På näringsläger i Hästhult

LENA MARIAS MINNEN FRÅN SOMMAREN 1954.

Min lillasyster Eva, kompisen Peter och jag som sommarbarn i Hästhult 1954.


Året var 1954. Jag hade nyss fyllt sju år och min syster var fem.
Vår mamma arbetade heltid hela denna sommar och ansåg att vi barn skulle må bättre på landet än i stan. Därför blev vi så kallade sommarbarn.

Vi anlände till Hästhult i norra Skåne finklädda i sjömanskappor och kullhattar. Och vi ville inte vara ifrån vår mamma.
Uppfarten till gården var kantad med vilda blommor. Sommarföräldrarna, som vi kallade ”Mojan” och ”Far”, välkomnade oss med saft och kakor.
Vi storgrät när mamma och pappa vinkade farväl.

Det fanns ännu ett sommarbarn på gården. Han hette Peter och var son till mammas arbetskamrat. Vi blev genast vänner, lekte bondgård och byggde djur av kottar.
I Mojans kök låg en doft av ladugård och stenugnsbakat bröd. Vi frossade nybakt sirapslimpa med prickig korv och apelsinmarmelad och drack spenvarm mjölk till frukost.
Efter maten skulle vi sova middag. Jag somnade aldrig. Låg bara och glodde i taket.

Vi fick prova på vardagliga sysslor som att fösa kor till bete på lyckan i skogen och mocka i ladugården. Far lärde oss hur man gör vispar av skalade björkkvistar. Mojan lärde mig mjölka. Det gick bra för korna var snälla.
När höet skulle hässjas räfsade vi. En dag gömde jag mig under höet och Far högg tjugan djupt in i mitt lår. Han blev förtvivlad. Jag blödde och tjöt som en stucken gris.
Soliga eftermiddagar drack vi saft och åt hembakat i bersån. Det var verkligen en idyll.

Mojan och Far var mycket religiösa och jag sjöng ofta solo när vi var på tältmöten. Som betalning fick jag dubbla kakpåsar till den söta saften. Min kropp växte... Dock inte på höjden.
I vedboden bildade vi vår religiösa trio. En stubbe och två pinnar blev Peters trumset. Och ett vresigt vedträ syrrans trumpet. Jag sjöng av hjärtans lust frireligiösa sånger som ”Låt mig få höra om Jesus” och ”Jag har en liten telefon som går till Gud i himmelen”.

Allting var mer syndigt i Hästhult än det var i Helsingborg. Och vi sög i oss allt som sades.
Lördag var lögardagen. Då satt vi i en balja i brygghuset och blev skurade med rotborste tills vi återfått normal hudfärg. Därefter fick vi rena kläder.
En gång när min syster var nybadad och precis fått på sig sin finaste sommarklänning halkade hon i en nyproducerad komocka och tvingades gå igenom hela saneringsprocessen igen. Hon var inte glad.

Den trettonde juni var en stor dag. Vi förberedde oss genom att sota glas för att skydda ögonen vid den stora solförmörkelsen. Sen samlades vi mitt ute på en åker och det blev en upplevelse jag väl minns. Det var nästan som om syndafloden var på ingång med det eviga mörkret.

Månaden som sommarbarn gick mot sitt slut. Vi skjutsades på cykel en mil till tåget i Skånes Värsjö. Mamma och pappa mötte oss på Helsingborgs Centralstation.
Ur tåget steg två feta töser i sjömanskappor som inte räckte till för att knäppas och med dialekt som var svårförstådd även för en skåning. Min mamma grät.
Men mest grät vi den kvällen när våra föräldrar gick på bio. För vi visste att den synden skulle förpassa dem rakt ned i helvetet. För det hade Mojan berättat.