New York Times gav mig jobbet

KENNY BERÄTTAR OM LIVET SOM JOURNALIST

Del 1:

I dagarna är det 48 år sen jag för första gången slog mig ner på en redaktionsstol. Tidningen var Nordvästra Skånes Tidningar, NST, och låg på Järnvägsgatan i Ängelholm.

Jag var 20 år och såg egentligen min framtid som stjärnadvokat – inspirerad av Henning Sjöström.

Några dagar tidigare hade jag suttit på en urtråkig mattelektion och i smyg snackat med bänkgrannen Lennart Sturesson (numera Anderson och boende på Long Island, New York). Han var ny i klassen eftersom han just kommit hem från en ettårig stipendieresa i USA. Om några månader skulle vi ta studenten.

– Jo, jag gick in på NST:s redaktion och frågade om där fanns ett jobb till mig. Jag berättade att jag jobbat på New York Times. I själva verket hade jag bara läst den tidningen nån gång, förklarade Lennart och fortsatte:

– Jag fick jobb direkt som extra telefonmottagare. Sitter och spelar in reportage från journalister på bygden som jag sen skriver ut. Skitenkelt jobb och dom har plats för en till. Det räcker att man kan skriva maskin med två fingrar.

Jag gick till tidningen och fick jobbet av den sympatiske redaktionssekreteraren Hans-Åke Nire (som senare hamnade på Svenska Dagbladet).

Lön: 7 kronor i timmen för fyra timmars jobb varannan söndag. Och för den nyinvigde kan jag berätta att titeln redaktionssekreterare i dag kallas nyhetschef.

Det var en lärorik tid och jag beundrade många av de äldre journalisterna.

Studenten kom och lumpen väntade på F10 i Ängelholm. När jag samtidigt blev erbjuden en heltidstjänst på kvällstid var jag överlycklig. Men på den tiden var nattpermis svår att få. Berättade om mitt dilemma för kompanichefen, förvaltaren med soldatnamnet Rapp.

– Skriv en permisansökan för varje kväll du vill jobba. Sen skriver jag på den. Men se för helvete till att jag får tidningen i brevlådan varje morgon, röt Rapp med glimten i ögat.

Det blev en fantastisk tid. Jag fick jobba med journalistik som jag älskade från första sekund. Jag fick sova i föräldrahemmet i Ängelholm på nätterna. Hade gratis mat på flygflottiljen. Livet lekte och jag har aldrig känt mig så förmögen i livet. Lön från NST plus en femma om dagen från försvarsmakten i soldatpenning.

Förstod att det var journalistik jag skulle syssla med och därmed blev jag ingen konkurrent i  kändispressen till Henning Sjöström. 

Nu var det nya förebilder som gällde; Dagens Nyheters Jolo, Expressens Ulf Nilson och Staffan Heimerson på Aftonbladet. Den sistnämnde, från Hallandåsens sydsluttning, hade för övrigt börjat sin karriär på just NST.

Okey... jag blev ingen världsreporter. Men jag älskade hetsen, doften av trycksvärta och att skriva med kniven på strupen. Deadline strax före midnatt var helig, annars kom sätterifaktorn (han som basade på sätteriet och hette Folke Lundqvist) och sa: ”Pågar, pågar... det går åt helvete.”

Efter kvällspasset sjönk man ihop utmattad. Men... jag var fast i det som skulle komma att forma mitt liv.

Resten av min journalistiska bana kommer jag – med ojämna mellanrum – att berätta framöver i den här bloggen.

FOTO: LENA MARIA GÅRDENÄS
En av mina första kollegor på NST var Roland "Rollo" Nordqvist från Helsingborg. Han blev senare känd som Teliapappan i tv-reklamen. Här gör han ett besök i Casa Rosada i Hullaryd för några år sen. Rollo bor i dag i Enköping och har en egen bloggsida: rollopigg47a.blogspot.com

Jourhavande reporter är tillbaka

Under min tid som reporter på Helsingborgs Dagblad skrev jag en kolumn vars namn var Jourhavande reporter.
Enligt många läsare blev den väldigt uppskattad. Men tyvärr... den gick i graven samtidigt som jag gick i avtalspension från HD/NST.
Hos Jourhavande reporter kunde man få svar på nostalgiska händelser och vad som hände med människor som kanske glömts bort.

Nu tar jag upp spalten igen i bloggen kennylenamaria.blogspot.com

Hör av dig! Och jag vänder mig till läsare från hela nordvästra delen av Skåne (ni från övriga Sverige får givetvis också höra av er).

Förresten, jag har en dold talang. Jag kan rätt mycket om 60-talets popmusik - både när det gäller lokala band och rikskända. Kanske har ni frågor om musiklivet på den tiden. Hör av er och har ni bilder så skicka över dem.
Det jag inte kan försöker jag ta reda på för att ge dig ett svar.

Mejla era frågor till kenli.lindquist@gmail.com
Jag svarar efter bästa förmåga.

Den nakna sanningen

LENA MARIA BERÄTTAR:

Redan som liten var jag väldigt liten... Till växten.
På längden. Inte på bredden.
Vikten har alltid varit mitt problem, eller rättare sagt ett av mina problem. (Jag är nog den enda som bantat i 25 år utan att gå ner ett enda kilo.)

Ska man gå efter det skapade idealet har jag en fantastisk kropp, för på den ringa längden av 1,59 meter över havet har Skaparen berikat mig med alla skavanker en kropp kan ha. För långa ben – jämntjocka! För kort och för bred rygg, kort hals, diafragma, ingen byst – den placerades av misstag på höfterna tillsammans med de andra kilona.
Ovanpå kroppen sattes så knoppen med rött hår, bruna ögon (med påsar under) och mitt i ansiktet ett stort hål som aldrig är stängt.
I den här kroppen bor jag sedan 71 år.

Mitt sätt att vara står i ganska bra proportion till min kropp. Jag är alltid glad, arg, ledsen, snäll, dum, beskyddande, ömhetskrävande, hård, mjuk, kall, känslig och onormalt normal.
Det är klart att det finns en del jag skulle vilja ändra på. ”Tänk först – tala sedan” är ett begrepp jag helt lyckats vända på.
Att ha snuskig fantasi är inte heller precis passande för en dam – men det är kul. Och jag har hellre kul än att agera den dam som jag innerst inne drömmer om att bli behandlad som. Jag älskar att leva, skratta och ha roligt. Och det har vi – min kropp och jag. Alla skavanker till trots.

Fullt hus på Idrottsmuseet

Under årens lopp har jag gjort hundratals framträdanden hos föreningar, företag... ja, till och med i kyrkor.

Häromveckan framträdde jag på Helsingborgs idrottsmuseums träffpunkt.

Det sägs att det blev publikrekord. Jag vet inte. Men många fanns på plats som fick höra uppläsning av kåserier som jag skrivit under årens lopp.

Det var kul och jag tackar alla som kom.

Kanske blir det fler träffpunktsträffar. Eller så framträder jag någon annanstans.

Håll ögonen öppna!

När det gäller Idrottsmuseets program så får ni veta mer om ni går in på föreningens hemsida hbgidrottsmuseum.se

Foto: Idrottsmuseet

Gubbdagiset och hisshallen

KENNYS ONSDAGSKÅSERI:

Varje journalist borde vistas ett par timmar varje vecka på ett lasarett.
Detta är inte illa menat.
Själv lever jag som jag lär. Och... det är inte tvunget att man ska vara allvarligt sjuk bara för att man besöker den skånska regionens byggnad då och då.

Ett låt mig börja så här:
En bra dag för mig börjar med att jag tar en stärkande promenad ner till bussterminalen på Knutpunkten i Helsingborg - 200 meter. Där letar jag upp en linje som stannar vid Idrottens hus där Sveriges bästa idrottsmuseum, hbgidrottsmuseum.se, ligger. Och eftersom jag är medlem i denna kulturella institution stiger jag av och besöker museet ifråga. Gubbdagiset kallat av Elsa-Lill.
Här finns det alltid någon glad senior att prata med. Och jag trivs när jag får snacka med gubbar som kan berätta historier om gamla HIF-spelare som var med på den tiden det begav sig - alltså på 50-talet.
Ibland händer det till och med att en HIF-legend och stjärnspelare som Lars-Erik Ahlberg tittar in på en kopp kaffe. Då är lyckan total för en yngling som hade Lasse som idol. Och en annan gång dyker Andreas "Granen" Granqvists farfar Cenny Granqvist upp. En skön lirare på de skånska fotbollsplanerna.

På Idrottsmuseet har det bildats en sektion som kallas Anekdotgruppen, eller A-laget som vi för det mesta säger. I den ingår jag och vår uppgift är att samla in berättelser och skrönor om idrotten förr i tiden.
Våra möten har utmynnat i ett tiotal suveräna och välskrivna idrottshistoriska böcker.

När jag kom med i A-laget vid pensioneringen från Dagbladet 2012 var jag yngst med mina 62 år.
Självklart blev jag kallad för en "ung och lovande junior". Sen dök den sex år yngre journalistkollegan Per Ohlsson upp och ridån gick ner.
Per petade mig från juniortronen.
Då blev jag förbannad. Petad av en snorunge på 56 vårar...
I A-laget pratar vi även om livets allvar och kommer osökt in på olika människor. Den vanligaste frågan är då:
"Lever han?"

Nu kommer vi till pudelns kärna:
Efter besöket på museet fortsätter jag min stärkande promenad och den går via lasarettet. Där är det dags för en motionspaus och jag slinker in i hisshallen. Jag sätter mig på en av träbänkarna och bara glor rakt fram.
Det dröjer inte länge förrän andra besökare på sjukhuset slår sig ner och tipsar om vad journalister borde ta upp i spalterna. Jag får den ena häpnadsväckande historien efter den andra.

Hisshallen har alltså blivit min informationscentral. Och jag trivs där. Vistelserna i hisshallen på ett svenskt sjukhus har blivit en kär hobby.
Fan vet om man inte borde omnämnas i Guinness rekordbok för sina talrika sjukhusbesök.
Ja, kära vänner... det är skönt att va' panschis.
Fast...
... Elsa-Lill tycker att mina fritidssysselsättningar är konstiga.

En comeback är nära

Jag arbetar starkt för en comeback. Inte som hundrameterslöpare –  även om jag hade en viss talang inom den grenen som 14-åring.
Nej, jag vill börja tycka om Bullens pilsnerkorv på nytt.
Fram tills för fyra år sen värmde jag upp de här wurstarna i tid och otid.
Det var ett snabbt och effektivt sätt att fixa matlagningen i min stressade journalisttillvaro.
Ibland gjorde jag det extra enkelt för mig. Då satte jag burken direkt på spisplattan och middagen var fixad på tre minuter.
Det ska dock erkännas att mina intag av Bullens inte sågs med blida ögon av min lagvigda Elsa-Lill.
Hon begrep inte hur jag kunde stoppa i mig dessa salta slangar.

Så kom då en sommarkväll för fyra år sen när vi var uppe i Casa Rosada i Hullaryd.
Elsa-Lill skulle ha lax till middag vilket är något som jag är måttligt förtjust i. Därför valde jag istället min älsklingskorv. För att förhöja måltiden serverade jag rött vin därtill.
Det skulle jag inte gjort.
Kombinationen blev en katastrof och följden blev att jag klökte upp korvarna. Sen dess har jag inte ens tittat åt burkarna.

Nu börjar dock smaklökarna att hämta sig... efter fyra långa år. Och häromdagen hittade jag ett gammalt recept som jag fått från min gode vän Jan Metzer i Sireköpinge där han och hustrun Lilian framlever sin tillvaro intill vackra Sireköpinge säteri. Där tillreder Janne ofta något som heter Chignon bière saucisse.

Här kommer receptet där skådespelaren Bullen Berglunds favorit är den grundläggande ingrediensen:

• 1 knäckebröd
• 2 korvar
• Senap
• 1 lagerblad
• Några korn kryddpeppar
• 1 glas mustigt öl

Lägg korven i en kastrull med vatten. Värm några minuter tillsammans med lagerbladet och kryddpepparkornen. Koka inte. Lägg därefter korven på knäckebrödet och bred på senap.

Häll upp ett glas öl och njut!

Jag tackar Jan Metzer för receptet och är innerligt glad över att jag sparat detsamma. Själv brukar jag slänga i en skvätt Boxarbrännvin (Explorer) i kastrullen för att få fram tydligheten i korven.
Men värm för Guds skull inte över 78,4 grader.
Över det gradantalet förångas alkoholen.