lördag 29 mars 2014

En kropp för en kalsong

Det finns vissa som anser att jag ofta har alltför högtflygande planer.
Så fel dom har.
Under årens lopp har jag övervunnit min blygsel. Numera karakteriserar jag mig som realist i ett läckert spolformat fodral... alltså som de flesta gubbs i min ålder.
För några år sedan skrev jag i denna kolumn att mogna kvinnor utrustats med gäddhäng, dallriga lår och skrynklig mage (utom Elsa-Lill, förstås), men män begåvats med gosig hängbuk, slapp bröstmuskulatur och klädsam hårväxt på ryggen. Jag förklarade också att jag uppfyller samtliga manliga attribut. Det var för att ge den mogne mannen ett ansikte som jag önskade att vika ut mig, liggande på en syntetisk tigerfäll, i Dagbladet.
Så blev det nu inte. Elsa-Lill hotade med att isolera sig i Hullaryd. Dessutom förutspådde hon att det vore dödsstöten för tidningen.
Nu är jag tillbaks med större kraft och levnadsmod. Och jag har icke gett upp planerna på att få exponera min kropp.
Modevärlden är för snäv – om ni vill ha min åsikt.
I förra veckan stod att läsa i Expressen att fotbollsspelaren David Beckham blivit utsedd till århundradets underklädesmodell. Fantasilöst och förutsägbart.
Bakom utnämningen står modegurun Tommy Hilfiger. Han menar att alla män drömmer om att se ut som David Beckham.
Skitsnack!
Jag vill inte likna en tatuerad tvättbräda.
Vi har fått se pojken Beckham springa gatlopp när han gjorde reklam för kallingar från Hennes & Mauritz. På detta har Beckham tjänat miljoner. Att folk går på så billiga tricks...
Klädjättarna bör satsa på folkliga kroppsformer som stämmer överens med mäns rondör i verkliga livet, anser jag.
Min kropp står till förfogande.
Ett har jag lärt mig. Man får inte vara blyg om man ska bli kalsongmodell och jag vet att jag skulle våga springa gatlopp på alla svenska städers Storgator. Och jag behöver inte få lika mycket klöver som Beckham. I mig brinner i stället ett socialt patos. Jag vill få den alldaglige mannen att känna brödraskap med mig. Tillsammans ska vi 1:a maj marschera under parollen ”Män kan”.
Resultatet kan bli att kvinnorna blir tokiga i mig… och alla män får en förebild.
Ännu har jag inte delgett Elsa-Lill mina nakna planer. Först ska jag skriva kontrakt med någon klädjätte.
Dressmann! Here I come!
Kenny Lindquist
ommentarer:

onsdag 19 mars 2014

Den heliga penispepparn

I torsdags låg det en lapp på köksbordet. Den visade sig vara en klart militant order.
”Borsta Kompis varje dag, ge honom rent vatten - både i köket och i matsalen, vattna krukorna i köksfönstret, dammsug golven och se till att penispepparn får näring.”
De' e' ooonsdag morgon och jag känner mig så trött.
Min gammaldags moral förbjuder mig använda könsord i denna kolumn. Men penispepparn är helig för Elsa-Lill. Varför har jag ingen aning om.
Så här skrev hon på sin facebooksida innan hon begav sig till huvudstaden:
”Oroar mig lite inför Stockholmsresan. Mest för mina krukväxter och speciellt då för min penispeppar som goda vännerna Oscar och Henrik gav mig förra sommaren. Den kräver god omvårdnad så att den inte slaknar och torkar ut. Jag vill gärna se den bära frukt i sommar.”
Elsa-Lills tilltro till mig vad gäller hemmets skötsel är inte den bästa. Hon oroar sig mer för chilin än för maken.
Jag erkänner att jag saknar Elsa-Lill där hon glider runt i Stockholms innevärld. För att döva ensamheten går jag varje morgon ner till Södercity, där jag köper mig en frukostfralla och några skivor medvurst. Därefter tar jag bussen uppför backen och kliver av vid Nya kyrkogården där jag brukar stöta på kyrkogårdstanterna, sysselsatta med att se till att gravar och gångar blir noggrant ansade. Ofta blir det givande samtal om både liv och död.
Väl hemma börjar jag fundera på vad jag ska tillreda till middag. Titt som tätt blir det Dafgårds färdigstekta kåldolmar. När jag väl bestämt mig för just denna kulinariska rätt, ännu en gång, bär det iväg till Oj på Söder för att inhandla dolmarna och sen ta bussen upp till kyrkogården igen. Där fortsätter jag samtalet med kyrkogårdstanterna och jag får veta hur många begravningar som kommer att hållas kommande vecka.
I fredags hade jag siktat in mig på att roa mig riktigt ordentligt. Det skulle bli en helafton. Slog därför på teven för att titta på Let's dance.
Första paret ut var Lotta Engberg och Alexander Svanberg.
Somnade mitt i deras paso doble. Vaknade halv fyra på morgonen när stormen drog in över Skåne.
Elsa-Lill - du är så välkommen hem! Jag har inte haft en endaste ”scandal beauty” i sekelskiftesvåningen. Här har bara varit vår slöa katt och jag.
Men nu måste jag springa ut och köpa penispeppar...
… för den gamla har visst dött.
Kenny Lindquist

torsdag 13 mars 2014

Färdiga köttbullar och en begravning

Så har Elsa-Lill åkt iväg med X2000 till huvudstaden. Efter att jag skjutsat henne till Knutpunkten (järnvägsstationen i Helsingborg) åkte jag direkt till Ica och handlade färdigstekta köttbullar med mos, sås och lingon.
Tre minuter i mikron.
Jag sparar alltså mitt gastronomiska kunnande till senare i veckan.
Nu samlar jag mig för att gå på goda vännen Kerstin Anderssons begravning. Kerstin var känd som "Donnan på Donnan" eftersom hon var en kunnig kyrkogårdsarbete på Donationskyrkogården i Helsingborg.
Under sin aktiva tid stannade jag alltid till och pratade med henne. Hon gav mig många härliga skratt under årens lopp.
Vila i frid Kerstin!

onsdag 12 mars 2014

Jag vill ha en ny lag

"Ring Ring”, ”Waterloo”, ”Dancing Queen”... Underbara ABBA!
Tack vare er får jag ledigt från Elsa-Lill en hel vecka. I morgon släpps den nya boken om gruppen med releasefest på Abbamuséet. Där kommer Elsa-Lill att svassa runt. Men inte jag. Hon är inbjuden för att hon tagit flera av bilderna i boken under Australienturnén 1977 då hon var en av doorna.
Och det är ju ingen nyhet att hon har röstresurser.
Sen jag blev panschis har jag hållits i Hennes majestäts strama tyglar. Dessförinnan befann hon sig i Hullaryd större delen av året och jag kom undan med att träffas på veckosluten.
Nu måste jag umgås med henne dagligdags – både här och där. Det innebär att jag tvingas äta det som dukas fram.
Men hurra! Nu kan den dröm jag närt gå i uppfyllelse. Sekelskiftesvåningens kök är i min makt. Och så snart hon äntrat X2000 ska jag skrida till verket.
Som av ett under belönades jag med en falukorv efter ett framträdande i Hembygdshallen av Kvidinge föreläsningsförening häromveckan.
Jag hade tänkt tillreda en blodig tournedos tills en läkare på teve förklarade att rött kött var detsamma som döden. Man skulle satsa på grönsaker, kyckling och fisk. Men falukorv är ju inte röd. Så jag skär ut en tournedos av korven och garnerar med gåslever och en skiva tryffel.
Förr brukade jag i min ensamhet fira med Vino Tinto. Den utsökta varan tycks av någon outgrundlig anledning försvunnit ur Systemets sortiment. Men min smak har blivit kräsnare på ålderns höst. Så jag satsar hellre på de utsökta dropparna Chambolle Montrachet Saint Pommard Grand Cru, för 560 kronor pavan. De ger bäst yrsel och gifter sig finfint med falutournedon.
Det är viktigt med allsidig kost. Man vill ju slippa skörbjugg. Så en dag blir det Börjes isterband. De gryniga korvarna avnjuts bäst med mos gjord på mjölig King Edward. Moset vispar jag runt likt en jazztrumslagare
i extas, medan jag tillsätter rikligt med smält extra saltat smör och vispgrädde. Sen häller jag i ännu mer grädde och smör.
Jag lovar... det är som sammet för tarmsystemet.
Veckan ska gå i gastronomins tecken. Vad sägs om stekt fläsk flamberat i Explorer nån dag och whiskykokt fläskkorv med stuvad potatis på lördan? Jag säger som jag alltid har sagt... In med en ny paragraf:
Äkta män ska vara gräsänklingar – åtminstone en vecka om året.
Kenny Lindquist

måndag 10 mars 2014

Tisdagkväll

I kväll blir det italienskt.

Imorgon...

Imorgon kommer en ny krönika i Helsingborgs Dagblad. Den handlar om min kommande vecka som gräsänkling. Den kommer även att publiceras här.

onsdag 5 mars 2014

Jag slängde igen dörren

Här kommer dagens kåseri publicerat i Helsingborgs Dagblad idag, den 5 mars, som heter "Jag slängde igen dörren".

Håll till godo:

Slarva inte med tänderna! Det gör inte ont hos ”gaddis”, nuförtiden.

Vi är många som med ålderns rätt kommer ihåg när vi tvingades iväg till skoltandvården på 50-talet. Tandläkare Frankenstein – en slaktare i vit rock – gick ilsket loss på mjölktänderna. Ofta blev det en blodig tillställning.

Borren, som högljutt drevs av ett trådsystem mejslade sig igenom emaljen likt en slagborr och tången för att dra ut visdomständer, åh, herrejävlar... Och den där lilla spegeln som desinficerades över brinnande låga och därefter brände hål i ens mungipa. Aj, aj, aj och åter aj.

I vuxen ålder gick jag till tandläkaren regelbundet. Valde Göran i Ängelholm. Ska jag vara ärlig valde jag honom eftersom han, liksom min far, kom från Våxtorpstrakten. Alltså en människa man kan lita på.

Denne tandläkare var suverän. Han har lagat de få hål jag haft utan moralsnack. Och inte heller tyckte han att snus var nåt större problem för pliggarna.

Åren gick. Eftersom jag inte hade tandvärk, stod tandläkaren inte högst på prioriteringslistan. Man kör ju med eltandborste. Och ingen hade heller sagt att jag luktade illa ur käften, eller att mina tänder var snusbruna… Elsa-Lill hade inte klagat. Men plötsligt hände det.

Mitt under den romantiska kvällssupén på Casa Rosadas balkong lossnade en plomb i framtanden – alltså på första parkett.

Försökte dra ner överläppen mer än vanligt.

Men Elsa-Lill är som en örn. Hon ser allt.
– Ring tandläkaren! Direkt! Du måste se till att va' fräsch i mun.
– Sluta tjata, sa jag smått irriterad.
– Jag slutar aldrig tjata. Jag ska tjata och tjata tills du gör som jag säger, sa hon – riktigt förbannad.

För första gången sen vi träffades av Amors pilar blev jag tvärilsk på henne. Slängde igen dörren i vredesmod. Insåg dock att det var bäst att göra som käringen säger, för husfridens skull. Ringde kliniken. Hon hade kanske rätt. Och förresten...

… man vill ju inte ha ”gebisset” i vattenglaset än.

Tandläkare Göran hade inga moraliska aspekter på min långa tids bortavaro och det visade sig att garnityret klarat sig relativt bra. Bara några ynka blessyrer. Den skickliga tandhygienisten Jeanette gjorde den sista putsningen.

Framtiden är säkrad. Elsa-Lill älskar mig igen. Och nu vet jag också hur jag ska reparera det stora hålet i plånboken.

Jag ska bli Colgatemodell.

tisdag 4 mars 2014

Jag var på lasarettet

Äntligen är vi på gång. I den här bloggen kommer vi ständigt att uppdatera vårt liv i Helsingborg, Hullaryd och var vi än befinner oss i världen. Vi börjar med Kennys kåseri "Jag var på lasarettet" som var infört i Helsingborgs Dagblad den 26 februari i år.

Håll till godo: 

Tror ni att den evigt unge pensionären ligger på sofflocket? Glöm det!

I lördags drog Dramatengänget över till Helsingör – men inte för att lära danskarna tolka Hamlet. Bara för att ”hygge” oss.
Dramatengänget består av en grupp pigga panschisar och några som inte ännu får avlöning av staten.
Konceptet är enkelt. Utrustade med dramatenkärror samlas vi nån lördag i Sundsbussterminalen. Efter en pilsner på båten rusar var och en till sin favoritaffär, strax innan stängningsdags för att bunkra livets förnödenheter.
Jag brukar köpa några paket Lurpak. När inköpen gjorts och pulsen åter är normal uppsöker vi nån kro och äter smørrebrø, som sköljs ner med nån pilsner och en ”lille en”. Alltså, det här är det perfekta sättet för att umgås. Ingen behöver då stå med travar av disk på lördagskvällen. Vi ser till att vara hemma igen lagom till Rapport, halv åtta. Efter att jag provsmakat Lurpaken börjar det dra i ögonlocken. Med all rätt.


För mig är det viktigt att fortsätta vara social och inte tappa kontakten med vänner och bekanta. Att ha en hobby är också viktigt. Min nya hobby är att köra till Väla stormarknad och sitta på en bänk och glo på folk.
Stenkul, som vi sa på 60-talet.
En annan hobby är powerwalk, det vill säga ”att gå ut å gå”. Jag brukar sätta av i rask marschtakt runt Nya kyrkogården… sådär fem gånger i veckan. Där är så levandes grant och fridfullt i detta sista vilorum för dem som vandrat på jorden före oss. Och där känner jag mig trygg för det är nära både till lasarettets akutintag och till Elsa-Lill i sekelskiftesvåningen. 

Ibland utökar jag mina promenader. Häromdan sneddade jag Gamla kyrkogården på väg till biblioteket, där jag lånade toaletten innan jag fortsatte min vandring. På Oj köpte jag en burk Bullens pilsnerkorv och gick sen mot Gustav Adolfs torg. Hoppade på 8:ans buss för en sightseeing i min egen stad.
Rundtur genom Söder och uppför Södra Stenbocksgatan. Där klev jag av och gick in på lasarettet. Tog en lugn promenad i den långa korridoren, ner mot urologen. Kände mig väl till mods.
Därefter satsade jag, likt en Marcus Hellner, på slutspurten via kyrkogården.
När jag kom hem berättade jag flåsande för Elsa-Lill att jag varit på lasarettet.
– Mådde du dåligt? undrade hon oroligt.
– Nä, jag ville bara se om där var nån jag kände.