Snyggaste mannen på denna sida Öresund

FOTO: FÖRFATTAREN
Det är väl ingen som tittar efter hur en stol är klädd på undersidan. Fast... Elsa-Lill gjorde det.


Vid närmare eftertanke borde jag anat ugglor i mossen redan hösten 2006.

Det var då jag träffade Elsa-Lill efter att jag gjort ett reportage om henne, Bonita Nordahl och Ann-Christin Carlsson i tjejpopgruppen Rainy Day Women som firade 40-årsjubileum.

Till en början var hon en snäll och timid person. Ja... jag trodde i min enfald att hon såg upp till mig och att hon hittat sin pusselbit i livet.

Jag tror – till och med – hon tyckte att jag var den snyggaste mannen på denna sidan Öresund.

Vid en av våra första dejter i hennes våning på Tranemansgatan, här på Söder i Helsingborg, ville jag briljera och erbjöd mig att köpa hem råvaror till en utsökt middag som jag skulle laga.

Mitt val föll på helstekt fläskfilé som jag impregnerade med salt, svartpeppar, persilja och som jag sen virade bacon runtom. 

Rätten serverades därefter med extrafet gräddsås och klyftad salviapotatis.

Av hennes kinders rörelsemönster begrep jag dock att hon var föga imponerad.

Varför förstod jag nu detta? Jo, sen den dagen har jag ytterst sällan fått närma mig kastrullerna. Och devisen från ungkarlstiden ”att kvinnor ska ligga i schäslongen och behaga medan mannen lagar maten” har fallit till marken som ett ton tegelstenar.

Med detta vill jag säga att jag inte är nån mullig mansgris. 

Jag vill – men får inte.

Nyligen var jag ensam hemma en dag. Och just den dagen fick jag för mig att klä om min slitna skrivarstol där jag suttit och författat tusentals kåserier.

En del dåliga. Andra riktigt bra.

Skred till verket och köpte ett vackert linfärgat tyg, plockade fram nubb och satte igång likt en oerhört fingerfärdig tapetserare.

Jag kände mig glad. Men framförallt stolt. Tänk att jag, denne enkle påg från Strövelstorp, besatt sådana mästerliga hantverkargåvor. Nu måste väl min hustru bli stolt över mig...

Elsa-Lill kom hem framåt kvällen och hängde av kappan.

Jag kunde inte bärga mig. Likt en konferencier på en möbelmässa i Las Vegas skrek jag:

”Let me introduce the chair of the year.” 

Da-da-da-da...

Hon tittade misstänksamt på den gamla länsmansstolen som jag ärvt från min föräldrar.

Hon vände på stolen och gap- och hånskrattade när hon såg hur jag fäst det vackra linnetyget under träramen.

Jag stod där förstummad och förlägen.

Hur en stol ser ut undertill syns ju inte.

Nu ska vi köpa nytt tyg och klä om vårt vackra matsalsmöblemang. Sex stolar. Jag har erbjudit mig att sköta jobbet.

Har av nån konstig anledning fått nobben. Jobbet ska göras av ett proffs, säger hon...

… och jag blir i stället ett par tusen kronor fattigare.