Krookarna som namngav stan

JOURHAVANDE REPORTER:


I dag fortsätter vi Jourhavande reporter med en fråga som kommer från en Bjuvsgrabb som nuförtiden bor i Stockholm – Pauli Kristiansson:

– I min barndom bodde jag på Donationsgatan i Helsingborg. Finns den kvar?

FOTO: KENNY LINDQUIST
Donationsgatan på Stattena som den ser ut i dag.

Jodå, den finns kvar och ligger på Stattena. Strax intill ligger O.D. Krooks gata, uppkallad efter Otto Daniel Krook. Han levde mellan 1801 och 1873 och sen fick han ge namn åt O D Krooks gata på Stattena. Oxch det var troligen som en hyllning till honom som Donationsgatan fick sitt namn.

I 17-årsåldern lämnade O D Krook Kvidinge och flyttade till Helsingborg för att utbilda sig i handelsyrket. Och i Richard Stervings bok "Helsingborgs gatunamn" framgår att han slog sig samman med en av stans mest kända köpmän, konsul Johannes Hallberg. Tillsammans bildade de firman Krook & Hallberg.

Även O.D:s yngre syskonen Nelly och Carl fick namnge gator och Stadsparkens ursprungliga namn är Krookska planteringen.


Från mitt fönster i skrivarlyan på Bollbrogatan kan jag skymta Donationskyrkogården. Men den har inget med O.D. Krook att göra utan med enhelt annan donator.
Kyrkogården anlades uppe på landborgen efter att konsul Nils Persson på sin 70-årsdag 1906 skänkt ett 10 000 kvadratmeter stort landområde till staden. Här vilar storheter som skalden Birger Sjörberg och industrimannen Henry Dunker.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Birger Sjöbergs grav på Donationskyrkogården.

Har du som läser detta andra spörsmål som gäller norvästra Skåne så hör av dig till: kenli.lindquist@gmail.com

En gravsättning och en födelsedag

KENNYS ONSDAGSKÅSERI:


Häromdagen hittade Elsa-Lill ett fotografi föreställande min fader Karl Herbert i kavalleriets blå uniform.

Ska du inte hänga upp fotot på väggen? undrade hon.

– Jo, självklart svarade jag. Han var en stilig karl.

– Synd att det inte har gått i arv, replikerade hon nosigt och fortsatte med ett visst mått av sanning i rösten:

– Alla har vi varit vackra i ungdomen.

Ja... åren går och i sommar är det en ny födelsedag som ska firas. Detta faktum fick mig att tänka tillbaka på just en av min födelsedagar för en del år sen. Jag skulle bli plus 60.

FOTO: FÖRSVARET
Min fader Herbert Lindqvist
som ung soldat på kavalleriet
i Helsingborg. Tyvärr 
tycker Elsa-Lill att jag 
inte har några likheter
med denne stilige karl.

Den här dagen kom att bli mycket speciell eftersom min kära hustru har en stor talang när det gäller att röra ihop saker och ting. Allting ska nämligen gå undan när hon är i farten. Men å andra sidan är hennes planering världsunik och ingen enda människa på detta klot har fått fira sin födelsedag som jag.

Samma dag stundade nämligen gravsättning av hustruns rika arvtant i Kristinehamns monumentala kyrka – 25 mil från Hullaryd där vi befann oss. Elsa-Lill hade bokat den dagen utan att ha en tanke på att hennes man fyllde år.

Jag fick alltså köra bil 50 mil på kurviga vägar under min födelsedag genom Småland, Östergötland, Närke och Värmland.

När vi väl kom hem efter att ha fått tanten i jorden var Elsa-Lill generös. Jag fick själv välja vilken födelsedagsmiddag jag ville. Men jag fick tillreda den själv.

Valde ett alltid lika säkert kort:

Äkta småländsk Rishultskorv med potatismos.

Däremot lät hon mig inte att välja drycken därtill. Den skulle hon bestämma... och jag betala.

Som en självklarhet valde hon en Dom Pérignon. Fast tro det eller ej. Den udda gastronomiska kombinationen fungerade.

Jag är glad för det lilla. Alltså att få välja maträtten på födelsedagen. Men nästa dag var allt som vanligt igen. Jag fick klippa Casa Rosadas gräsmatta, plus två grannars. Det bestämde Elsa-Lill.

Ja, det var den sommaren det, hösten närmade sig och sen blev det inte råd till några extra utsvävningar på ett bra tag. Champagne är ju inte den billigaste varan i detta jordiska.

Men... visst... det var ju kul att se Kristinehamn.

Min idol blev min chef

KENNY BERÄTTAR OM LIVET SOM JOURNALIST
Del 3:

Vid europamästerskapen i friidrott i Stockholm 1958 vinner Landskronapågen Richard Dahl höjdhoppstävlingen – ytterst oväntat – på höjden 2,12 meter.
Han blir en idol för en idrottstokig ung grabb.

Sommaren 1973 får Richard arbetet som sportchef på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm. När han erbjuder mig jobb som flygande reporter på hans sportredaktion blir jag överlycklig. Lämnar NST:s edition Öresundsposten i Helsingborg där jag trivts förträffligt. Men... jag kan inte stå emot detta förnäma erbjudande.

Richard har förklarat att redaktionen borde förstärkas med en yngre, nyfiken medarbetare.
Vid den tiden är jag ung, ambitiös och har en uppkäftig trut. Jobbet är mitt. Det är en stor ära för mig att ha min gamle idol som chef.

FOTO: OVE TORGNY
Mitt journalistliv har just börjat. Jag jobbar på NST:s sportredaktion och världen ligger öppen, tycker jag. Och mycket kommer att hända under flera decennier framöver.

I dag – som seniormurvel – kan jag säga att det är Richard som får mig biten av journalistiken. Han inför också ett nytänkande på NST – som att sidorna skulle redigeras på ett tufft, men läsarvänligt sätt.

Tidigare har materialet bara stuvats in huller om buller. Nu tvingas typograferna lära sig att följa uppgjorda skisser.

Många svär ve och förbannelse över europamästaren. Men jag vill påstå att Richard skapar den moderna journalistiken på tidningen.

Inte heller ärr han rädd för att skicka en ung spoling på utlandsjobb.
– Se bara upp för töserna på Reeperbahn, är hans faderliga råd när jag ska bevaka en fotbollsmatch mellan Hamburg och Bayern München på Volkparksstadion, strax efter VM i Västtyskland 1974..

För mig är detta en oerhört lärorik tid. Därför plitar jag 2019 ner dessa rader som jag hoppas min läromästare läser – var han än befinner sig.
Richard Dahl dog 2007 – 74 år gammal.

Under åren fram till 1979 vill jag också prova på andra områden på tidningen. Mot slutet av min tid på NST hoppar jag över till allmänredaktionen och sista sommaren fungerar jag som nattchef.

Kul.

Samtidigt tycker jag; att hur kul det än är att vara chef så vill jag nåt annat. Fingrarna kliar. Jag vill ut på fältet. Och kanske är det dags att byta tidning...

 Jag har blivit erbjuden jobb på som nattchef på Smålänningen i Ljungby. Och Svenska Dagbladets legendariske sportchef Martin Lehman tycker att jag skulle börja jobba på hans tidning.

Jag nobbar båda inviterna.

Ringer istället Helsingborgs Dagblads legendariske chefredaktör Lars Wilhelmsson och undrar om det finns något jobb på den tidningen.

Gissa om jag blir förvånad när "Wille" förklarar att jag kan börja på sportredaktionen den 1 oktober 1979.

Säger upp mig från NST.

Tar sen ett plan till New York, bor flott på Hotel Statler Hilton på Manhattan, och låter mig inspireras inför mitt fortsatta tidningsliv.

Jag är som en hundrameterslöpare på startlinjen.

En sån jävla kyckling!

LENA MARIAS KÅSERI


Jag har alltid satt en ära i att passa överenskomna tider. Ibland kan det bli ödesdigert. Vi skruvar klockan tillbaks till mitten av 80-talet.

Jag bor då ensam i en förtjusande lägenhet i Bromma. Är egenföretagare och driver Kroppsverkstan i Solna, ett stenkast från huset där jag bodde mina första fyra år i livet.
Om morgnarna är jag tidigt uppe och mjukstartar alltid dagen med en sedvanlig kopp Zoégas Skånerost för att orka med dagens slit.

Just denna morgon passar jag på att bryna en kyckling som jag kommit över till extrapris dagen innan. På så vis kunde jag spara tid på kvällen, var det tänkt.

Då ringer telefonen. Jag svarar. Samtalet drar, mot min vilja, ut på tiden. När jag tittar på klockan inser jag att det är en strid på kniven om salongen kan öppnas i tid. Slänger på mig ytterkläder, springer till garaget och drar iväg snabbare än blixten i min vita Golf Cab. Bryter mot alla hastighetsregler, men är framme i tid.

Under förmiddagen kommer kunder för att klippas, sola i solarium, få fotvård, nya naglar, massage, ansiktsbehandling, zonterapi eller bara hänga i min sociala verkstad. Kundkretsen är trevlig och min personal kunnig.

Dags för lunch. 

”Är det nån som vill ha pizza”, undrar en av frissorna.  ”Inte jag, för jag ska ha kyyy… hjälp…!”
Måste dra. Hoppar in i bilen. Hjärtat slår som en slaghammare i bröstet. Skräcken slår sina klor i mig. I mitt inre pågår ett drama med brandbilar, eldslågor och tjutande ambulanser.

Väl framme ser jag inga skador utanpå fastigheten. Inne i lägenheten ser man ingenting... på grund av rökutvecklingen.

Håller andan. Stänger av spisplattan, som stått på sexan i fyra timmar. Kycklingen är färdig, om man säger så… Slår upp balkongdörrar och fönster.

Sätter mig sen ner på sängen, tänder en cigg (precis som det skulle behövas) och ringer Folksam.
Kontaktar en närliggande städfirma.  Chefen anländer inom några minuter för att bilda sig en uppfattning om vad som bör göras. Allt!

Jag fick kinesa hos en av Kroppsverkans kunder under flera veckor.

Så var jag då välkommen hem.

Lägenheten var verkligen välstädad... som sig bör efter en hel månads fejande. Mina möbler, allting i garderober och byrålådor hade varit på tvätt - turné. Det fullkomligt glänste från golv till tak.
Städfirmans chef kom förbi med mina nycklar. Med sig hade han en specialtillverkad kolsvart höna i keramik.  Han räckte över den och sa -- ”Tack lilla Sothöna! Din fadäs räddade vår städfirma undan konkurs. Den här får du som ett minne av oss.  Och, javisst, ja! Här har du fakturan också.”
Den var på 90 000 kronor.

Jag kunde inte låta bli… Gjorde en uppställning på kostnaderna för skadan.
Totalsanering av lägenhet:  90 000
1 kyckling, extrapris:  19,90         
Summa kostnad:  90 019,90

Postade brevet till Folksam.

En skrattande försäkringsagent ringde. Han ville bjuda ut mig. Men vad han hade tänkt bjuda på kan man ju undra.
Så jag tackade nej.

Harry Arnold Music Bar på Söder

KENNYS ONSDAGSKÅSERI:

Helsingborg är en jazzstad och ingen intresserad av denna musikform glömmer Jazzklubbens storhetstid på 1980- och 90-talen under legendariske presidenten Holger Sönnes ledning.

De stora världsartisterna avlöste varandra och även kända svenska och lokala bra band. Listan kan göras lång.

Men låt mig börja så här:

Det fanns en påg vars mor Signe drev mjölkaffär på Siöcronagatan, uti stadsdelen Eneborg.

Fadern var en strävsam snickare som skrapade ihop pengar till sonens fiol. Men som violinist gick sonen knappast till musikhistorien.

I stället blev han en av världens mest ansedda storbandsledare helt i klass med Count Basie och Woody Herman.

Han fick sin sista vila under en oansenlig gravsten på Nya kyrkogården i Sundets pärla.

Harry Arnold -

en storhet som

Helsingborgs stad

borde vara stolt över.

Han ligger begravd på

Nya kyrkogården.

Helsingborgs stad och dess kulturnämnd har fullständigt missat denne storhet.

Jag talar om Harry Arnold Persson en man som borde fått en minnesplakett uppsatt, eller en gata uppkallad efter sig i sin stad. Men icke!

Nu backar vi tillbaks till 1937:

Harry är 17 år. Han tömmer sparbössan och byter felan mot en saxofon. Fast Harry har då inga tankar på att bli musiker.

Istället anställs han som dekoratör på Tempo på Södergatan.

Vid 22 års ålder tar musiken överhand och den musikaliske ynglingen hamnar i Malmö, där han snart har ett eget band.

Harry Arnolds orkester blir ett stående inslag på nöjespalatset Amiralen.

Ryktet om hans begåvning sprider sig några år senare till huvudstan där han engageras av den populäre orkesterledaren Thore Ehrling.

1956 beslutar Sveriges Radio att sätta ihop ett radiojazzband. Harry blir självklar ledare och här finns trumpetaren Bengt-Arne Wallin, trombonisten Åke Persson och saxofonisten Arne Domnérus.

Snart ljuder bandets signaturmelodi Stand by i radioapparaterna - från Jokkmokk till Smygehuk. I USA lanseras Radiojazzbandet som The Mystery Band och anses vara ett av världens bästa.

Svensk jazz står på topp. Samtidigt komponerar Harry musik till ett femtiotal filmer.

På 60-talet läggs Sveriges Radios storband ner av ekonomiska skäl. Harry Arnold blir oerhört besviken. Han lämnar musikbranschen och ägnar resten av sitt alltför korta liv åt annan verksamhet.

Den 18 februari 1971 avlider han blott 50 år gammal och gravsätts här i stan intill sina föräldrar Signe och Ludvig.

I Malmö hyllas fortfarande den store musikern genom det livaktiga Harry Arnold-sällskapet.

Borde inte denne storbandsmästare hedras i Helsingborg? Åtminstone med en plakett på huset där mor Signe drev sin mjölkaffär på Siöcronagatan. Jag vet att min gode vän Holger Sönne kämpade länge för detta - utan resultat.

Min personliga önskan är att någon företagsam krögare startar upp en restaurang på Söder med namnet Harry Arnold Music Bar, lysande i Broadwayblå neon...

… och med en femton meter lång zinkdisk.

Jag kommer att bli stammis.

Stadsträdgårdsmästaren kommer till Idrottsmuseet

HELT GRATIS HISTORIA - OCH FIKA

FOTO: KENNY LINDQUIST
Stadsparken är vacker - om än i tidig vårskrud.

Själv sitter jag dagligen och tittar ut över Stadsparken – eller Krookska planteringen som den egentligen heter.
Helsingborg har oerhört vackra parker. Om dessa kan man få veta mera. I så fall ska du besöka i Idrottens hus i Helsingborg onsdagen den 3 april klockan 13:30 på Idrottsmuseets Träffpunkt. Då kommer stadsträdgårdsmästare Martin Hadmyr dit och berättar hemligheterna med stadens parker och statyer.

Entrén är fri liksom fikat.

Anmälan krävs på fia@hbgidrtottsmuseum.se eller SMS till 0706-29 67 60 (uppge namn och hur många ni är).
Det går också bra att gå in på Idrottsmuseet och göra anmälan på plats.
Detta är ett verkligen unikt tillfälle för den stadshistoriskt intresserade.

52 år sen Stones var i stan

JOURHAVANDE REPORTER:


Tiden går och i vår är det 52 år sen Rolling Stones intog Idrottens hus i Helsingborg. Händelsen tas i dag upp av Jourhavande reporter.
Då det engelska popbandet spelade på Cuba 2016 kom en miljon människor till gratiskonserten i Havanna.
När Rolling Stones gav två konserter i Idrottens hus i Helsingborg påskafton 1967 kom 1 700 personer till den första och 2 200 till den andra.
Helsingborgs Dagblads fotograf Eje Sjölander fanns på plats och än i dag minns han konserterna väl.
– Det var inga som helst problem att komma in i omklädningsrummen för att plåta bandmedlemmarna där de satt och förberedde sig i dimmor av haschrök, säger Eje.

I boken ”From Pearls to Sweet Wine” (författad av Lennart och Ann Ekström och Tomas Montelius) skildras poplivet i Helsingborg under 60-talet. Bland annat har man återgivit tidningsartiklar från Stones besök i stan.
I Nyheterna skrev Karre Erichs:
”Rolling Stones blev en klar besvikelse. Sånganläggningen den sämsta möjliga – ljudet gick inte fram alls. Nej, Stonesgalan i Helsingborg på påskafton blev ett enda stort fiasko. I och med denna gala torde Rolling Stones saga vara slut i Sverige.”
Så blev det tack och lov inte. Under årens lopp har gruppen dragit fulla hus vid flera tillfällen på Ullevi i Göteborg.

FOTO: EJE SJÖLANDER
På första Stoneskonserten på Idrottens hus, påskafton 1967, fanns 1 700 åskådare, 2 200 kom till den andra.

– Att det inte blev någon succé i Helsingborg har sin förklaring, säger Eje Sjölander. Stones var nere i en svacka. Själv tyckte jag på den tiden att Beatles var ett mycket bättre band.
När gruppen framträdde i Sverige för några år sedan låg biljettpriserna på 695 kronor och uppåt. I Helsingborg den gången det begav sig fick publiken betala mellan 15 och 25 kronor.

Under årens lopp har ett stort antal artister framträtt på musikgalor i Idrottens hus. Carola, Christer Sjögren, Ulf Lundell...
Men den första världsartist som stod på scen, i denna stads idrottsliga högborg, var trumpetaren Louis Armstrong.
1961 gjorde han en skandinavisk turné och Idrottens hus var en av spelplatserna och datumet var den 19 februari.
Besöket måste anses som ett av det största i Helsingborgs musikliv genom tiderna.

Louis Armstrong hade plockat med sig ett synnerligen armstarkt gäng musiker. Eller vad sägs om sångerskan Velma Middleton, trombonisten Trummy Young, basisten Mort Herbert , pianisten Billy Kyle, trummisen Danny Barcelona och Barny Bigard på klarinett.
För en del år sedan kom det upp en fråga i Helsingborgs Dagblads frågespalt Jourhavande reporter om vilket år det var som Armstrong varit i stan. Många läsare hörde av sig och alla var eniga om just den 19 februari 1961. Hur mycket det kostade att komma in på jazzgalan fick vi dock aldrig klarhet i.
Men av läsarna, Maj-Britt Friberg, berättade att hon sparat programmet som kostade 2:50.
”Ett kärt minne”, menade hon.

Om du själv har minnen från någon av de här galorna i Idrottens hus så hör av dig i kommentatorsfältet nedan eller till: kenli.lindquist@gmail.com

Hej! Vad det går undan ibland...

LENA MARIA I NEW YORK


En okristligt tidig morgon i april 1980 äntrade jag en jumbojet till New York. Vi var ett tjugotal kända ansikten som behövde uppslag inför kommande teveproduktioner.
Själv hade jag fått erbjudande om att göra Lena Maria Show på SvT Malmö och ville få en rejäl idéinjektion.
Allting var så stort med den här resan, både flygplanet, turbulensen och inte minst skyskraporna i New York.
Tillsammans med Sussie, då belysningsmästare på Liseberg, begav jag mig en dag ut i folkvimlet på Manhattan för att shoppa. Det var gassande sol.
 I skyltfönstret på varuhuset Macys, fick jag syn på den läckraste damracercykel jag sett i hela mitt liv.

Mina beslut fattas oftast snabbare än tanken. In i hissen som tog oss nästan ända upp till Sankte Per. Det var där cykelavdelningen låg. Spanade efter cykeln, såg ingen.
Betalade, fick en talong och tog hissen ner till varuutlämningen.
Höll nästan på att svimma när jag såg den gigantiska förpackningen som innehöll cykeln.
Sussie på stilettklackar och jag, i något mer fotvänliga skor, kämpade med paketet nerför Femte Avenyn. Vinkade på otaliga taxibilar för transport. Ingen stannade.
Väl på hotellet bad vi portiern att förvara cykeln åt oss tills vi skulle checka ut. Nobben igen.
Cykelpaketet var alltför stort för att få plats i hissen. Vi fick kånka inköpet uppför trapporna till rummet på 6:e våningen
Svettigt!

Så var det dags för hemfärd. Cykeln och jag åkte transferbuss till Kennedy airport, där jag äntligen befriades från mitt bagage.
På planet hem fick vi veta att det var flygledarstrejk i Sverige. Vi landade på Kastrup istället. Min reskamrat, cykeln, snurrades fast på taxins tak. Sen bar det iväg till mitt kära Helsingborg.
På Ångfärjestationen klev hela resesällskapet på tåget mot Stockholm. Det var ett slitet gäng som anlände till huvudstaden.
Belamrad med cykelpaketet, res- och sminkväska plus jetlag,  köade jag för att ringa hem.
Bad maken fixa hämtning på Stockholms central.
--”Du kan väl ta tunnelbananen” sa maken.
--”Absolut inte”, sa jag.

Väl hemma kröp jag ner i ett välbehövligt bad medan fadern och sonen kämpade med att öppna paketet.
Höll på att drunkna i badkaret, när jag hörde sonen ropa.
-- ”De’ e’ ingen tjejhoj.”
 --”Det ser du väl på ramen att det är”, upplyste jag sturskt. --”Ja, men de’ e’ en killhoj”, envisades han.
Jag hade släpat hem en herrcykel från USA.
En väldigt berest sådan… (made in Taiwan).
Den kom att få fortleva sina dagar på balkongen... tills den rostade ihjäl. Sen dess har jag bara cyklat några meter… (i filmen Repmånad.)
Åren gick. Vi begav oss till Jönköping för att köpa en teve.
Gissa vad… Jag fick en cykel på köpet!
En läcker vit 21-växlad damcykel, en så kallad Mountain Bike!  Glad som en lärka hela vägen hem till Hullaryd.
Men...i jättepaketet låg en herrcykel!
Med hot om att lämna tillbaka även teven, fick jag till slut min damcykel.
Den står nu på balkongen – och där lär den att få  stå tills den rostar ihjäl.

Pop 60 - föreningen för oss gamla mods - eller Talkin’ ’bout my generation

KENNYS ONSDAGSKÅSERI, som läggs ut redan på tisdagskvällen:


Jag är numera senior. Njuter av att jag jobbat 48 år på Nordvästra Skånes Tidningar (NST)  och Helsingborgs Dagblad (HD) och ser framemot den adertonde varje månad. Då kommer folkpensionen.
Men jag säger bara:

”People try to put us down – Talkin’ ’bout my generation ...  Just because we get around – Talkin’ ’bout my generation ...”
Dessa textrader myntades 1965 av den engelska gruppen The Who.
Även om man vill förtränga många ungdomliga dumheter från den tiden så kvarstår ett faktum från 60-talet:
Popmusiken blev ett kultfenomen.
Vi som då var unga håller nu på att bli seniorer. Och kärleken till popen har ”my generation” tagit med sig.
För femton år sedan bildades föreningen Pop 60 i Helsingborg. Dess syfte är att ta tillvara vår ungdomskultur.

FOTO: KENNY LINDQUIST
För några år sen sammanstrålade två av våra mest kända tjejpopband på 60-talet i samband med ett Pop 60-arrangemang - Plommons från Stockholm och Rainy Day Women från Helsingborg. Från vänster:. Eva "Plommon" Soelberg, Bonita Nordahl, Lena Maria Gårdenäs, Maud "Måddan" Lindqvist,  Eva Kroon-Bisenius och Ann-Christin Carlsson.

På den tiden det begav sig fanns mängder med popband i den nordvästra delen av Skåne och inte minst i Helsingborg fanns ett rikt musikutbud. Här bildades grupper som Lord of Treasury, Neats, Rainy Day Women och Shakemakers för att nämna några. Man får heller inte glömma Empty Hearts från Klippan – ett suveränt band.
– Popmusiken var ett nytt fenomen. När vi kom upp till Stockholm sa skivbolagsdirektören Simon Brehm att vi såg tillräckligt jävliga ut i håret för att göra en skiva, berättade Ralf Gullstrand i Shakemakers när jag träffade honom nyligen.
Och än i dag kan man uppleva flera av banden vid Pop 60-arrangemang.

Själv var jag ett långhårigt mods i Ängelholm. Jävligt snygg! Tyckte jag själv.
Tack vare en Landskronapåg som hette Lennart Gustafsson låg den stan i framkant när det gällde popgalor. Han intog gamla Folkets hus på Östergatan 57 och grundade Beat House.
Hur grabben bar sig åt vet jag inte. Men han lockade världsartister som Hollies och Pretty Things till lilla Ängelholm som på den tiden hade 12 000 invånare.
Det ena gav det andra och snart var Club Esther bildad på Thorslund i Hembygdsparken. Bakom den satsningen stod Leif Peterson och Sten Skoog. De fick hit självaste The Kinks.

Givetvis kom de största svenska banden till Ängelholm. Jag tänker på Ola and The Janglers, Caretakers, Hep Stars och landets första tjejband Nursery Rhymes.
Ett annat flickgäng var Rainy Day Women. De skulle senare nå internationella framgångar ute i hela Västeuropa.
Jag hade ett speciellt gott öga till sångerskan med det långa blonda håret.
Förresten... den där sångerskan har jag en viss koll på än idag - fast numera är hon rödhårig.

Nu är det alltså dags för Pop 60 att fira föreningens 15-åriga tillvaro. Det sker i Oxhallen (gamla slakteriet) på Bredgatan 25, lördagen 30 mars klockan 18. På scenen återfinns 10-mannabandet Glen Parsley's med Hasse Brink.
Den som vill bli medlem i Pop 60 - och kanske rent av komma på jubileumsfesten kan gå in på föreningens hemsida: www.pop-60.se
Talkin’ ’bout my generation ...

Ängelholms rika popliv på 60-talet

JOURHAVANDE REPORTER:

Så var det dags för Jourhavande reporter att återuppstå i denna blogg. Och först ut är hockeyprofilen Stefan Bergqvist, bördig från min barndomsstad Ängelholm. Men för den skull ska det varken handla om Rögle eller ishockey. Nu är det Lergökastans rika musikliv som gäller. Så här skrev Stefan:

”Hej Kenny! Vore kul att veta lite om popbanden i Ängelholm på 1960 och 70-talen. Bland annat om Desmos och Lords of Lazy.”

Desmos bestod i en upplaga av från vänster:Bo Kristén, Staffan Torstensson, Håkan Frank, John-Erik Lundkvist, Christer Jönsson och Thomas Svensson.

Det här fixar Jourhavande reporter lätt som en plätt.
Desmos började som ett luftgitarrband på Ängelholms ungdomsgård vid Nya torg. Jag satt själv i publiken när grabbarna steg in på scen. Succén var ett faktum och namnet Desmos var skapat som en hyllning till Rögles råskinn nummer ett – kanadensaren Des Moroney.
– Vid sidan av scen hade vi ställt upp kartonger till Stigas hockeyspel. De skulle föreställa högtalare, berättade sångaren Staffan Torstensson när jag träffade honom på en Röglematch härförleden.

Snart blev det allvar. Riktiga musikanter blev medlemmar och snart var gruppen ett riktigt popband. Sättningen var: Christer Jönsson, Staffan Torstensson, sång, Thomas Svensson, orgel, gitarr, Thomas Carlström, Bo Kristén, gitarr, John-Erik Lundkvist, bas och Kenth ”Gento” Olsson och Håkan Frank, trummor.
Vi vandrar vidare i Ängelholms musikarkiv:

I Beach Crickets från Skälderviken medverkade: Kerstin Skoog, Birgitta Jansson, Gunilla Jansson, sång, Lasse Svensson, Thomas Palmqvist, gitarr och Tommy Andersson, bas.

Down Home Special bestod av: Thomas Andersson, Karl-Åke Johansson, Wolf Glantz, Tommy Wåhlström, Björn Ek, gitarr och sång, och trummor spelades av Göran Toral (på den tiden Andersson).

Girl Hunters sättning var: Tommy Fors, sång, Lennart Ramberg, gitarr, Bo Werner, Per-Olow Holmgren, bas och Tomas Andgren, trummor och sång.

Lord of Lazy blev upptäckta av Malmö-TV och fick vara med i tre program. Sättningen var: Anders Bergh, Tommy Karlsson, sång gitarr, Christer Bergqvist, bas och Per Andersson, trummor.

The Palefaces kom från Strövelstorp och här spelade: Lena Johansson, Ann-Mari Jeppsson, sång och gitarr, Stig Fogelqvist, orgel och Åke Johansson, trummor.

Roadhogs kom också från Strövelstorp och i gruppen ingick: Åke Johansson, sång, gitarr, Per Mårtensson, Kennet Tillman, gitarr, Jan Karlton, bas och trummorna hanterades av Göran Birgerstam.

Nursery Kings var också hemmahörande i Ängelholm. Och bandet bestod av: Jörgen Bengtsson, Tore Selander, gitarr, Hans-Åke Svensson, trummor och Anders Berggren, bas.

De flesta uppgifterna i denna namnuppräkning är hämtade från Lennart och Ann Ekströms och Tomas Montelius eminenta bok: ”From Pearls to Sweet Wine” som utgavs på¨Lennart Ekströms förlag.

På näringsläger i Hästhult

LENA MARIAS MINNEN FRÅN SOMMAREN 1954.

Min lillasyster Eva, kompisen Peter och jag som sommarbarn i Hästhult 1954.


Året var 1954. Jag hade nyss fyllt sju år och min syster var fem.
Vår mamma arbetade heltid hela denna sommar och ansåg att vi barn skulle må bättre på landet än i stan. Därför blev vi så kallade sommarbarn.

Vi anlände till Hästhult i norra Skåne finklädda i sjömanskappor och kullhattar. Och vi ville inte vara ifrån vår mamma.
Uppfarten till gården var kantad med vilda blommor. Sommarföräldrarna, som vi kallade ”Mojan” och ”Far”, välkomnade oss med saft och kakor.
Vi storgrät när mamma och pappa vinkade farväl.

Det fanns ännu ett sommarbarn på gården. Han hette Peter och var son till mammas arbetskamrat. Vi blev genast vänner, lekte bondgård och byggde djur av kottar.
I Mojans kök låg en doft av ladugård och stenugnsbakat bröd. Vi frossade nybakt sirapslimpa med prickig korv och apelsinmarmelad och drack spenvarm mjölk till frukost.
Efter maten skulle vi sova middag. Jag somnade aldrig. Låg bara och glodde i taket.

Vi fick prova på vardagliga sysslor som att fösa kor till bete på lyckan i skogen och mocka i ladugården. Far lärde oss hur man gör vispar av skalade björkkvistar. Mojan lärde mig mjölka. Det gick bra för korna var snälla.
När höet skulle hässjas räfsade vi. En dag gömde jag mig under höet och Far högg tjugan djupt in i mitt lår. Han blev förtvivlad. Jag blödde och tjöt som en stucken gris.
Soliga eftermiddagar drack vi saft och åt hembakat i bersån. Det var verkligen en idyll.

Mojan och Far var mycket religiösa och jag sjöng ofta solo när vi var på tältmöten. Som betalning fick jag dubbla kakpåsar till den söta saften. Min kropp växte... Dock inte på höjden.
I vedboden bildade vi vår religiösa trio. En stubbe och två pinnar blev Peters trumset. Och ett vresigt vedträ syrrans trumpet. Jag sjöng av hjärtans lust frireligiösa sånger som ”Låt mig få höra om Jesus” och ”Jag har en liten telefon som går till Gud i himmelen”.

Allting var mer syndigt i Hästhult än det var i Helsingborg. Och vi sög i oss allt som sades.
Lördag var lögardagen. Då satt vi i en balja i brygghuset och blev skurade med rotborste tills vi återfått normal hudfärg. Därefter fick vi rena kläder.
En gång när min syster var nybadad och precis fått på sig sin finaste sommarklänning halkade hon i en nyproducerad komocka och tvingades gå igenom hela saneringsprocessen igen. Hon var inte glad.

Den trettonde juni var en stor dag. Vi förberedde oss genom att sota glas för att skydda ögonen vid den stora solförmörkelsen. Sen samlades vi mitt ute på en åker och det blev en upplevelse jag väl minns. Det var nästan som om syndafloden var på ingång med det eviga mörkret.

Månaden som sommarbarn gick mot sitt slut. Vi skjutsades på cykel en mil till tåget i Skånes Värsjö. Mamma och pappa mötte oss på Helsingborgs Centralstation.
Ur tåget steg två feta töser i sjömanskappor som inte räckte till för att knäppas och med dialekt som var svårförstådd även för en skåning. Min mamma grät.
Men mest grät vi den kvällen när våra föräldrar gick på bio. För vi visste att den synden skulle förpassa dem rakt ned i helvetet. För det hade Mojan berättat.

Politiker - Sundspärlan är en kulturskatt!

EN NOSTALGISK KRÖNIKA FRÅN KENNY:

Debatten är redan i full gång. Ska Helsingborgs stad riva Sundspärlan för att kunna bygga bostäder på området? En ny namninsamling lär vara på gång för att stoppa planerna.

Jag skriver självklart på. Hoppas att andra också gör det.

Och politiker som är för förslaget... tänk till en smula! Sundspärlan är helig för varje sann helsingborgare, även för den som har Strövelstorp som födelseort.

I dag presenterade Helsingborgs Dagblad storheter som uppträtt i Parken under dess långa historia. Själv har jag intervjuat självaste Stålfarfar i Parken.

Ortens tidning glömde dock den största av dem alla – en världsartist. Han uppträdde visserligen på utescenen, som sägs få vara kvar. Men hela området är klassisk plats i den svenska folkparkshistorien. Och...
... den vill historielösa politiker ta bort.

Skäms!

När jag läste om förslaget började jag att tänka på ett kåseri som jag skrev i ovan nämnda tidning för en tid sen. Därför kör jag följande rader i repris på bloggen: kennylenamaria.blogspot.com

¤¤¤ Varje gång jag besöker Sundspärlan i Helsingborg skänker jag utescenen en blick. Det var där han stod den 28 maj 1953 – Francis Albert Sinatra från Hoboken, New Jersey.

I vår är det 21 år sen Frank lämnade det jordiska efter den mest sagolika karriär världen skådat. Men... när han kom till Helsingborg hade stjärnglansen tillfälligt flagnat. 

Frank Sinatra stod inte högt i kurs hemma i USA efter en uppslitande skilsmässa från hustrun Nancy. Ekonomin var körd i botten och en räddningsplanka var att göra turné i svenska folkparker. 

Som en parentes kostade entrébiljetterna fyra kronor styck.

Den här kyliga majkvällen var Sinatra först engagerad i Malmö där det blev fiasko. 

En snabb färd förde honom vidare till Helsingborg. Sax-Sölves Elitband värmde upp publiken innan Frankie Boy gick ut på scenen. Den unge sångaren Östen Warnerbring var där.

– Framträdandet blev en katastrof. Större delen av den danska orkestern som kompade var skitpackad, förtäljde mig Östen för en del år sen.

I vredesmod lämnade Sinatra scenen och då försökte Ulf Nilson – som senare blev världsreporter – att få en intervju för HD:s dåvarande aftontidning Kvällsnytt.

”Amerikanska svordomar förstod jag inte på den tiden, men två saker fattade jag. Mannen var full. Och han tänkte klippa till mig. Jag stack”, har Ulf Nilson berättat.

I Staterna hade filmen ”Härifrån till evigheten” haft premiär under tiden. I den hade han tiggt till sig birollen som menige Maggio, för ett lågt gage. 

Succén lät inte vänta på sig och Frank Sinatra belönades med en Oscar. 

Framgången tog ny fart. 

Själv var jag bara tre år när detta hände och det skulle dröja tills 1991 innan jag fick lyssna på Sinatra live i Malmö ishall.

Sinatra tog publiken med storm – sina 75 år till trots.

I min enfalad trodde jag, och flera andra journalister, att vi skulle få intervjua den store efter showen. Men... han hade ju som bekant inte mycket till övers för murvlar. 

Innan vi lättat på ändorna i ishallen hade han lättat till Paris där han skulle övernatta.

Vi fick i alla fall ett pratminus från scenen när han tackade publiken:

– Maten är god i ert land... liksom spriten.

Den 14 maj 1998 kom ett TT-telegram som meddelade att Francis Albert Sinatra avlidit i en hjärtattack i Los Angeles – 83 år gammal.

”That's life... I'm gonna roll myself up in a big ball and die...”

Alltså, kommunpolitiker med Peter Danielsson (M) i spetsen...

... Sundspärlan är en kulturskatt. 

Planerar ni riva Kärnan vid nästa utspel? Där skulle ju också kunna bli bostäder - med Sundsutsikt och allt.

Snyggaste mannen på denna sida Öresund

FOTO: FÖRFATTAREN
Det är väl ingen som tittar efter hur en stol är klädd på undersidan. Fast... Elsa-Lill gjorde det.


Vid närmare eftertanke borde jag anat ugglor i mossen redan hösten 2006.

Det var då jag träffade Elsa-Lill efter att jag gjort ett reportage om henne, Bonita Nordahl och Ann-Christin Carlsson i tjejpopgruppen Rainy Day Women som firade 40-årsjubileum.

Till en början var hon en snäll och timid person. Ja... jag trodde i min enfald att hon såg upp till mig och att hon hittat sin pusselbit i livet.

Jag tror – till och med – hon tyckte att jag var den snyggaste mannen på denna sidan Öresund.

Vid en av våra första dejter i hennes våning på Tranemansgatan, här på Söder i Helsingborg, ville jag briljera och erbjöd mig att köpa hem råvaror till en utsökt middag som jag skulle laga.

Mitt val föll på helstekt fläskfilé som jag impregnerade med salt, svartpeppar, persilja och som jag sen virade bacon runtom. 

Rätten serverades därefter med extrafet gräddsås och klyftad salviapotatis.

Av hennes kinders rörelsemönster begrep jag dock att hon var föga imponerad.

Varför förstod jag nu detta? Jo, sen den dagen har jag ytterst sällan fått närma mig kastrullerna. Och devisen från ungkarlstiden ”att kvinnor ska ligga i schäslongen och behaga medan mannen lagar maten” har fallit till marken som ett ton tegelstenar.

Med detta vill jag säga att jag inte är nån mullig mansgris. 

Jag vill – men får inte.

Nyligen var jag ensam hemma en dag. Och just den dagen fick jag för mig att klä om min slitna skrivarstol där jag suttit och författat tusentals kåserier.

En del dåliga. Andra riktigt bra.

Skred till verket och köpte ett vackert linfärgat tyg, plockade fram nubb och satte igång likt en oerhört fingerfärdig tapetserare.

Jag kände mig glad. Men framförallt stolt. Tänk att jag, denne enkle påg från Strövelstorp, besatt sådana mästerliga hantverkargåvor. Nu måste väl min hustru bli stolt över mig...

Elsa-Lill kom hem framåt kvällen och hängde av kappan.

Jag kunde inte bärga mig. Likt en konferencier på en möbelmässa i Las Vegas skrek jag:

”Let me introduce the chair of the year.” 

Da-da-da-da...

Hon tittade misstänksamt på den gamla länsmansstolen som jag ärvt från min föräldrar.

Hon vände på stolen och gap- och hånskrattade när hon såg hur jag fäst det vackra linnetyget under träramen.

Jag stod där förstummad och förlägen.

Hur en stol ser ut undertill syns ju inte.

Nu ska vi köpa nytt tyg och klä om vårt vackra matsalsmöblemang. Sex stolar. Jag har erbjudit mig att sköta jobbet.

Har av nån konstig anledning fått nobben. Jobbet ska göras av ett proffs, säger hon...

… och jag blir i stället ett par tusen kronor fattigare.

Bissingarna håller ett år till

I dag har jag genomgått den årliga besiktningen. 

Alltså av mina tänder.

Noll hål och min duktige tandläkare Fredrik Aschan på Tandvårdsgruppen i Ängelholm, tandvardsgruppen-angelholm.se, förklarade att mina tänder håller ett år till. 

Det är nog mer än vad min Ford Focus gör.

Innan jag gick in i behandlingsrummet räknade jag kallt med att få betala mellan ett- och tvåtusen kronor. Men när putsningen började gå mot sitt slut berättade han att hela kalaset skulle kosta 350 kronor.

– Är det reapris bara för att jag är så hiskeligt gammal? frågade jag.

– Kanske, men det var du själv som sa det, sa tandläkaren.

Det är tur att samhället tar hand om oss panschisar.

Portföljen i huvudet

Lena Marias kåseri  

För en tid sen hittade jag ett gammalt skolfoto. Bilden är tagen 1956 då jag gick i andra klass på Västra Ramlösa skola i Helsingborg. Oskuldsfulla står vi uppradade framför kameran.  
Det finns ett lugn i bilden. På den tiden fick barn vara barn. Idag är tempot högre och vi har sällan tid att vandra i minnenas allé. Men det tänker jag göra nu, genom att berätta vad framtiden hade i sitt sköte för mig. Infödd stockholmsflicka med två lägen. Stillastående eller full fart framåt.  
 
Då jag var fyra år flyttade familjen till Helsingborg, där lillasyster nummer två kom till världen. Vår syskontrio kom att kallas ”Systrarna Gårdenäs” och blev ett begrepp i Helsingborg.  
Vi bodde i ett rum och kök på övervåningen i mina farföräldrars hus på Eskilsminne, ”till att börja med” hette det, men det blev i 16 år. I samma lägenhet fanns en argsint foxterrier, katt och burfåglar. Av någon anledning hade min atletiske pappa blivit medlem i Burfåglarnas vänner. Och så musik. Tysta minuter infann sig inte förrän efter läggdags.  
 
Om söndagarna skulle man vara finklädd och gå i söndagsskola. Då testade mamma värmen på locktången på ett smörgåspapper, så vi inte fick brännmärken på halsen.  
Jag var väluppfostrad och duktig i skolan och något mullig. I skolan skrevs det uppsats i linjerade böcker. Vad vill du bli när du blir stor? Skriv om det, sa fröken Inga Gudmundsson. 
 
Jag plitade ner: ”När jag blir stor vill jag bli prinsessa eller sjuksköterska hos Albert Schweitzer eller kanske filmstjärna och sångerska. Det är svårt att bli prinsessa, det går nog inte. Jag tåler inte att se blod så jag blir nog inte sjuksköterska heller. Jag får bli filmstjärna eller sångerska.” 
Fröken läste min uppsats för klassen. Alla skrattade, viskade och mobbing blev resultatet. Det började med att några pojkar knuffade mig när vi åkte iskana. Två brutna revben gjorde väldigt ont, länge. 
 
Glåpord som ”tjocke fete gris” ”frökens kelgris ”och andra tillmälen gjorde mig ledsen och tyst.  
Jag var på hemväg från skolan. Gömda bakom en tät lindhäck väntade pojkarna på mig. De fick in en fullträff på mitt huvud och jag stupade. Tillhygget var en portfölj, i skinnimitation av pressat papper, full med böcker. Transport i ilfart till lasarettet där läkaren konstaterade att jag fått hjärnskakning. Han ordinerade stillhet i en vecka. 
 
Men något hände med mig den där dagen och jag insåg snart vad. Slaget mot huvudet hade fått min hjärna i rätt läge och gett mig en tunga vassare än ett knivblad. Mina repliker kom snabbare än X2000 och svaren var sagda innan jag tänkt dem. Äntligen tordes jag ifrågasätta saker och säga min mening. Jag var slagfärdig! 
 

Aldrig i livet ska jag förställa mig för att bli omtyckt. Jag är den jag blev. Gilla eller låt bli! Smeknamn som ”Pirayan högg igen”, ”Draken” och ”Huskorset” sårar inte. 

Runt halsen bär jag ett halsband med texten BITCH!  
Min självironi har lockat fram många skratt. 

Bengt "Bomben" Thelin har avlidit

Det är sorg bland hockeyfansen i nordvästra Skåne. En av de stora Rögleprofilerna -- Bengt "Bomben" Thelin har hastigt avlidit.

Under 1970- och 80-talen var denne snabbskrinnare och tekniker en älskad spelare i Rögle. Och vad jag speciellt kommer ihåg är när han bildade en superfemma med Jim Brithén, Dave Poulin, Ted Huesing och Sverker Torstensson. 

"Bomben" blev 61 år.

Man ska inte ta sig själv på så stort allvar

NU HANDLAR DET OM LENA MARIA:

FOTO: ROSA SUNDAHL
Lena Maria på väg mot Australien på ABBA:s världsturné.

På 70-talet sade en spådam till Lena Maria Gårdenäs att hennes stora talang ligger i att skriva. Det fick hon användning för när hon började skriva kåserier för Lokaltidningen.
Lena Maria Gårdenäs vistas halva året i Helsingborg och andra halvan i Casa Rosada i Hullaryd beläget på Småländska höglandet, tillsammans med maken, krönikören Kenny Lindquist. 

Bakom sig har hon en lång karriär som artist, både inom musik och skådespeleribranschen.
I sina kåserier bjuder Lena Maria på sig själv. Hon berättar om egna händelser bakom och framför kulisserna "i sitt knasiga liv”.

Nu lägger hon ytterligare en merit till sitt cv – som kåsör.

Om musik och skådespel säger Lena Maria:
Man har varnat mig för att vara så öppen.

Glöm inte att allt Du säger kan användas emot dig! Sånt bryr jag mig inte om. Allt jag berättar har hänt.
Och jag kan vara snabb i repliken.
"Du är ett strå vassare än jag", sa Janne Loffe Carlsson, när vi jobbade ihop. Lena Maria fortsätter:
Jag tycker att man kan bjuda på sig själv och inte ta sig själv på för stort allvar. Man är ju bara människa...
Och det är från livet som Lena Maria hämtar inspiration till sina kåserier.

Turnerat med ABBA
Hon har turnerat med ABBA i Australien, haft egna shower på tv, sångerska i Helsingborgsbandet Rainy Day Women, medverkat i flera filmer, bland med Lasse Åberg i filmen "Repmånad", där hon hade den kvinnliga huvudrollen.
Jag har träffat många människor under mitt liv, från de högsta till de lägsta. Och jag aldrig behövt söka jobb, det ena har lett till det andra, säger Lena Maria.
Jag har en kort startsträcka, när det gäller att få kontakt med människor. Vi behöver prata mer med varann.
En del kan tycka att jag är flamsig, men det finns en botten också. Jag har mina stunder i ensamhet, som jag värderar väldigt högt.
Maken Kenny Lindquist var känd krönikör på Helsingborgs Dagblad.
I sina krönikor har Lena Maria blivit känd som "Elsa-Lill", efter Povel Ramels låt "Gräsänkling blues".

"Elsa-Lill" Vad ska du kalla Kenny?
Han kommer säkert att vilja titulerad "Snygge-Kenny", men det ska jag sätta ‘P’ för!

"Den pågen ska vi ha' i Helsingborg"

KENNY BERÄTTAR OM LIVET SOM JOURNALIST
Del 2:

Vi är framme vid vårvintern 1972. Jag har fått jobb som telefonmottagare på Nordvästra Skånes Tidningars nattredaktion i Ängelholm – samtidigt gör jag lumpen som materialmekaniker på F10 i samma stad.
Jag är på gång.
Lokalredaktörerna överöser mig med telefonrapporter som jag spelar in på en halvtaskig bandspelare och skriver ut till redigerarna.

Jobbet är stressigt... så in-i-helvete. Men jag älskar hetsen och stressen. I den här miljön jag vill tillbringa resten av mitt liv. Upptäcker samtidigt en sak – utan att överdriva:
Jag kan skriva betydligt bättre än många av de här skribenterna.
Nattredaktören Lasse Ohlén (min idol på tidningen och en gång pianist hos Rock-Ragge & His Four Comets) uppmuntrar mig. Och när sportchefen Leif Nilsson frågar om jag kan börja skriva om division V- och VI-fotboll på lördagseftermiddagarna nappar jag direkt.
Ringer upp idrottsplatserna och får en kort resumé av nån lagledare i Färingtofta eller Vegeholm. Som regel har de ingen aning om vem som gjort motståndarnas mål.
– De va' han... den röhårige elvan...
Nu är jag uppe i sju arbetsdagar per vecka.

Muck från F10 väntar vid midsommar. För utryckningsbidraget köper jag två snygga kostymer på Josephsons herrekipering i Ängelholm. En reporter ska ju kunna se proper ut – trots alla 70-talets vänstervindar.

Vid det här laget har jag hårdpluggat journalistoraklet Set Poppius lärobok. Redan 1914 har han grundat Poppius journalistutbildning i Stockholm och den skolan är Skandinaviens äldsta journalistutbildning.
I sin bok förklarar Set Poppius att en volontär, vilket jag är med sju kronor i timmen, ska vara gift med tidningen.
Så är det inte i dag. Många journalister ser snarare tidningen, som anställt dem, som ett ”one-night-stand”.
Ursäkta att jag har en gammaldags moral.

Trots arbetsbelastningen trivs jag med livet och när mina fina ungdomsvänner Claes Andersson och Kerstin Pommer tipsar om att överta deras etta på Vaktgatan 6 i Ängelholm... ja, vad man kan då mera begära? Mitt egna vuxna liv kan börja.

Jobbet är kul, kul, kul och på lördagskvällarna springer vi ner på nyöppnade Paletten strax intill, där hotellet Hus 57(www.hus57.se) huserar i dag, och dansar till Rockfolket och Sven Ingvars.
Det finns ju mitt i allt arbete även utrymme för nöjen.

Hösten kommer och det blir vinter och snart är det våren 1973. Plötsligt blir jag inkallad till redaktionschef Allan Nylén.
Vad fan har jag nu hittat på...
– Jo, vi har fått en vakans på Eslövsredaktionen. Vill du ha jobbet?
Eslöv... ska jag framleva mitt liv i stan som utsetts till Sveriges tråkigaste? Visserligen jobbar duktige Bosse Hagström där (alltså långt innan han blir berömd för sina matprogram från Italien). Men ändå...
Jag funderar och funderar och försöker tänka positivt:
”Man skulle ju... kanske... kunna bosätta sig i Lund...”

Under betänketiden tar fackklubbens ordförande Ove Torgny kontakt med mig och förklarar att Eslöv ändå är en början på en journalistkarrär. Och bättre än inget.
Jag tackar ja.

Ödet vill annorlunda. En reporter på NST-editionen Öresunds-Posten i Helsingborg (som jag i dag nästan ser ifrån min nuvarande bostad i Palladiumhuset) har tragiskt förolyckats.
Redaktionsledningen tänker om.
– Vi sätter unge Lindquist som reporter i Helsingborg.

Sommaren på redaktionen på Trädgårdsgatan i Sundets pärla blir ytterligare ett lyft. Jag är reporter, får avtalsenlig lön och världen ligger öppen. När mina kompisar från gymnasiet tjänar 2 000 kronor i månaden som gymnasieekonomer tjänar jag 3 000 som journalist. Och jag får fina kollegor som Tommie Ling, makarna Håkan och Gunilla Palm, Malte Gunntoft, Hans Ekström, kulturprofilen Alf Mattesson sportredaktören Svenne Andersson... och flera andra.
En sak glömmer jag aldrig. Det är när nestorn Malte Gunntoft ringer upp redaktionschef Nyhlén och deklarerar på sin äktskånska:
– Du! Den pågen ska va' i Helsingborg... och ente i Ängelholm. Vi på Öresunds-Posten släpper han ente.
Själv stod jag strax intill förlägen och hörde samtalet.
Ödet ville än en gång annorlunda.

FOTNOT: Del 3 kommer snart.