ETT KÅSERI OM ATT GÅ TILL FRISÖREN
En bra frisör ska vara snabb, billig och inte snacka en massa skit.
Jag har hittat en ny runt hörnet på Carl Krooks gata i Helsingborg.
Han klipper till min modefrisyr på fem minuter och priset är 70 kronor – troligtvis billigast i landet.
Givetvis blev det ett besök hos honom när vi kom ner på en blixtvisit i stan under veckan.
Två ord sades under besöket och de kom från mig:
"Pensionärsklippning, två millimeter”.
Han nickade i samförstånd
När jag satt där och väntade på min tur gick mina tankar tillbaka till 1964 – alltså året efter att Beatles hade slagit igenom. I och med att de nya frisyrerna kom på modet förvandlades barberarna i Ängelholm till tyranner. Och eftersom jag var ett långhårigt mods ansågs jag vara ligist, samhällsfarlig, narkoman och lössbärande.
Inte många av oss vågade gå till frisörerna för att få topparna klippta. En del djärva försökte. Men de kom ut med en snagg likt en amerikansk marinkårssergeant.
Det hela hade alltså utvecklat sig till en sport bland frisörerna. Ju fler ”utegångsfår” de kunde klippa till desto bättre.
Men det fanns ett undantag. Hasse, hette han och hade sin salong på Storgatan. Han förbarmade sig över oss unga mods och klippte oss som vi ville. Och efteråt ställde han alltid den obligatoriska frågan:
”Ska det va' nått i?”
Hasse var en god man!
Jag har alltid hävdat att man, precis som vid läkarbesök, ska kunna gå till frisören på arbetstid. Det gjorde en god vän på Dagbladet. När han kom tillbaka undrade chefen var han varit. Den gode vännen svarade sanningsenligt att han varit och klippt sig.
– På arbetstid, gallskrek chefen.
– Ja, håret växer väl även när jag jobbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar