Länge leve Pingstkyrkan! Hallelujah!

MIN FRU LIKNAR EN FILMSTJÄRNA

Elsa-Lill och jag har fått ett nytt favorit-fika-ställe. Pingstkyrkans loppis på Carl Krooks gata i Helsingborg.

Billigt kaffe. Goa mackor. Trevlig personal. Och dessutom hittar Elsa-Lill alltid nånting som är ”bra att ha” för femton spänn. Senast blev det en korkskruv.

Stället har blivit en träffpunkt för Söders invånare. En av dem, en medelålders för oss okänd man, satt i soffan intill skyltfönstret när Elsa-Lill och jag kom in genom dörren. Han utbrast spontant:

- Oh, vad du liknar Lena Maria Gårdenäs, hon som är med i filmen Repmånad.

- Säger du det, sa Elsa-Lill med ett småleende på läpparna. Ja, det finns många som tycker att jag liknar henne.

- Jo, du liknar verkligen henne. Hon är gift med krönikören Lindquist som jobbade på Helsingborgs Dagblad. Dom känner jag... dom bor där borta vid Stadsparken.

FOTO: OKÄND SPANSK TURIST I HELSINGBORG
Visst är man gift med en filmstjärna.

Vi hade aldrig sett karlen förr och vi tittade djupt ner i golvet, generade och på gränsen till gapskratt, innan vi svalde kaffet.

Väl utanför Pingstkyrkan tittade jag in i Elsa-Lills gyllenbruna ögon och konstaterade:

- Javisst har du stora likheter med kvinnan som spelade Bea i Lasse Åbergs film Repmånad.

Och på tal om Lasse Åberg så var Elsa-Lill och jag nyligen uppe på Armémuseum i Stockholm. Där blev hon intervjuad, i autentisk  militär miljö för en dokumentär, skapad av Björn Sjönell. Den ska handla om guldbaggevinnaren Åberg inför hans 80-årsdag i maj.

Namnet på dokumentären är ”Lasse liten - En ängslig gosses memoarer”.

Kolla in tevetablån! Dokumentären, i två delar, dyker upp i rutan under våren i Sveriges Television.

Då kan ni se den riktiga Lena Maria Gårdenäs – hon som ibland tar en kopp kaffe på Pingstkyrkan.

Inget fel på Felix köttbullar - men besök Tennstopet!

KENNY BOTANISERAR I KÖTTBULLARNAS VÄRLD

Jag råkade se ett avsnitt från TV4:s program Mästerkocken häromdagen. Deltagarna skulle laga köttbullar.

Fan va de krånglade till det.

Det är snart femtio år sen som jag gjorde min militärtjänst på F10 i Ängelholm.  När det vankades köttbullar spred sig alltid ett saligt leende hos lumparkompisarna.

I sanningens namn rann snålvattnet även på denne påg. Låt mig med en gång slå fast att köttbullar är en delikatess.

Härommånaden kom hustrun och jag hem efter ett besök huvudstan. I Stockholm finns Livrustkammaren, NK, Nationalmuseet och mycket annat.

Fast det som lockar mig mest är krogar som har köttbullar – både på lunch- och aftonmenyn. Jag lovar... staden är ett eldorado för mig.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Matsedeln på anrika Tennstopet vid Odenplan i Stockholm. Detta är husmanskostens högborg. Men just nu är krogen stängd på grund av renovering. Men till våren öppnar den igen. Oj, vad jag längtar!

Min mor var en högst ordinär matmamma. Hennes hemlagade köttbullar har jag inget större minne av. Däremot minns jag med förtjusning en semester när vi tältade i Åmål vid Vänern. Det kan ha varit 1960. Över spritköket värmde hon då en burk Felix köttbullar.

Åh, vad jag njöt medan vågorna kluckade mot strand. Sen dess inmundigar jag ofta denna delikatess... i smyg.

Under Stockholmsvistelsen började jag min odyssé på Dramatens bakficka, även kallad Frippes. Under veckan fortsatte jag mitt dagliga köttbullefrosseri på anrika jazz- och rockpalatset Nalen, Operabaren och Tennstopet vid Odenplan.

Jag var i paradiset.

En afton var vi hembjudna till bonussonen. Han är en man som vet vad som ska finnas på ett digert bord. Givetvis köttbullar.

Några dagar senare blev det ett besök på favoritkrogen Östra station. Där förnyade jag mig och beställde in baconinlindad köttfärslimpa. Samtidigt konstaterade Elsa-Lill att hon är gift med en fantasilös man.

Jag kan inte betygsätta krogarnas variationer. Kan bara konstatera att varje kock måste gått ut som kursetta.

Det är allom bekant att även jag icke är oäven i köket.

Här får ni “Köttbullar på mitt vis”:

Skala och riv löken. Finhacka ansjovisfiléer. Rör ner färs, lök och ansjovis. Blanda ströbröd och sodavatten och rör ner ett ägg, utan skal, och ströbrödsblandningen i färsen. Forma färsen till köttbullar och stek dem i smör i fem minuter.

Allt roligt har ett slut. Det var dags att lämna Stockholm.

Vi embarkerade X2000 till Helsingborg. I höjd med Katrineholm började hungern göra sig påmind. Gick därför till restaurangvagnen. Till min stora glädje stod det vacuumförpackade köttbullar på menyn.Gissa om jag slog till! Elsa-Lill tyckte att den läckra anrättningen mest liknade en våldsam uppkastning. Trots det åt jag med god aptit.

Och nu har hon döpt om mig till Kenny von Färsen.

"Skotöserna" - det var ni som var mäktigast

KENNY GÖR ETT HISTORISKT NEDSLAG

I dag har jag förlagt min motionspromenad, för tillfället med elegant silverinfattad stödkäpp, till Hävertgatan i Helsingborgs södra hamn. Där tog jag ett foto som är starkt förknippat med stans industrihistoria.

Bilden föreställer "Skotösterna". 

Konstverket i brons tillkom efter att kommunpolitikern Erik Persson (s och senare mp) lagt ett förslag i fullmäktige 1993. Men det uppfördes först 2004.

Helsingborgs Dagblad har nyligen haft en subjektiv utnämning av stans mäktigaste kvinnor och män.

Men vem har betytt mest genom åren för staden? 

Industrimagnaten Henry Dunker... javisst.

Fast... vad skulle han gjort utan sina skotöser?

Jag utser därför ”Skotöserna” till de som lade grunden till stadens framgångar under modern historisk tid. De som såg till att maktens män (ja, det var alltid män) fick sin makt.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Det var skotöserna som lade grunden. Statyn av Jonas Högström och Josefine Axelsson finns på Bredgatan.

I början av 2000-talet intervjuade jag Maj-Britt Lindén och Sonja Månsson. De var under många år anställda på Henry Dunkers gummifabrik Tretorn – ”Galoschan” kallad.

Jag träffade damerna när de stod och studerade  Josefine Axelssons och Jonas Högströms bronsskulptur intill Campus.

Kärt barn har många namn. Vissa kallade Tretorn ”Slöfsan”, ett annat ord för morgontoffla. Andra kallade fabriken för ”Sista hoppet”, för där fanns alltid jobb. Namnet ”Kadorran” efter franskans ”gadouard”, vilket betyder kvinnor som håller rent i hönshuset, förekom också.

Sonja och Maj-Britt fick 37 år vardera på Tretorn. De och många andra kvinnor bidrog med sitt slit till Dunkerfonderna. Pengar som sen resulterade i Stadsteatern, Kulturhuset och nya Olympia.

Trots det hårda arbetet hade de ändå många ljusa minnen.

– Jobbet på fabriken var en självklarhet. Man måste försörja sig och eftersom vi inte hade någon utbildning fick vi ta vad som fanns, förklarade Sonja.

I den stora sysalen arbetade 180 kvinnor.

– De som satt närmast kunde man prata med. Hade jag däremot en väninna lite längre bort på löpande bandet fick jag absolut inte gå dit och snacka med henne. Då kom föreståndarinnan och skrek ”väck, väck, väck”, mindes Sonja och fortsatte:

– I början satt vi på en mjölkpall, utan ryggstöd, och sydde på ackord. Dessutom var ljudnivån hög när alla Singermaskinerna gick på högvarv. Öronskydd var det aldrig tal om och flera fick hörseln förstörd. Själv har jag sviter fortfarande.

– Men stolarna blev i alla fall bättre med tiden.

– Vi klagar inte och vi trivdes trots allt. Annars hade vi inte stannat så länge, berättade Maj-Britt som också kom ihåg livet vid sidan om fabriken:

– På lördagarna gick vi till Södran i Folkets hus och dansade, eller till Folkparken. På Södran träffade jag förresten min man Folke. Han jobbade också på Gummifabriken.

– I dag går det inte att köpa lika bra gummistövlar som dom vi tillverkade på ”Galoschan”, förklarade Sonja stolt med kännarens min, efter att ha tillverkat tusentals av dessa skodon.

”Skotöserna” – visst är väl de alla tiders helsingborgare - trots att deras makt var minimal.

Och tack så mycket för Kulturhuset, Stadsteatern och Olympia, töser!

Det var ni som gjorde grovjobbet och låg bakom det som kallas makt i Helsingborg.