KENNY BLICKAR BÅDE BAKÅT OCH FRAMÅT
Det har varit en helvetes höst och vinter. Därför har det varit en aning tyst på bloggen Gårdenäs/Lindquist.
Först dog min äldsta svägerska Gertrud, kort därefter hennes man Arne, alltså min, betydligt äldre, storebror – lokföraren som var min barndomshjälte. Och i januari nåddes vi av det dystra budet att Ann-Charlotte ”Ansa-Lotta” Gårdenäs gått bort, min andra svägerska och Elsa-Lills älskade lillasyster.
Men livet måste gå vidare. Och snart är det påsk igen och då gärna mina nostalgiska tankar tillbaka till 1967 då jag var ett långhårigt mods i barndomsstaden Ängelholm och livet lekte, samtidigt som självaste Rolling Stones kom till Helsingborg.
Själv besökte jag inte konserten eftersom jag redan hade sett Stones i Malmö vid den bejublade konserten i Baltiska hallen i Malmö i juni 1965.
På påskafton för 53 år sedan äntrade alltså Rolling Stones scenen på Idrottens hus i Helsingborg. I efterhand kan detta tyckas vara stort. Fast recensenterna var inte nådiga den gången.
I den avsomnade tidningen Nyheterna skrev Karre Erichs: ”Rolling Stones blev en klar besvikelse. Sånganläggningen var den sämsta möjliga – ljudet gick inte fram alls.
Nej, Stonesgalan i Helsingborg blev ett enda stort fiasko. I och med denna gala torde Rolling Stones saga vara slut i Sverige.”
Just runt 1967 upplevde modsen sin guldålder. Hemma i Ängelholm såg man den ene långhårige pågen efter den andre längs Storgatan.
Jag var en av dem. Inspiration fick vi i tidningar som Bildjournalen samt det mer avancerade engelska bladet New Musical Express – ett måste för tvättäkta mods.
Min rågblonda kalufs växte som ogräs i solsken, fast det tror väl ingen i dag. Håret tvättades dagligen för att behålla fluffigheten. Jag minns inte om hårfönen var uppfunnen då. Mors dammsugare dög gott. Den satte jag på en pall och kurade ihop mig vid utblåset.
Håret blev torrt på nolltid. Att det sen luktade gammal dammpåse... är en helt annan historia. Det avhjälptes med Aqua Vera herrparfym – trots att jag bara hade pubertetsmögel i fejset.
Raggarbilarna stod uppradade längs Storgatan. Och modsgängens hobby var att reta upp både ”Sunar och Dorisar”, som raggarna och deras vätesuperoxidblekta bruttor kallades.
Det finns de som anser att jag tar mig fram snabbt än i dag – elegant spatserkäpp till trots. Grunden till den hastigheten lades just på Storgatan när ett gäng raggare jagade mig för att slå mig på käften. Oftast räddades jag av raggarkungen Claes från Förslöv. Han var arbetskamrat med min far.
– Den pågen får ni ente slau... (”slau” betyder slå på rikssvenska)
1963 slog The Beatles igenom med albumet ”Please, Please Me”. Plattan var mesig, tyckte vi som blivit sakkunnigt uppdaterade av ”New Musical Express”. Vi hade redan upptäckt Rolling Stones och The Who. Jag, supermodset, hängde på och lät håret växa ännu mer. Och på Storgatan haglade okvädningsord som ”apjävlar” och ”golvmoppar”. Inte gjorde det oss nåt. Vi var rebeller som gillade att tråka raggarna för sina brylkrämskladdiga hår.
Åren har gått...
I dag ser jag mer ut som en amerikansk astronaut – anno 1967. Men Stones är fortfarande mina husgudar…
… och troligtvis överlever Mick Jagger och Keith Richards åtskilliga år till. Den sistnämnde lär ju till och med ha slutat röka.
Länge leve Rolling Stones!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar