Grov olovlig körning

LENA MARIA BERÄTTAR OM SIN FÖRSTA TRIPP

Mitt intresse för sång och musik var stort, men min pappas intresse för allehanda fordon var nog större.  

Utanför mina farföräldrars hus på Eskilsminne i Helsingborg stod oftast minst två ekipage parkerade. Av dem minns jag bäst en svart bullig Mercedes 220 Benz, Gangstercittran med fotsteg och den gula Studebakern. Men VW-bussen och den mörkblå 18-årsvespan låg mig varmast om hjärtat. 

Pappa var uppmuntrande, när det kom till grabbiga grejer. Han beklagade sig ofta över att hans dröm om att få tre söner sprack. Året är 1962 och jag var femton fyllda.  

– Jag drar ner och badar bastu på Simhallsbadet, sa min far.  

Det gjorde han för övrigt varje lördag. 

– Vilken bil tar du? 

– Mercan. 

– Då tar jag folkabussen, skojade jag. 

– Nycklarna hänger där, sa han och pekade på bilnycklarna. 

Nu eller aldrig, tänkte jag.

Det hade regnat lite på morgonen, men himlen hade börjat spricka upp. Tog med mig min fyra år yngre lillasyster Anne-Charlotte. Åldersskillnaden till trots var hon den jag helst lierade mig med. Jag låste upp bilen och lyckades baxa upp lillsyrran på passagerarsätet. Det var inte det lättaste, ska ni veta. 

Sen klättrade jag upp på förarplatsen och där uppifrån var det fin utsikt.  

Vred om startnyckeln och sen bar det iväg… på ettans växel. Syrran fnittrade och tyckte att det var spännande värre. 

I dragläge tog vi oss nerför Per Eskilsgatan och svängde höger in på Åbogatan. Nästa högersväng tog oss in på Byalagsgatan, som var lång och lutade uppåt. Vid Skördegatan blev det högersväng igen och snart hade jag fullgjort rundningen av hela kvarteret. 

Vred startnyckeln till nolläge utanför vårt hus. Hjälpte lillsyrran att klättra ner, vilket var ett företag i sig. 

Oj! Vilken chock. Jag hade stannat för långt fram. Den torra rutan, där folkabussen stått parkerad, när det regnade, lyste lång väg. Jag hade missat den med flera meter. 

Så upp och in med syrran igen, alltjämt fnittrade av skräckblandad förtjusning. Det här var ju det mest förbjudna som hon varit med om i sitt liv. Hennes bruna ögon fullkomligt strålade av bus. 

Det fick bli da capo på rundresan runt kvarteret. Och som tur var mötte vi inte en endaste bil på denna vår första turné på egen hand. 

Parkeringen lyckades bättre vid andra försöket. Nu missade jag rutan med endast en meter. Det fick duga. Tiden var alltför knapp för ett tredje försök och pappa kunde ju inte basta hur länge som helst. 

Vi stod vid hallfönstret och såg honom komma hem. 

Han klev ur Mercan, låste den och tog några steg mot ytterdörren… stannade upp och gick tillbaka till bilen, där han förbryllad stirrade på den torra rutan på gatan. Sen ryckte han på axlarna lite och stegade in på tomten. 

Än idag vet jag inte vad han tänkte, men han nämnde aldrig någonting om detta. 

Kanske känner han sig stolt över sina grabbiga döttrar och skrattar gott från en annan dimension. 

Det kom att ta många år innan jag tog körkort. Men det är en helt annan sann historia.