Tro det eller ej - men jag går mot de 70

KENNY HÅLLER PÅ ATT BLI EN MOGEN MAN

Ibland får jag frågan om hur livet ser ut när man närmar sig de 70?

–  Jo, som när jag var 39, brukar jag svara.

Jag försöker motionera dagligen, lyssnar på rockmusik och ställer mig ofta framför spegeln och drar av introriffet till Johnny B. Goode på luftgitarr.

Ni skulle bara se vilken viril gubbe jag är!

FOTO: KENNY LINDQUIST
Numera återfinner man mig på antikvariat.

Visst, strålen är inte lika spänstig som när man är 20. Den skär knappast igenom Ifös porslin, om man så säger. Och jag lägger mig vid halv nio och stiger upp fem.

Själv tycker jag att jag ser oförskämt ung ut, trots den klädsamma spolformen runt midjan. När jag säger det suckar Elsa-Lill djupt med ett överseende leende på läpparna.

För några år sen var jag bjuden på fest hemma hos en kollega.

Eftersom jag misstänkte att det skulle vankas en och annan whisky tog jag bussen. Steg på en fullsatt 1:an vid Carl Krooks gata i Helsingborg och insåg att det inte fanns en enda ledig sittplats att uppbringa.

Tog ett krampaktigt tag i en av stolparna för att hålla balansen. Då reste sig en artig liten flicka och undrade om farbror ville sitta.

Steg av bussen och passerade ett bokantikvariat. Tittade intresserat på böckerna i skyltfönstret – gamla litterära verk om Helsingborg.

Ett av dem var "Söders Blues". Författare? Jo, en viss K. Lindquist.

Så nu anses man tydligen vara antik – också.

På 1990-talet, vid högst mogen ålder, fick jag en släng av längtan till en svunnen ungdom. Köpte därför ett par rollerblades. Efter att ha tränat idogt på parkeringen vid gamla Tretorn kände jag mig mogen för en runda i City.

Övertalade min då tonårige arvinge att hänga med.

Gjorde en publikfriande piruett framför Knutpunkten och hastade uppför Wieselgrensbacken i bästa Jonny Nilsson-stil.

Allt gick bra, tyckte jag, och väl hemma igen kände min ungdomlighet inga gränser.

– Märkte du hur alla tittade beundrande på oss? sa jag.

Hans replik var lika snabb som David Batras i Parlamentet:

– Det var bara för att du är så gammal.

Jag sålde mina rollerblades kort därefter.

Nej, det är inte lätt att ha nått värdig ålder. Häromdan skulle Elsa-Lill och jag gå på cocktailparty.
Klädde upp mig i snygg mörk kostym och duttade på mig av bästa Aqua Vera herrparfymen.

Elsa-Lill mönstrade mig när jag stod framför spegeln och knöt den moderiktiga slipsen. Hennes skratt var lindrigt uttryckt rått:

– Åt vilket håll ska du kamma luggen?

Jag är Sveriges äldste groupie

KENNY SKRIVER OM SIN KÄRLEK TILL POPMUSIKEN


Häromåret besökte vi Stockholm för att se Stallbrödernas jubileumsshow ”1968” på Intiman.

I foajéns mingel träffade vi Eva ”Plommon” Soelberg, basisten i Sveriges första tjejband, som döptes just till Plommons. Tjejerna rockar fortfarande fett trots att de nu uppnått senioråldern.

På det ljuva 60-talet var denne man ett rågblont, långhårigt mods som älskade att exponera sitt yttre (sån är jag inte i dag).

För att förstärka min intressanta personlighet bar jag alltid hornbågade solglasögon för att likna den excentriske Lars Görling, författaren som skrev den skandalomsusade boken 491.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Plommons och Rainy Day Women sammanstrålar i Helsingborg. Fr.v. Eva "Plommon" Soelberg, Bonita Nordahl, Lena Maria Gårdenäs, Maud "Måddan" Lindqvist, Ann-Christin Carlsson och Eva Kroon-Bisenius.

Livet lekte. Mina allra största intressen var svåra böcker och popmusik. Och jag var ett stort fan av Rolling Stones och The Who. Beatles var för mesigt.

Dock fanns det en mjuk sida av mig som gjorde att jag fastnade för tjejpopband.

Första gången som jag hörde Stockholmsbönorna Plommons blev jag helt såld. Rusade iväg till Bengtssons musik på Storgatan i Ängelholm och köpte deras singel. På A-sidan låg låten ”Hungry for love” och på B-sidan ”Last train to Liverpool”.

Texterna var kanske inte av det centrallyriska slaget. Men vad gjorde det när flickorna var söta som en dröm – i en pubertetsfjunig ynglings ögon.

Plommons hade sin storhetstid under 60-talet. När decenniet närmade sig slutet, började tjejerna fundera på livet efter rampljuset.

Bandet gjorde, vad de trodde, sitt sista tv-framträdande 1967 då det var dags att ta studenten. Plommons upplöstes – universitetet väntade.

18 år senare sammanstrålade tjejerna på en fest. Tanken på en comeback dök upp. De mogna damerna dammade av instrumenten. Det dröjde inte länge innan det bar iväg på nya turnéer– nu i ett lugnare tempo.

Plommons lirade på Helsingborgsfestivalen för några år sen.

Publiken i Pop-60-tältet på Gustav Adolfs torg fick sig en rejäl nostalgikick. Det svängde gott om bandet.

Sångerskan Maud Lindqvist, mer känd som Måddan, avslöjade att bandet bara kunde tre ackord då de först stod upp på scenen hemma i Sundbyberg. Och att de fortfarande bara kan tre ackord.

– Men vi är 400 år gamla tillsammans och väger sammanlagt 400 kilo.

I Helsingborg var vi stolta över Rainy Day Women på 60-talet. De kom att bli internationellt kända.

Så småningom gifte jag mig med sångerskan - Elsa-Lill kallad.

Jag måste vara Sveriges äldsta groupie.

Regnbåge över Hullaryd

KENNY VILL ARRANGERA EN FESTIVAL


Stockholm har just haft sin bejublade Pridefestival och visste ni att denne man ägt en bil av det ståtliga märket Kia Pride?

För en del år sen blev Elsa-Lill mer än trött på att jag nästan dagligen drog iväg i hennes herrgårdsvagn för att utforska nejderna runt Hullaryd. Hon köpte mig en Kia Pride, som jag fick betala. Där rök 3 000 spänn.

Bilen hade tidigare ägts av en känd författarinna, vilket gav vagnen hög proveniens. Bilens ursprunglige ägare var dock en man på Gotland, vars fru led av inkontinens. Detta hade satt synliga avtryck i passagerarsätet.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här vid byns brandstation kommer tusentals människor att kanta gatan under vår festival.

Originella och snabba lösningar har som bekant alltid varit min specialitet. Så jag drog ner till Jönköping och köpte bilklädsel samt tallbarrsdoft på burk.

Kian gick som ett skott och tog mig genom halva Sverige den sommaren. I oktober satte Svensk bilprovning stopp för mitt fartvidunder.

Nu har jag funderat på om vi hullarydsbor skulle arrangera en egen Pridefestival i byn i sommar. Alla ska veta att just Hullaryd, mitt i det bibeltrogna bältet på Höglandet, är en vidsynt och lite syndens håla med en brokig historia.

Nu gäller det för mig att skaffa fram en ny Kia Pride. Jag blir den självklare festivalgeneralen som med min ”Pride” ska leda festivaltåget. Med flaggor i regnbågens alla färger startar vi processionen borta vid Handelsträdgården, passerar sedan brandstationen och går i mål vid Hullaryds bilverkstad. Där får ”bästa kostym” en Caltex-keps.

Det kommer att bli en värdig manifestation med publik från grannbyarna Haurida, Vireda... ja, ända bortifrån Galthult.

I övrigt har det varit en lugn vecka i byn. Det mest dramatiska hände en kväll då Elsa-Lill stod och stekte kotletter medan jag, läppjande på en lättgrogg, beundrade grannens trädgård genom köksfönstret.

– Oh, vad Kristinas lilla äng är vacker, sa jag lyriskt alltmedan kotletterna sprätte i stekjärnet.
Elsa-Lill som stod borta vid spisen hörde fel och skrek till:

– Va’ menar du, gubb-…?! Sitter du där och dreglar över Kristinas häck?

Varför blir vi män så lätt missförstådda...