Chock på bröllopsnatten

LENA MARIAS KÅSERAR OM BÖRJAN PÅ SIN MUSIKALISKA RESA

Jag är tio år. På grammofonen spelas The Cordettes 50-tals-hit, Mr. Sandman.  Iklädd mammas klänning sjunger jag med på låtsasengelska framför spegeln i hallen.   

I köket står Mamma och diskar. 

– Mamma!… Jag tror att jag kan bli nåt stort!  

– Ja, Lena lilla, säger mamma. Det tror jag säkert… så som du äter.  

Rainy Day Women vid starten 1966. Fr.v. Ann-Christin Carlsson, Lena Maria Gårdenäs, Bonita Nordahl, Christel Ljunggren och Inga-Lill Johansson. Bandet nådde store framgångar både här hemma och ute i Europa.

Tio år senare är jag en femtedeldel av tjejpopbandet “Rainy Day Women”, som ska iväg på vår första Englandsturné. 

Bandet bildades 1966 av Inga-Lill Johansson. Hon efterlyste spelsugna tjejer på en annons Dagbladet.  

Efter att ha provsjungit i Inga-Lills källare fick jag platsa som sångerska. 

Vi var fem tjejer som brann för musiken. Första spelningen var på Elinebergs fritidsgård i Helsingborg. 

Med endast fyra låtar på bagaget äntrade vi scenen. Det gick så bra, så vi fick köra låtarna två gånger.  

Gage fick vi också… hela 50 kronor. Det var mycket bra betalt. På stadens inneklubb, Zeptett, fick vi fick vi bara en krona var.  

Vi blev snabbt populära i Danmark, Göteborg och Stockholm. Och snart nådde ryktet ända till England.  

Fredagen den trettonde oktober 1967 klev vi in på agenturen Ian Hamilton Enterprise i Manchester. Där fick vi veta att vi samma kväll skulle spela på två av Manchesters största klubbar.  

På agenturen fanns, utöver personalen, sångaren Steve i ”Reg James Explosion”, som var norra Englands populäraste band. Steve, i sin med röda MGB, eskorterade oss till huset där vi skulle bo. Det var i värsta slummen runt kvarteren vid Old Traffords fotbollsplan.  Steve föreslog att våra båda band skulle stråla samman hos oss efter kvällens spelningar. 

Publiken gillade oss så vi glömde tröttheten och såg fram emot fortsättningen på kvällen. 

Det blev en trevlig efterfest med våra nyvunna engelska popkillar. Men det kröp snart fram att det smorts planer för vissa i vårt band. 

När vår affisch hamnat på agenturens vägg hade sångaren Steve “pangat” för vår trummis Christel och sagt -”Hon ska jag ha! Nu får du välja, Dougie!”

Gitarristen Dougie Lawton valde mig, för han tyckte att jag såg så snäll ut.   

Ack vad han bedrog sig. Mitt tips är: Döm aldrig hunden efter håren!  

Tre dagar senare dök grabbarna upp, oanmälda. Jag höll som bäst på att tappa upp ett bad, i husets gemensamma badkar. 

När den röda MGB’ n tutade fick jag annat att tänka på.
  

Det pratades och himlades med ögonen och sånt kräver ju 100 procents koncentration.  

Efter ett par timmar bankade nån på dörren. Utanför stod en svart man i bara kalsongerna. 

I hans lägenhet under rann vatten nerför väggarna. Så ymnigt att tapeterna hade lossnat och kasat ner på golvet. Mycket var förstört.  

Det var nån som glömt att stänga av vattenkranen i badrummet. 

Hyresvärden anlände. Dougie fick sköta pratet eftersom han var bäst på engelska. Alla blånekade till skuld.

På vår bröllopsnatt, tre år senare, pratade vi minnen.  

– Kommer du ihåg den där översvämningen, undrade jag.   

– Ja, jag önskar att jag får jag tag på den jäveln som gjorde det, sa Dougie. 

– Det var jag, sa jag. 

Först blev det tyst.  

Sen kunde vi inte sluta skratta 

Det blev en bröllopsnatt att minnas.

Min hjälteinsats gjorde mig till "Årets hullarydare"

KENNY MINNS MIDSOMMAREN 2007



Dagen före midsommarafton för tolv år sen var första gången jag kom till Casa Rosada i Hullaryd. Från hetsigt Eneborg såg jag fram emot åtta lugna veckor på Höglandet.

Hoppade på tåget, byte i Hässleholm och ankom Nässjö Central där Elsa-Lill skulle möta mig.

Steg av X2000 och styrde stegen mot stationshuset … trodde jag. Helt i andra tankar stegade jag norrut på perrongen, riktning Stockholm. Elsa-Lill sprang ifatt mig, vände mig ett halvt varv och ledsagade mig åt rätt håll. Det kan lätt bli fel när man mest håller sig hemmavid.

Nu är det midsommar. Elva sådana aftnar har vi dukat till fest för vännerna på vårt exklusiva trädäck som sträcker sig över Lillån. Lika många gånger har regnet fått oss att fly till vedbon.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Visst är det vackert i vår lilla by.

Midsommaren -07 vräkte regnet ner i vanlig ordning. När jag den tredje morgonen tog mig ner för trappan för att servera katten Kompis hans morgonkäk fick jag mitt livs chock …

Syndafloden hade drabbat oss! Och jag trodde mig bo på en ö. Hela Hullaryd låg under vatten och på Elsa-Lills släktgård, ett stenkast bort, stod vattnet 140 centimeter upp på den nyrenoverade sjuttonhundratalsbyggnaden. Tack och lov övernattade ingen där.

Tranås alla tidningar ryckte ut, liksom Radio Jönköping och Smålandsnytt på televisionen.

Jag har alltid hållit mig undan för journalister. Men den här morgonen lyckades jag inte. Blev intervjuad på förstukvisten som den genuine Hullarydsbo jag var … sen en vecka tillbaka.

”Aldrig i mannaminne har jag upplevt nåt liknande”, sa jag med kännarens min.

Och vips blev denne ödmjuke man en småländsk kändis.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här på vår hembygdsgård Thelegården ska vi fira midsommar i kväll. Thelegården korades för en del år sen till Sveriges vackraste hembygdsgård.

Jag har ord om mig att vara en mjukis. Men nu följde uppröjningsarbetet. 240 kvadratmeter vattenskadat golvvirke bars ut från släktgården.

Elsa-Lill slängde till mig en motorsåg med ordern ”såga brännet”.

Jag är en blekfet kopia av Rambo … men vad göra? När överheten talar – lyds det order.

Jobbet tog bara sex veckor – och närapå tre fingrar – innan vedbon var fylld.

Inte nog med det. När grannens träbro kom forsade i Lillån tvingade Elsa-Lill mig att göra en insats för mänskligheten. Slängde min, på den tiden muskulära lekamen, handlöst i forsen och räddade bron.

Dagen efter kom grannarna i samlad tropp och utsåg mig till ”Årets Hullarydare”. Jag fick en rosa panter i pris.

Stilla flyter ån numera.

Efter åtta veckor infernaliskt slit var jag tillbaks på Dagbladet.

Det var då min semester började.

En grogghörna vid ån

KENNYS MIDSOMMARKÅSERI - DIREKT FRÅN HULLARYD


Kan en ödmjuk och blygsam man nån gång få ordet?

Finns Hullaryd i verkligheten?

Nej, vi börjar så här i stället:

Det är så mycket jag vill, men så lite jag kan, och dans är definitivt inte min starkaste gren. Trots det när jag en dröm om att få vara med i Let's dance och få sväva fram med någon dansant skönhet i en exotisk samba.

Den drömmen kan bli verklighet med idog träning, säger jag men Elsa-Lill är starkt skeptisk.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Visst blev den fin, uteplatsen som vi lät bygga för några år sen.

För några år sen lät vi bygga en uteplats på baksidan av Casa Rosada på Höglandet, ut över den stilla flytande Lillån. Brädgolvet är stort som en dansbana. Därför har jag nu föreslagit Elsa-Lill att vi där kan träna för att bli Hullaryds svar på Ginger Rogers och Fred Astaire.

Dessvärre tror hon inte på den idén heller. Hon anser att en korpulent katt har större taktkänsla än jag.
När uteplatsen byggdes tänkte den duktige snickaren Sandberg lite extra på mig och lät konstruera en gammeldags grogghörna bakom vedboa, med utsikt över ån. För att groggarna inte ska späs ut vid regnväder begåvades platsen med tak.

Av någon outgrundlig anledning är Elsa-Lill övertygad om att det är där man hittar mig även sommaren 2019.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Stilla flyter Lillån - förbi vårt Casa Rosada.

Hon har också synpunkter på att jag tänkt börja spela golf. Det är ju alla glada pensionärers rätt.
Wiredaholms golfbana ligger bara ett stenkast från Hullaryd och för den historiskt intresserade kan jag berätta att Wiredaholms gård en gång ägdes av Stenbocks kurir, Henrik Hammarberg.

Fast... Elsa-Lill tror inte att mina sportsliga planer blir långlivade.

– Får du inte hole-in-one på första slaget så ger du upp direkt, förklarade hon med kännarens min häromveckan.

Nog om detta.

Avslutningsvis vill jag göra en kraftfull dementi. Under årens lopp har jag stött på människor som trott att ortsnamnet Hullaryd är en konstruerad skröna.

För den nyfikne är det lätt att kolla. Sväng bara av E4:an vid Huskvarna. Tag Ådalsvägen upp på Höglandet och styr mot Lekeryd. Vid kiosken där tar du av mot Linderås. Passera kyrkorna i Haurida och Vireda och så dyker snart Smålands exotiska pärla upp.

Wälkom to Hullaryd! 

Nästan lika stor kändis som Astrid Lindgren... i Polen

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Stefan Carlsson är en god vän på Facebook – vars inlägg jag gillar. För några veckor sen skrev han följande rader – vilka gjorde mig mycket glad:

”Som känslan av att gå på loppis och finna "The Bay Psalm Book" låg den där. 

Kanske inte att jämföra prismässigt... men nästan. 

Den ene från 1640 men den viktiga från HD:s förlag, utgiven 1993. 

Snabb tur hem till spargrisen och kolla igenom alla bankkonton. 

Jo! Jag hade 30 riksdaler, tillbaka

Jo, den var kvar! Den stora transaktionen genomfördes och jag var ägare till boken av vår eminenta bloggare, kåsör med mera. Kenny Lindquist "Söders Blues". Som stolt ägare körde jag hem dyrgripen. 

Jag håller med om slogan "Plötsligt händer det”.

Jag tackade givetvis innerligt för de raderna från Stefan.

Men så hände det. En uppföljning såg dagens ljus.

Ännu en god vän hörde av sig. Det var tidigare kommunalrådet Håkan Klasson i Helsingborg som läst Stefan Carlssons inlägg. Han lade till något som fick denne yngling att inte tro sina ögon:

”I mitt tidigare politiska liv liv var jag på ett studiebesök i den sydpolska staden Strzelce Opolskie. Besökte där bland annat ett dagis. 

När vi satt där så tittade jag i bokhyllan och såg ett exemplar av Söders Blues, givetvis på svenska. 

Ingen av de därstädes kunde komma med en förklaring till hur denna fina bok hamnat på detta dagis. 

Jag tror inte att Kenny Lindquist haft vägarna förbi och tittat in och lämnat ett signerat exemplar. 

Gåtan kvarstår och jag tror inte att författaren har en förklaring.”

Ja, vad ska man säga...

Efternamnet Lindquist är ju inte helt olikt Lindgren – den icke helt obekanta barnboksförfattaren...

Nu väntar jag bara att nån polsk-svensk översättare ska höra av sig.

Ett klipp för sjuttio spänn

ETT KÅSERI OM ATT GÅ TILL FRISÖREN

En bra frisör ska vara snabb, billig och inte snacka en massa skit.

Jag har hittat en ny runt hörnet på Carl Krooks gata i Helsingborg.

Han klipper till min modefrisyr på fem minuter och priset är 70 kronor – troligtvis billigast i landet.

Givetvis blev det ett besök hos honom när vi kom ner på en blixtvisit i stan under veckan.

Två ord sades under besöket och de kom från mig: 

"Pensionärsklippning, två millimeter”.

Han nickade i samförstånd

När jag satt där och väntade på min tur gick mina tankar tillbaka till 1964 – alltså året efter att Beatles hade slagit igenom. I och med att de nya frisyrerna kom på modet förvandlades barberarna i Ängelholm till tyranner. Och eftersom jag var ett långhårigt mods ansågs jag vara ligist, samhällsfarlig, narkoman och lössbärande.

Inte många av oss vågade gå till frisörerna för att få topparna klippta. En del djärva försökte. Men de kom ut med en snagg likt en amerikansk marinkårssergeant.

Det hela hade alltså utvecklat sig till en sport bland frisörerna. Ju fler ”utegångsfår” de kunde klippa till desto bättre.

Men det fanns ett undantag. Hasse, hette han och hade sin salong på Storgatan. Han förbarmade sig över oss unga mods och klippte oss som vi ville. Och efteråt ställde han alltid den obligatoriska frågan:

”Ska det va' nått i?”

Hasse var en god man!

Jag har alltid hävdat att man, precis som vid läkarbesök, ska kunna gå till frisören på arbetstid. Det gjorde en god vän på Dagbladet. När han kom tillbaka undrade chefen var han varit. Den gode vännen svarade sanningsenligt att han varit och klippt sig.

– På arbetstid, gallskrek chefen.

– Ja, håret växer väl även när jag jobbar.

Ett stort avslöjande från denne man

FÅR JAG BJUDA PÅ 
ETT SÖNDAGSKÅSERI?

Är ni beredda på ett sensationellt avslöjande? Lugn! Låt mig förklara:

För en del år sen, när jag fortfarande var aktiv på Helsingborgs Dagblad, ansåg en läsare vid namn Sven att jag borde förnya mina krönikor. Han tyckte att jag var tjatig och att falukorvens tid var över.

Ord och inga visor. Visst har många av mina tidigare rader handlat om falukorv. Men det var länge sen. Därför är det på tiden att jag tar upp ämnet igen.

Jag har varit journalist i snart femtio år och anses numera av yngre kollegor vara en relik från fornstora dar. Visst... men jag har gjort något som de inte gjort:

Jag har levt under tre kungar.

FOTO: LENA MARIA GÅRDENÄS
Hårt arbetande män behöver bra mat. Och i vårt Casa Rosada, bakom mig, är frysen alltid fylld med isterband både från Börjes chark i Aneby och Vaggerydschark.

Fram till en dag 1992 hade jag aldrig nämnt ordet falu i nån text. Då beskrev min dåvarande krönikerande kollega Larsolof Carlsson mina spalter som "eneborgsk falukorvsromantik".

Tackade för de orden. Min nisch kom som på beställning och det ena vilda receptet avlöste det andra.

Vem minns väl inte Tournedos à la Falu, Ugnsbakad falu på planka och den kinesiska varianten Falugång?

I slutet av 90-talet arbetade jag som informatör på HD:s nyöppnade exklusiva presscenter. De flesta studiebesök avslutades med att jag som tack fick mottaga en faluring och en pava rödtjut.

Höll masken och blev lika "överraskad" varje gång.

Följden blev att jag var tvungen att flytta till en paradvåning för att få plats med alla pavor. Och – att jag fick sura uppstötningar bara jag såg en falukorv på bild.

Under årens lopp har jag sällan kommit in i ett varuhus utan att nån' go' gla' husmor dykt ner i min kundvagn och sakligt konstaterat att det inte fanns nån korv bland wc-rullar, oxfilén och knäckebrödet.

"Har du inte glömt nåt... he-he... falukorven?"

Jag är inte som Elsa-Lills och vår saligen insomade katt Kompis. Han viftade på svansen och nöjde sig med samma torrfoder år ut och år in – fast ibland fick han både torskrygg och oxfilé.

Dessutom är det uteslutet att bjuda Elsa-Lill på en kärleksmåltid bestående av falukorv. Hon har till och med hotat med skilsmässa uti fall jag bara ens skulle föreslå det.

Nu kan det avslöjas. Jag tycker inte om falukorv. Och jag har inte skrivit om den på flera år.
Jag äter helst isterband, antingen tillverkade på Börjes charkuteri i Aneby på småländska höglandet. Eller de som kommer från Vaggeryd.

Så visst hade han rätt, den där Sven.

Man måste förnya sig.