LENA MARIA I NEW YORK
En okristligt tidig morgon i april 1980 äntrade jag en jumbojet till New York. Vi var ett tjugotal kända ansikten som behövde uppslag inför kommande teveproduktioner.
Själv hade jag fått erbjudande om att göra Lena Maria Show på SvT Malmö och ville få en rejäl idéinjektion.
Allting var så stort med den här resan, både flygplanet, turbulensen och inte minst skyskraporna i New York.
Tillsammans med Sussie, då belysningsmästare på Liseberg, begav jag mig en dag ut i folkvimlet på Manhattan för att shoppa. Det var gassande sol.
I skyltfönstret på varuhuset Macys, fick jag syn på den läckraste damracercykel jag sett i hela mitt liv.
Mina beslut fattas oftast snabbare än tanken. In i hissen som tog oss nästan ända upp till Sankte Per. Det var där cykelavdelningen låg. Spanade efter cykeln, såg ingen.
Betalade, fick en talong och tog hissen ner till varuutlämningen.
Höll nästan på att svimma när jag såg den gigantiska förpackningen som innehöll cykeln.
Sussie på stilettklackar och jag, i något mer fotvänliga skor, kämpade med paketet nerför Femte Avenyn. Vinkade på otaliga taxibilar för transport. Ingen stannade.
Väl på hotellet bad vi portiern att förvara cykeln åt oss tills vi skulle checka ut. Nobben igen.
Cykelpaketet var alltför stort för att få plats i hissen. Vi fick kånka inköpet uppför trapporna till rummet på 6:e våningen
Svettigt!
Så var det dags för hemfärd. Cykeln och jag åkte transferbuss till Kennedy airport, där jag äntligen befriades från mitt bagage.
På planet hem fick vi veta att det var flygledarstrejk i Sverige. Vi landade på Kastrup istället. Min reskamrat, cykeln, snurrades fast på taxins tak. Sen bar det iväg till mitt kära Helsingborg.
På Ångfärjestationen klev hela resesällskapet på tåget mot Stockholm. Det var ett slitet gäng som anlände till huvudstaden.
Belamrad med cykelpaketet, res- och sminkväska plus jetlag, köade jag för att ringa hem.
Bad maken fixa hämtning på Stockholms central.
--”Du kan väl ta tunnelbananen” sa maken.
--”Absolut inte”, sa jag.
Väl hemma kröp jag ner i ett välbehövligt bad medan fadern och sonen kämpade med att öppna paketet.
Höll på att drunkna i badkaret, när jag hörde sonen ropa.
-- ”De’ e’ ingen tjejhoj.”
--”Det ser du väl på ramen att det är”, upplyste jag sturskt. --”Ja, men de’ e’ en killhoj”, envisades han.
Jag hade släpat hem en herrcykel från USA.
En väldigt berest sådan… (made in Taiwan).
Den kom att få fortleva sina dagar på balkongen... tills den rostade ihjäl. Sen dess har jag bara cyklat några meter… (i filmen Repmånad.)
Åren gick. Vi begav oss till Jönköping för att köpa en teve.
Gissa vad… Jag fick en cykel på köpet!
En läcker vit 21-växlad damcykel, en så kallad Mountain Bike! Glad som en lärka hela vägen hem till Hullaryd.
Men...i jättepaketet låg en herrcykel!
Med hot om att lämna tillbaka även teven, fick jag till slut min damcykel.
Den står nu på balkongen – och där lär den att få stå tills den rostar ihjäl.
Lite somjag, tittar aldrig vad som kommer upp på disken. Ler, betalar o kånkar hem. En gång för ca 25 år sedan bodde vi i österrike. Trädgårdstomtar är/var otroligt populära där. Klart jag måste oxo ha en sådan, annars andågs jag nog inte som aklimattiserad. Ipå besök i svetige skulle fem ystre damer dra till ullared i bil, måste ju nyttja taxfree. Vi skulle ta anetts mans nya mercedes, den var stor o hadde ypperligt stort bagage menade anett o gluttade påmin lilla bmw. Väl där köpte jag en helt underbart ful trädgårdstomte med röd luva, putmage, ölsejdel i handen o 1,30 cm lång. Ut i bilen o dax o lava in i bagaget. Lucka upp, där låg fyra vinterdäck av ypperlig kvalite’. Tomten fickvackert lämnas tillbaka.
SvaraRadera