Keith och jag... lika lata

KENNY BEUNDRAR FORTFARANDE SIN UNGDOMS IDOL

Keith Richards var en av mina idoler i tonåren och jag ville bli som han. Lite svårt när man bara kunde tre ackord på en japansk lågprisgura av märket Kawai.

Numera har vi vissa likheter. Vi rör oss lika graciöst på scen.

I juni var det 54 år sen Rolling Stones rockade loss i Baltiska hallen i Malmö. Jag var självklart där.

För flera år sen släpptes ”Crosseyed heart”, Keith Richards första soloskiva på 23 år.

Då, såg Keith ut som om han gjort ungdomsrevolt och rymt från Eton.

I dag är han så rynkig att han får gänga på hatten. Men trots att han snart fyller 76 år inger han juniorseniorer som denne yngling hopp om livet.

Rockikonen Richards kunde redan ha legat stendöd under kryptan i Sankt Paulskatedralen, intill Churchill.

Vid en konsert i Sacramento 1965 fick han ström genom kroppen och fördes medvetslös till sjukhus.

Han klarade sig, rökte på med jazztobak och fortsatte turnera. Man tar inte livet av en stjärna så lätt.

Under en skivinspelning 1971 kraschade han med en go-cart, varefter olyckorna kom slag i slag.

Han föll från en stege i sitt bibliotek. Bröt tre revben och punkterade ena lungan.

2006 befann hann sig på Fijiöarna. Vissa säger att han föll ner från en palm som han klättrat upp i, andra att han trillade baklänges från en stubbe och fick hjärnskakning.

Richards liv hängde på en skör tråd. Men gubben gjorde comeback skrynkligare än någonsin. Hans missbruk av amfetamin, heroin och kokain har bara spätt på myten.

I ett tv-program för några år sen fick Keith frågan

– Hur håller du sig i form?

– Jag gör inget, blev svaret.

Då fick min hustru Elsa-Lill luft:

– Han är lika lat som du.

Rocklegenden berättade att han är modeintresserad och gärna blandar kvinnliga och manliga plagg. Han lånar ofta sin frus byxor.

Min hjärna gick på högvarv och jag återkom till likheterna mellan Keith och mig.

För en del år sen köpte jag ett par laxrosa trosor, modell XXL, på Astas manufaktur som då låg på Wieselgrensgatan i Helsingborg. De kunde komma till pass på nån maskerad.

Jag fick en idé som jag presenterade för Elsa-Lill.

Skulle jag kunna tänka mig att göra kåseriuppläsningar hos pensionärsföreningarna... iklädd trosorna.

Jag bad dessutom att få låna ett par lila högklackade skor av henne.

– Du kan få flyttlådor också och sen kan du börja packa, förklarade hon.

Tillbaka till köttbullarnas huvudstad

KENNY BERÄTTAR OM SIN FÖRKÄRLEK TILL FÄRSEN

Raggsockar, fotvärmare, dunjackor... samt otaliga minusgrader på nätterna.

Det blev för kallt i Casa Rosada i Hullaryd. Vi åkte ner till funkisvåningen i anrika Palladiumhuset i Helsingborg - en vecka tidigare än beräknat. Men snart bär det av igen.

Vi ska till Stockholm. Elsa-Lills son ska gifta sig i Stadshuset, med efterföljande middag på Ulriksdals värdshus.

De' ni!

Jag har räknat ut att vi befinner oss sju månader om året i Sundets pärla, fyra månader i Hullaryd och en månad varje år bland 08:orna där skånska språket i dag tycks vara det mest förekommande. Du kan inte gå in i en affär utan att expediten talar skånska. Och på tunnelbanan är just skånskan det mest förekommande språket.

Vi e' ena riktiga globetrotters, med andra ord. Och i Stockholm får man absolut inte missa den mest gastronomiska pärlan av dem alla – Östra station. Bättre lunchställe finns inte. Och stundom serverar de härliga köttfärsrätter.

Felix köttbullar vid Vänerns strand...

Finns det något godare?

Men låt mig börja så här:

Det är snart femtio år sen som jag gjorde min militärtjänst på F10 i Ängelholm.  När det vankades köttbullar spred sig alltid ett saligt leende hos lumparkompisarna.

I sanningens namn rann snålvattnet även på denne soldat. Låt mig med en gång slå fast att köttbullar är en delikatess.

Härförleden kom hustrun och jag hem efter ett besök huvudstan. I Stockholm finns Livrustkammaren, NK, Nationalmuseet och mycket annat.

Fast det som lockar mig mest är krogar som har köttbullar – både på lunch- och aftonmenyn. Jag lovar... den staden är ett eldorado för mig.

Min mor var en högst ordinär matmamma. Hennes hemlagade köttbullar har jag inget större minne av. Däremot minns jag med förtjusning en semester när vi tältade i Åmål vid Vänern. Det kan ha varit 1960. Över spritköket värmde hon då en burk Felix köttbullar.

Åh, vad jag njöt medan vågorna kluckade mot strand. Sen dess inmundigar jag ofta denna delikatess... i smyg.

Under Stockholmsvistelsen började jag min köttbullsodyssé på Dramatens bakficka, även kallad Frippes. Under veckan fortsatte jag mitt dagliga köttbullefrosseri på anrika jazz- och rockpalatset Nalen, Operabaren och Tennstopet vid Odenplan.

Jag var i paradiset.

På julafton var vi hembjudna till bonussonen. Han är en man som vet vad som ska finnas på ett digert julbord. Givetvis köttbullar.

Några dagar senare blev det ett besök på ovannämnda favoritkrogen Östra station. Där förnyade jag mig och beställde in baconinlindad köttfärslimpa. Samtidigt konstaterade Elsa-Lill att hon är gift med en fantasilös man.

Men... allt roligt har ett slut. Det var dags att lämna Stockholm.

Vi embarkerade X2000 till Helsingborg. I höjd med Katrineholm började hungern göra sig påmind. Gick därför till restaurangvagnen. Till min stora glädje stod det vaccumförpackade köttbullar på menyn.

Gissa om jag slog till! Elsa-Lill tyckte att den läckra anrättningen mest liknade en våldsam uppkastning. Trots det åt jag med god aptit. 

Nu har hon döpt om mig till Kenny von Färsen

Kvinna med vass tunga

Jag började som ung journalistsbroiler på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm 1971. Hans Åke Nire, som senare kom till Svenska Dagbladet, blev min förste chef… och min mentor. 

Tyvärr nåddes jag i helgen av det sorgliga budskapet att han lämnat jordelivet, 88 år gammal. Jag har bara goda minnen av honom.

Hans Åke poängterade alltid att det inte finns någon som helst objektivitet i denna värld. Nej, objektivitet var möjligen summan av alla subjektiviteter. Men, man måste alltid kontrollera sina källor – noga.

I dag ska jag här presentera en historia som lades ut på Facebook för några år sen, skriven av Hans Blomquist i Lidköping. Och jag tänker använda mig av min ”konstnärliga frihet” och strunta i att kolla källan.

Ni får alltså ta ställning att tro på historien, om ni vill... eller låta bli.

Det hände härförleden. En kvinna bakom incheckningsdisken på Arlanda informerade om att en fullbokad avgång på SAS blivit inställd. Därefter började hon omboka den långa kön med resenärer.

Plötsligt stegade en ilsken herre förbi kön, slängde biljetten på disken och sa:

– Jag ska med det här flyget och jag ska ha första klass! Förstått?

Damen vid incheckningsdisken log och svarade vänligt:

– Beklagar, min herre. Jag ska gärna hjälpa dig. Men först måste jag ta hand om dem som står i kö. Så om du bara väntar på din tur, så tror jag säkert att vi ska kunna ordna ett bra alternativ till dig.

Det svaret nöjde sig inte mannen med utan frågade högljutt så att alla de köande passagerarna bakom honom kunde höra:

– Har du någon som helst aning om vem jag är?

Utan att röra en min greppade kvinnan vid incheckningen mikrofonen och meddelade via högtalarsystemet:

– Mina damer och herrar! Kan jag få er uppmärksamhet? började hon så att hennes röst hördes klart och tydligt i hela avgångshallen:

– Vi har en passagerare vid gate 14 som inte vet vem han är. Om någon kan hjälpa till med att fastställa hans identitet, var vänlig kom till gate 14. Tack.

Medan resenärerna i kön vred sig av skratt, gav den ilskne passageraren henne fingret, en genomträngande blick och ropade högt:

– Fuck You!

Utan att ens röra en min svarade kvinnan på incheckningen:

– Beklagar, men du måste ställa dig i kö för det också!

Jag har alltid gillat Scandinavian Airlines.

Grov olovlig körning

LENA MARIA BERÄTTAR OM SIN FÖRSTA TRIPP

Mitt intresse för sång och musik var stort, men min pappas intresse för allehanda fordon var nog större.  

Utanför mina farföräldrars hus på Eskilsminne i Helsingborg stod oftast minst två ekipage parkerade. Av dem minns jag bäst en svart bullig Mercedes 220 Benz, Gangstercittran med fotsteg och den gula Studebakern. Men VW-bussen och den mörkblå 18-årsvespan låg mig varmast om hjärtat. 

Pappa var uppmuntrande, när det kom till grabbiga grejer. Han beklagade sig ofta över att hans dröm om att få tre söner sprack. Året är 1962 och jag var femton fyllda.  

– Jag drar ner och badar bastu på Simhallsbadet, sa min far.  

Det gjorde han för övrigt varje lördag. 

– Vilken bil tar du? 

– Mercan. 

– Då tar jag folkabussen, skojade jag. 

– Nycklarna hänger där, sa han och pekade på bilnycklarna. 

Nu eller aldrig, tänkte jag.

Det hade regnat lite på morgonen, men himlen hade börjat spricka upp. Tog med mig min fyra år yngre lillasyster Anne-Charlotte. Åldersskillnaden till trots var hon den jag helst lierade mig med. Jag låste upp bilen och lyckades baxa upp lillsyrran på passagerarsätet. Det var inte det lättaste, ska ni veta. 

Sen klättrade jag upp på förarplatsen och där uppifrån var det fin utsikt.  

Vred om startnyckeln och sen bar det iväg… på ettans växel. Syrran fnittrade och tyckte att det var spännande värre. 

I dragläge tog vi oss nerför Per Eskilsgatan och svängde höger in på Åbogatan. Nästa högersväng tog oss in på Byalagsgatan, som var lång och lutade uppåt. Vid Skördegatan blev det högersväng igen och snart hade jag fullgjort rundningen av hela kvarteret. 

Vred startnyckeln till nolläge utanför vårt hus. Hjälpte lillsyrran att klättra ner, vilket var ett företag i sig. 

Oj! Vilken chock. Jag hade stannat för långt fram. Den torra rutan, där folkabussen stått parkerad, när det regnade, lyste lång väg. Jag hade missat den med flera meter. 

Så upp och in med syrran igen, alltjämt fnittrade av skräckblandad förtjusning. Det här var ju det mest förbjudna som hon varit med om i sitt liv. Hennes bruna ögon fullkomligt strålade av bus. 

Det fick bli da capo på rundresan runt kvarteret. Och som tur var mötte vi inte en endaste bil på denna vår första turné på egen hand. 

Parkeringen lyckades bättre vid andra försöket. Nu missade jag rutan med endast en meter. Det fick duga. Tiden var alltför knapp för ett tredje försök och pappa kunde ju inte basta hur länge som helst. 

Vi stod vid hallfönstret och såg honom komma hem. 

Han klev ur Mercan, låste den och tog några steg mot ytterdörren… stannade upp och gick tillbaka till bilen, där han förbryllad stirrade på den torra rutan på gatan. Sen ryckte han på axlarna lite och stegade in på tomten. 

Än idag vet jag inte vad han tänkte, men han nämnde aldrig någonting om detta. 

Kanske känner han sig stolt över sina grabbiga döttrar och skrattar gott från en annan dimension. 

Det kom att ta många år innan jag tog körkort. Men det är en helt annan sann historia.