig osökt att tänka på Åsa-Nisse, vars filmer jag älskar.

Åsa-Nisse och jag har klara likheter. Vi är båda lika rädda för våra käringar.

För flera år sen skrev Helsingborgs Dagblads tidigare, och eminente, kulturchef Gunnar Bergdahl en bitsk recension:

"Historien om hur republiken Knohult samlas runt Åsa-Nisses oljefyndighet och hans dunderpump är 110 procent löjeväckande och idiotisk."

Efter att ha sett senaste Åsa-Nissefilmen "Wällkom till Knohult" instämmer jag.l och en skymf mot oss höglandsbor.

Samtidigt vill jag poängtera att jag gillar de gamla svartvita rullarna med Nilsson på Åsen.

Nu blir det ordning. Jag har börjat skissa på ett nytt filmmanus.

Inspiration får jag gratis av människor som bor runt Knohult. Byn finns i verkligheten och ligger mellan Aneby och Huskvarna, i närheten av Hullaryd.

FOTO: KENNY LINDQUIST
I Hullaryd är det stundtals livlig kommers - precis som i Åsa-Nisses Knohult. Här en bild från Hullaryd torg. Och vem är kunden i förgrunden... om inte Elsa-Lill.

I vår grannby Tubbarp fanns för några år sen ett original som kallades Tubbarparn. Det var han som en gång stod modell för Åsa-Nisse.

Denne allfixare reparerade en sommardag hustaket hos Elsa-Lills moster. Med händerna i diskbaljan såg hon något svischa förbi köksfönstret och hörde en duns.

Tubbarparn!

Hon rusade förtvivlad ut:

– Oj oj oj! Ramla du ner?

– De' gör inget. Ja' sulle ändå ner å' hämta spik.

I grannbyn, Haurida, fick handlare Thorén stå modell för karaktären Sjökvisten.

Så jag har alltså bestämt mig för att skriva manus till "Åsa-Nisse The Movie", i svartvitt.

Figurerna finns runt hörnet. Visserligen kommer jag inte att lägga mig i vem som ska spela Nisse och Klabbarparn. Men en rollbesättning har jag bestämt, Eulalias. Här behövs ett bitskt fruntimmer som bestämmer allt och som kan prata genuin småländska.

Kommer ni ihåg den ädla Tinton... Vi gör det

KENNYS ONSDAGSKÅSERI, ligger ute redan nu.


Det spanska härligt robusta rödvinet Vino Tinto var under många år Söderbornas favoritdryck här uti den fagra staden Helsingborg.

Ja, man kan säga att det dracks till både vardag och fest – från Bryggaregatan i söder till Trädgårdsgatan i norr. Och på vår lokala kvarters- och stjärnkrog Punkten i Gasverksbacken skålade vi i dessa Bacchi droppar så klackarna slog i taket.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Punkten var vårt lokala Bacchus vid foten av Gasverksgatan under 1980- och 90-talen. Saknaden efter den tiden är stor.

Det var en härlig känsla att komma hem på fredagskvällen och efter en hård arbetsvecka långsamt få vrida runt kapsylen och lyssna till dess vällustiga knakande.

Men dessvärre – detta ädla rödvin har fått lämna plats för annat på Spritbolagets hyllor. Många älskare av dessa droppar tvingas nu själv brygga dunkvis med något som kan liknas vid det spanska originalet.

Fritiof Nilsson Piraten var konnässör på viner. Förra sommaren gick jag förbi det hus som Bombi Bitts fader bebodde åren 1921-1931. Det var alltså på den tiden som Piraten själv verkade som advokat med kontor på Storgatan i Tranås.

Körde därefter tillbaks till Hullaryd, 22 kilometer därifrån, och plockade fram en bok om den store författarens förhållande till mat och dryck.

Piraten var som bekant en av grundarna av Gastronomiska akademien 1958. I huvudstaden bodde han alltid på Hotel Reisen vid Skeppsbron. Där skulle det stå sex halvflaskor av det exklusiva röda vinet Château Margaux på rummet vid ankomsten. Margaux var även Ernest Hemingways favorit bland rödtjuten så han var i gott sällskap.

I mitt hem brukar det stå ett glas hemkörd Tinto på diskbänken.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Låt oss aldrig glömma den gamla hederliga Tinton som förgyllt mången afton.

Bara för att jämföra gick jag in på Spritbolagets hemsida för att kolla vad en flaska Margaux kostar. Priset var 11 378 kronor per helrör för den dyraste varianten. Och då fick man till råga på allt beställa varan.

Näe! Hellre köper jag en bryggsats på nätet. Den ger 20 liter för 119 spänn. Det handlar inte om snålhet utan mer om bekvämlighet. Det ska alltid finnas en pava Château Casa Rosada Tinto hemma och nära till hands.

Spritbolagets Margaux är lagrad sedan 2005. Min Tinto tillkom i förra månaden och kan beskrivas som syrligt sträv. Och med den goda kunskap jag besitter, kan jag även säga att Château Casa Rosada Tinto har ett lätt inslag av odefinierade kryddor och övermogen fallfrukt. Den vinner inte på att lagras och livet ska ju levas i nuet.
Här finns varken tid eller vin att förspilla.

FOTNOT: För övrigt påbörjar vi vår sommarvistelse i Casa Rosada i Hullaryd under maj månad. .Men givetvis kan ni följa bloggen Gårdenäs/Lindquist även under sommaren.

Vi har rest söderöver... till en krona bland städer

KENNY BJUDER PÅ ETT BONUSKÅS

En del har Mallorca som favoritresmål, andra Thailand.

Elsa-Lill och jag föredrar Landskrona.

För en tid sen for vi till denna vackra stad vid Sundet. Självfallet blev det ett besök på Citadellet med dess spännande historia. Men det bestående minnet var att vi hittade ett gastronomiskt höjdarställe – Haralds Kiosk & Grill. Godare korv med mos har jag inte smakat sen Alvar slog igen korvaludan på Storgatan i Ängelholm för många år sen.
Och, tack och lov... Haralds finns kvar än i dag. Har besökt stället flera gånger sen dess.

Vi insåg direkt att Haralds är stället om man vill frottera sig med kändisar. Framför oss köade legenden – Tommy ”Gyxa” Gustafsson, Landskrona BoIS eminente anfallare på 1970-talet.

Jag var på vippen att be om en autograf när jag insåg att vi befann oss på Landskronas eget Stureplan.

Och inte blev det sämre när vi någon tid senare träffade "Kung Sune" där. Alltså den tunge centern Sonny Johansson - en annan spelare som jag alltid beundrat.

Elsa-Lill gick på ansiktslyft
i samma veva som vi åkte
söderöver.

I övrigt har det varit en lugn vecka i Palladiumhuset och allra lugnast var det i torsdags kväll. Då var Elsa-Lill på träff med väninnorna där hon är en självskriven medlem i logen ”Hakan går”.

Hemma i paradvåningen kände jag mig fri som fågeln. Det är vid sådana tillfällen som min kreativitet blommar ut, för då har jag chans att laga karramad.

Nu undrar säkert mången uppländsk vän vad karramad är för något. Jo, helt enkelt rejäl mat tillredd av män såsom Hagefläsk från Bjärehalvön, Börjes isterband och Bullens pilsnerkorv. Får man fresta med Döve Frans sillasoppa?

Elsa-Lill hann inte mer än ut ur våningen förrän läckra råvaror radades upp på spisen.

Unnade mig en välförtjänt matlagningswhisky medan fläsket sprätte i stekpannan och fick en härligt bränd yta. Rätten kompletterades därefter med redigt mjöliga King Edwardpäror, rå lök, stekflott samt vispgrädde.

För säkerhets skull kröntes anrättningen med ett tjockt lager havssalt.

Jag är en nyfiken jäkel. Kunde därför inte låta bli att följa ”Hakan går” på Facebook, där kvinnsen kontinuerligt lade ut foton. Då insåg jag att de paranta käringarna även passade på att fira Halloween och turades om att låta sig plåtas i skräckmask från Buttericks.

Av säkerhetsskäl föredrog jag att inte kommentera bilderna. Men Elsa-Lills son där uppe i Stockholm var betydligt modigare och ställde frågan:

”Har du lyft dig, Mor?”

Det skulle jag aldrig ha vågat.

Så här kommenterar Du vår blogg

Vi har fått en härlig respons på vår blogg. Fram tills denna lördagskväll har vi haft nästan 14 000 inlägg. Därför försöker vi att uppdatera oss så ofta som möjligt.

En del har undrat hur man kommenterar inläggen...

Gör så här:

Efter inlägget finns en de två orden "Inga kommentarer".

Klicka där och du är inne i kommentatorsfältet.

Ös på med synpunkter - både positiva och negativa!

Glada Änkan - en gastronomisk höjdare i Helsingborg

Många av våra uppländska vänner som kommer på besök till den vackra staden Helsingborg ställer alltid samma fråga:

”Vart ska vi gå ut och äta...”

Ja, det finns många ställen av välja på i denna Sveriges mest krogrika stad - sett till antalet invånare.

Tura på färjorna mellan Helsingborg och Helsingborg är ju alltid exotiskt och trevligt. Men vi har ett nytt favoritställe – en riktig pärla av internationell högstaklass:

FOTO: KENNY LINDQUIST
Glada Änkan - en krog på Bruksgatan i Helsingborg i internationell toppklass.

Den ungerska restaurangen Glada Änkan - på den del av Bruksgatan som gränsar mot Stadsparken är på toppen av topplistorna.

De paprikasmäktande schnitzlarna där är gudomliga. Men inte nog med det...

Trevlig personal, utsökt mat, härlig hemkänsla och suveränt goda viner. Det känns som man sitter mitt i den härliga stadsdelen Buda - vid sidan av Donaus strand. Eller på en intim restaurang vid vackra Baltonasjön.

På det oräkneligt antal krogar vi besökt världen över står denna i högsta klass. Självklart firade vi vår bröllopsdag där.

Jag säger bara: Budapestschnitzel!

Men var ute i god tid och beställ bord!

FOTO: KENNY LINDQUIST

Min fru, Lena Maria 
Gårdenäs, älskar 
Glada Änkan. 
Romantiskt så det förslår.

LÄS MER:
www.hungarian-restaurant.com/

Längtan till metropolen Vaggeryd

KENNYS BONUSKÅSERI

Jag är en stor nostalgiker och det händer att jag tänker på den lilla småländska orten Vaggeryd – utmed E4:an – och på varm korv med mos.

Ska man se det hela ur ett historiskt perspektiv så var det den saligen avsomnade korvmadamen Rut-Kerstin hemma i Ängelholm som lärde mig älska varmkorven.

I sitt stånd vid Rebbelberga kyrka greppade hon den hårt grillade korven, placerade den på brickan tillsammans med tre spadar mos och önskade god aptit på sitt eget speciella vis.

”Pågajävel! Den e' varm nock till ditt unga hjärta.”

Korven har under århundraden utgjort basfödan inom det svenska försvaret. Den har fått illasinnade angripare att ta till flykten. Låt mig ta ett exempel:

År 1598 landsteg den polsk-svenske kungen Sigismunds vapenbroder Arvid Stålarm med finska trupper på Upplands kust. Grabben räknade kallt med en enkel invasion.

Men tre Uppsalaprofessorer samlade bönderna. Och deras proviant bestod uteslutande av, ja just det, korv.

Stålarm med manskap hade inte chans utan jagades tillbaka till Bottenviken.

Korv gav, och ger, styrka. Och Upplandsslaget kom att kallas Korvtåget.

Numera verkar det som om korvhandlarna inte ens kan sve' korvarna på rätt sätt. Och så pulvermoset… detta djävulens påfund.

Päregröd ska givetvis göras på riktiga panntofflor med mycket smör i smeten. Ja, fettet är ju en självklarhet för att den goda smaken ska nå himmelska fröjder.

Korvhandlare! Här får ni ett gott råd: Lär av oss som var med på den tiden det begav sig! För det här är ingen lek.

Innan pulvermoset gjorde sin entré hade jag speciella favoritkorvstånd runt om i landet.

I ungdomen liftade jag ofta med kompisen Ronny till Stockholm. Ronny rattade en 24-meters Scania och i lasten brukade vi ha ett hundratal nyslaktade grisar från Scan. Ja, dom skulle troligen bli korv.

Ronny stannade alltid till i Vaggeryd och där intill korvkiosken låg den berömda sulfatfabriken med sin säregna doft. 

Dessa speciella gourmetmåltider glömmer jag aldrig.

I dag går E4:an utanför Vaggeryd. Men när jag i nästa vecka kör upp till Hullaryd ska jag unna mig en avstickare för att kolla om korvståndet finns kvar där. Jag kan lova er att kombinationen hårt bränd korv med stark senap, luftigt mos och doften av sulfat gifter sig och tar en till aromatiska höjder.

Tycker ni att jag är knäpp... Det tycker Elsa-Lill.