En socialakrobat i vackra Hullaryd

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Hennes avsikter vet jag inte... men min hustru frågar ofta var jag vill bli begravd, när den dagen kommer.

Jag byter då ämne och undrar i stället vad vi ska ha till middag. Men en liten gravsten, intill muren på Nya kyrkogården i Helsingborg, skulle kanske kunna passa. Eller kanske på Lommaryds kyrkogård intill Hullaryd. Jag får se på vilket humör jag är när den dagen kommer.

Jag anser mig vara en blygsam person.

Blygsam var däremot inte adelsmannen Malte Liewen Stierngranat (1871-1960) född på Nobynäs säteri, inte långt från vårt Casa Rosada i Hullaryd.

Varför inte göra 
ett besök på Stjärneborgs 
museum utanför Hullaryd 
i sommar och lära känna 
Malte Liewen Stjerngranat? 
Mannen som bland 
annat låg bakom 
Hembygdsparken i Ängelholm.

På ägorna lät han bygga en gravpyramid ett stenkast från födelsehemmet. Han beställde även en sarkofag. Den tog han med sig runt världen för händelse att resan plötsligt skulle styras mot de saliga ängderna.

Malte Liewen Stierngranat var entreprenör, artist och inte minst en socialakrobat. Egentligen hade han inte råd att flacka världen runt på jakt efter nya affärsidéer. Futtigheter som pengar hindrade inte denne man. Han levde på sina kvinnor.

Bland annat satte Malte på 1930-talet sina spår även i Ängelholm, där han bodde med sin andra fru på Danielslundsgatan. Mittemot fanns ett skogsparti. För att undvika bebyggelse av bostadshus där blev han en ivrig förespråkare för Hembygdsparkens tillkomst.

Lyckan stod honom bi – tack vare hustruns stålar.

I Småland bodde Malte Liewen på Stjärneborg, några kilometer från Hullaryd. Det var där pyramiden uppfördes i vilken han så småningom fick sin sista vila när han dog 1960..

Att finna originella lösningar på vardagslivets problem var Maltes specialitet. Under sina resor från Stockholm klev han aldrig av tåget på Tranås station. I stället drog han i nödbromsen vid Stjärneborg, nån mil söderöver. Promenadavstånd hem.

Till slut tröttnade SJ och han fick sin egen station.

Min högt värderade kollega Roland Classon har också skrivit ett utförligt reportage om Malte Liewen Stierngranat. Det man läsa på följande länk:

http://blogg.hd.se/slaktforskning/2012/08/27/en-marklig-man-och-hans-liv/

Förresten... Malte Liewen bodde under en period runt förra sekelskiftet i USA. Innan avresan över Atlanten lär han förklarat:

”Jag ska fara till Amerika och få tag i ett rikt fruntimmer, det spelar ingen roll hur hon ser ut, ja det kvittar om så näsan sitter i nacken.”

Vad tycks om den affärsidén?

FÖRRESTEN... Om ni har vägarna förbi Hullaryd i sommar rekommenderar vi ett besök på Stjärneborgs museum. Det har öppet mellan den 23 juni och 25 augusti, söndagar klockan 13-16 och pyramiden, där Malte ligger begravd i sin sakrofag, klockan 14-17.

Efter besöket på museet kan ni ju alltid knacka på hos oss i Casa Rosada, Nobyvägen 4 i Hullaryd. Är Elsa-Lill och jag hemma bjuder vi på fika. Men tag för säkerhets skull med kaffebröd.

Jag älskar "Fläsk Amore" - det gör inte Elsa-Lill

BONUSKÅSERI DENNA SÖNDAGSAFTON

Söndagen den 4 maj 1986 skrev jag min första krönika i Dagbladet. Den handlade om arvingen, då två och ett halvt år gammal, som varit med far på Cirkus Brazil i Höganäs.

Då hade jag ingen aning om att jag skulle utvecklas till en kulinarisk folkbildare.
Tiden gick och allt rann på. Snart stod radio och tv i kö för att intervjua mig och jag fick berätta om min kokkonst.

En sommar blev jag inbjuden till ståuppkomikern Martin Svenssons show i Stadsparken, tillsammans med löparstjärnan Johan Wissman.

Johan beskrev hur han laddade upp med den vetenskapliga kolhydratmetoden inför ett lopp.

Jag berättade om min modell:

Fettmetoden.

Den håller jag fast vid än i dag och den kan användas både till vardag och fest – i varje fall när Elsa-Lill befinner sig i Hullaryd, 27 mil från Helsingborg.

Jag anser att svenska män är tråkmånsar när de bjuder en kvinna på supé. 

Det blir en köttbit med Blå bands bearnaise.

När jag, under min ljuva ungkarlstid, bjöd hem en dam var paradmenyn ” Fläsksymfoni Amore”. Jag visade den sköna min uppskattning redan vid förrätten genom att servera en grovbrödsskiva med damens initialer formade i Bedstemors ister och toppad med en persiljekvist, hämtad direkt från balkonglådan.

Huvudrätten syltefläsk har ni tidigare fått receptet på, kära läsare, men det tål en repris:

Man tager hagefläsket på det mest korpulenta bugasvinet. Fläsket kokas tillsammans med krydd- och vitpepparkorn. Anrättningen skäres därefter i tunna skivor som serveras med kokt svinlever, lingon och sirap.

Jag var en man som visste att de små liven, kvinnorna alltså, brukade tycka om sötsliskiga rätter.

Till denna utsökta rätt bjöd jag alltid på Chateau l'Evangile Lafite Rotschild Pommery de la Tinto.

Desserten bestod varken av Crepes Suzette eller franska chokladtårtor. I stället satsade jag på en rejäl fläskpannkaka med väl tilltagna tärningar.

Hur jag än ansträngde mig i matlagningen nådde Amors pilar sällan fram. Antagligen fungerade inte min pojkaktiga charm, för maten var det absolut inget fel på. Det ska i ärlighetens namn sägas att samma kvinna aldrig återkom en andra gång.

Jag medger att jag på senare år utvecklats till en fegis i min kreativitet inom matlagningskonsten. Jag törs inte ta ut svängarna.
Och, att föreslå ”Fläsksymfoni Amore” för min resoluta Elsa-Lill...
… nej, det vore otänkbart.

Slikt kan livet bli. 

Förresten... vi firar 11-årig bröllopsdag på Valborgsmässoafton. För säkerhets skull har jag bjudit henne på en av Helsingborgs bästa restauranger - Glada änkan på Bruksgatan.

Vet du något om Palladiumhuset?

JOURHAVANDE REPORTER


En av Helsingborgs stora premiärbiorafer var SF-ägda Palladium vid Bollbrogatan/Kaliforniegatan. 

Bion invigdes 1935 och gick i graven 1986, samtidigt som dåvarande Filmstaden öppnade på Södergatan.

Arkitekten bakom Palladiumhuset var den välkände Mogens Mogensen som ritat många andra byggnader i Helsingborg, som gamla brandstationen vid Söderviadukten, Simhallsbadet och Idrottens hus. För att ta några exempel.

FOTO: Ur Kulturmagasinets samlingar

Sedan två år tillbaka bor vi två våningar ovanför biografen och trivs fantastiskt bra med lägenhet, utsikt över Stadsparken och Sundet.

Huset har historia. Bland annat huserade den danska motståndsrörelsen här under andra världskriget, har vi fått veta.

Finns det läsare som vet mera vore vi tacksamma för era berättelser.

Att Wallmans salonger och Cabaret funnits här känner säkert de flesta till. Men vi är ute efter mera historiska aspekter. Till exempel vilka människor som bott här.

Har du som läser detta även andra spörsmål som gäller nordvästra Skåne så hör av dig till: kenli.lindquist@gmail.com

"Hyreshajen" jag aldrig glömmer

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Jag vet inte om ”Hyreshajen” trodde på Gud.

Då jag för 25 år sen flyttade in i sekelskifteshuset i Helsingborg hette värden Jan Orvelind. Han var minst sagt speciell och han kom att bli en mycket god vän.

”Hajen” älskade sin fastighet på Wieselgrensgatan 10. 

Trots sin aristokratiska bakgrund som flygvapenofficer gick han helst klädd i blåställ när han rotade runt i huset. Alltså... fjärran de flygande tunnor han en gång spakat.

FOTO: EVA TÖRNBERG
"Hyreshajen", Jan Orvelind, håller sitt obligatoriska festtal i min matsal på Wieselgrensgatan 10 under en av många kräftskivor. Den gubben, och före detta flygvapenofficern, var Helsingborgs bäste hyresvärd. Och hans bilkörning nådde ofta ljudbangen.

För en tid sedan kom det dystra beskedet att stans mest originelle hyresvärd lämnat det jordiska.

Som kåsör och hyresgäst hos Orvelind behövde man aldrig sakna inspiration. Den mannen kunde börja knacka bort murbruk på tio meters höjd utan livlina medan jag själv satt och solade mig i en brassestol på gården och fick omvänd svindel.

En eftermiddag störtade han från just tio meters höjd. Han överlevde efter att ha turen att landa i en brädhög. 

Akutbil och ambulans anlände med tjutande sirerner.

Dagen efter var gubben på benen igen. Detta efter att exhustrun varit uppe på lasarettet med hans obligatoriska kvällswhisky aftonen innan.

Ibland erbjöd jag mig att hjälpa till med fastighetsskötseln, trots att han sa att jag var den mest opraktiska människa han nånsin mött.

En sommardag lastade jag murbruk på släpkärran och följde med till tippen. Det blev början till tre nära-döden-upplevelser.

”Hajen” hade alltså ett förflutet som pilot och flygingenjör i flygvapnet och han levde i föreställningen att hans gamla Volkswagen  Polo med - takräck - hade samma prestanda som en flygande tunna.

På Filbornavägen försökte han spränga ljudvallen medan lyktstolparna svischade förbi som ett spjälstaket.

Efter mardrömsfärden nådde vi tippen.

Jag var svett.

”Hajen” började backa med släpet. Samtidigt rökfylldes kupén. I panisk skräck kastade jag mig ur bilen.

Jag är ingen bilmekaniker men fattade att något gått snett. Inget problem för ”Hajen”. Han lagade fartvidundret med skrot han hittade på marken.

När han skulle starta igen gjorde bilen ett tigersprång framåt. Där stod jag. Hann precis kasta mig undan och undkom de sälla jaktmarkerna.

Två dar senare satt jag i ”Hajens” röda Porsche.  Han ägde nämligen en sån också - för finkörning. Vi skulle till Danmark för att proviantera inför sekelskifteshusets kräftskiva.

I korsningen Kopparmöllegatan-Hälsovägen fick 2:ans buss panikbromsa för att inte massakrera oss.

”Hur fan kör du, gubbe”, vrålade jag

”Jag har kört prickfritt i 45 år”, svarade ”Hajen” lugnt.

”Det är sånt som får mig att tro på Gud”, skrek jag.

Nu har Jan flugit till himmeln och han sprängde säkert ljudvallen på vägen dit - flera gånger om.

Tänk om alla hyreshajar vore som Du, Jan!

God konst och gott öl från Ødåkra

Det blev en helg i konstens och smakens tecken.

Som jag berättade häromdagen åkte vi ner till Ystad och besökte Ardy Strüwer som hade vernissage på Continental du Sud i Ystad.

Suveränt!

Men inte nog med detta. Långt upp på Drottninggatan 125 i Helsingborg har Zoli Fuglesang Kareld sin ateljé. Hennes konst, oftast med koltrastar i motiven, gör en glad. Och färgerna tilltalar verkligen mig.

Självfallet ställer denna Helsingborgskonstnär ut på Konstrundan och är väl värd ett besök under veckan.

Bild hämtad från Tomas och Ann-Christine Montelius bok "Konstrundan i Nordvästrea Skåne 25 år"
Zoli Fuglesang-Kareld.

På gamla spritfabriken Spritan i Ödåkra är det numera full fart. Inte av alkoholberusning... nej, nu handlar det om helt andra saker.

Första anhalt blev hos Dagmar Glemme som ställer ut både måleri och glas. Hos henne hänger alla konstformer samman och berikar varandra och hon utgår i sitt skapande från universums magiska kraft.

Spännande!

Bild ur "Konstrundan i Nordvästra Skåne 25 år"
Dagmar Glemme.

I en lokal strax intill återfinns Tomas Montelius med sin spännande fotokonst.

– Jag är tacksam för att jag skolades som pressfotograf. Jag fick lära mig att alltid vara alert och snabb i uppfattningsförmågan, säger Tomas.

Tillsammans med hustrun Ann Christine Montelius har han också skapat en bibel för den konstintresserade. I boken ”Konstrundan i Nordvästra Skåne 25 år” presenteras de främsta konstnärerna i vår del av Skåne.

Köp boken!

Boken som är ett måste.

Efter att vi lämnat konstnärerna begav vi oss till det lilla bryggeriet Ødåkra i Spritan som drivs av Stefan Ed och Björn Lindgren. Deras ölsortiment har gått från klarhet till klarhet och säljs nu, bland annat, på Välas systembolag.

Uppfriskande!

FOTO: KENNY LINDQUIST
Ölen från Ödåkra går från klarhet till klarhet.

Konstrundan pågår till och med den 28 april.

Vi mötte Ardy Strüwer i Ystad

FOTO KENNY LINDQUIST
Lena Maria Gårdenäs med gode vännen Ardy Strüwer på Continental du Sud i Ystad på långfredagen. Ardys utställning är verkligen värd ett besök.

Det blev en underbar långfredag med en utflykt till Ystad. Detta efter att vi åkt genom ett vårfagert Skåne tillsammans med våra goda vänner Amber och Uffe Grimfalk. Och på anrika Hotel Continental du Sud i Ystad träffade vi ännu en god vän. Nämligen konstnären Ardy Strüwer som hade vernissage på sin utställning ”Ardy Strüwer 80 år?!”

Utställningen som pågår till den 28 april vill vi varmt rekommendera.

Ardy är en av Europas färgstarkaste målare. Mycket beroende på hans orientaliska bakgrund. Han föddes på Java i Indonesien, studerade måleri vid Kungliga konstakademin och på Konstfack i Stockholm.

Många kommer säkert också ihåg Ardy Strüwers galenskaper på teve under 1960- och 70-talen tillsammans med Lasse Åberg.

Åk alltså till Continental du Sud i helgen! 

Ni får en verklig konstupplevelse.

Jag säger bara... "Hej Baberiba"

KENNYS ONSDAGSKÅSERI:

Vem är Eva Larsén uti vår vackra huvudstad Stockholm?

Jo, denna generösa kvinna upplåter en gästvåning till Elsa-Lill och mig varje gång vi är i Stockholm, Prinsens rum kallat. Och det är ganska ofta vi kommer dit. Jag räknade igenom att vi tillbringade mer än en månad i huvudstan förra året. Och vid varje besök påminns jag om Rockfolket – bandet som fängslade stora delar av Sverige på 70-talet.

FOTO: UR LENA MARIA GÅRDENÄS PRIVATA SAMLINGAR
Från en teveshow på Bacchi Wapen på 70-talet med Rockfolket och primadonnorna Laila Westersund och Lena Maria Gårdenäs. Fr.v. Åke Larsén (delvis skymd), Laila Westersund, Rock-Ragge, Per-Arne Eklund, Bertil Bertilsson, Sigge Ernst, Burken Björklund och Lena Maria Gårdenäs.

Rockfolket var bandet som med stor musikalitet spred smittande glädje till alla åldrar. Ja, dom blev rent av ikoner. Under sjuttiotalet turnerade orkestern i folkparkerna och det var fullt ös på varenda show.

Trummisen Åke Larsén var den i bandet som kom på de flesta shownumren. För några jular sedan vallfärdade Elsa-Lill, jag och hans hustru Eva Larsén till Åkes grav på Kungsholms kyrkogård i Stockholm.

Det blev en känslosam stund. Jag lärde visserligen aldrig känna Åke. Men jag visste att han läst min bok ”Söders Rock”. Och det är jag stolt över.

Eva skapade en del av Rockfolkets brokiga scenkläder. Och det var inte det enklaste. Sångaren och dragspelsvirtuosen Leif Burken Björklund var, till exempel, begåvad med en udda kroppskonstitution.

– Jag minns att kläderna som jag sydde åt honom hade samma längd- och breddmått. Idén till plagget fick jag när jag provade Burkens jeans. Hela lilla jag rymdes i ett ben, berättade Eva..

Utöver Burken och Åke Larsén bestod Rockfolket av kungen himself Rock-Ragge, den joddlande tysken Sigge Ernst, basisten Per-Arne Eklund och konferencieren Bertil Bertilsson, en mästare på att elda igång publiken.

Lätt jobb, för det behövdes bara två takter av Fat Mammy Brown sen var det kaos i publikhavet.

Scenkläderna var ett kapitel för sig.

– Åke ville alltid uppträda i kortbyxor. Ett par som jag sydde till honom var av storblommigt möbeltyg prydda med paljetter och bollfransar. Så ville han ha det. Ja, jag har massor med minnen, säger Eva Larsén och fortsätter:

– Ragge vägrade äta på eller dricka ur något som var handdukstorktat. Lufttorkat skulle det va'.

– Burken beställde alltid in klosterlikör till sillen, bara för att han älskade likören.

Rockfolket gav ut ett tiotal LP-skivor. Min favorit är ”Hellre ball än knall” med låtar som Hey Baberiba, Sweet, Sweet Chevrolet och rockklassikern Rock Around the Clock.

Då var bandet - på pappret - sponsrat av Systembolaget.

Själv upplevde jag Rockfolket i originaluppsättning en gång. Det var i Ängelholms Folkets hus i början av sjuttiotalet.

Burken, Ragge och Per-Arne fick jag träffa på Dalhalla 2007 då de och andra kända artister, som hustrun Elsa-Lill, medverkade i en 70-talsshow. Burken hade då stora problem med hjärta och njurar.

– Vi lägger upp våra turnéer efter var det finns sjukhus som har dialys. Men jag ger järnet på scenen, sa han när vi dinerade på Hotell Lerdalshöjden i Rättvik efter showen.

Jag var glad att jag fick träffa grabbarna för sen gick det fort. Efter några år var alla originalmedlemmarna borta. Ragge och Burken dog samma vecka. Så nu är det rockparty hos Sankte Per. Här är saknaden stor.

TIPS: Besök YouTube: Burken och Rockfolket Ragnarock 1973. 
Och som en upplysning kan sägas att Rockfolket finns än i dag, dock utan originalmedlemmar. Bandet leds numera av trummisen Kåre Ljunggren.

Dum, domare, dummast

LENA MARIAS KÅSERI 

Min pappa var en duktig idrottsman i unga år. Det är en talang som jag helt saknar. 

För att slippa att kuggas fick jag “tenta” i gympa. Slog några kullerbyttor och blev godkänd. 
Vem som kom på den bisarra idén att ta med mig i TV:s kändislag i fotboll vet jag inte, för sport har aldrig intresserat mig. Och jag vet absolut ingenting om fotboll. Men uppdragsgivaren var påstridig och till slut lät jag mig luras in i fällan. 

En solig dag mötte laget upp i Tranås och vi begav oss till idrottsplatsen. Laget var inte fy skam. Det bestod av idel världsberömda toppidrottsmän... och så jag. Att vara enda tjej bland killar var jag van vid efter otaliga musikturnéer.  

Publiken köade i flera led. Stämningen var på topp.  Och jag utsågs till linjeman, med egen flagga.   

En helikopter landade mitt på fotbollsplanen. Ur klev domaren, den populäre meteorologen John Pohlman. Folkets jubel. Matchen var igång. Pohlman fick syn på mig sken han upp.  

Kärt möte. 

”Skrik, om det händer nåt!” ropade han till laget som var i andra änden av plan. 

Vi pladdrade på som bäst när bollen kom farande rakt mot mig. Jag fick in en fullträff och det blev nästan mål. Blev av med flaggan. Uppgraderades till lagkapten i halvlek. 

En gubbe i publiken klagade på att jag hade en man för mycket på plan. Hur skulle jag kunna veta hur många man ska va'.  

Gjorde tummen upp och log. 

Ralf Edström stegade fram och undrade om jag hade snus.  

”Näe”, sa jag.  Inte visste jag att lagkaptener ska hålla med snus. Så där rök titeln som lagkapten. 

På kvällen var det bankett. Ensam tjej bland fjorton gånger muskelmassa. På borden stod redan snaps och öl framdukat. Men maten dröjde, så drickan fick döva hungerkänslan så länge. 

Efter maten, mera dryckjom... Sen skulle det dansas. Dans är också en sport jag inte behärskar. 
Snabbfotade welterviktsboxaren Odhiambo... han ville dansa han...och jag var offret. Hans fotarbete och trippelsnurrar gjorde mig helt yr i huvudet.  

Räddades av beskedet att Frank Anderssons motorhoj blivit stulen. (Den återfanns dock av Tranåspolisen efter en timme. 

Flydde ut till friska luften och mådde kymigt. 

Tröstades av Hoa Hoa och Pelle Lindbergh, målvakt i Philadelphia Flyers. Hockeyliraren Mats Ulander skrattade gott och resten av kvällen slutade trevligt.

Nästa match spelades i Nässjö. Tog ännu ett steg på karriärstegen när Ingvar Oldsberg och grabbarna utsåg mig till domare. Försökte komma undan utnämningen med att påtala att jag inte hade rätta kläder. 

Tvingades ta på mig världsmästaren i bodybuilding Uffe Bengtssons brallor och en alltför lång livrem.  

Gjorde entré på plan iklädd en alltför stor mundering. Både killarna och publiken skrattade.  

Men inte länge. 

Jag tyckte att det var en osedvanligt seg match. Så jag blåste straff. Från läktarna hördes vilda protester. 

Ville vara juste, så... 

Jag sa ”Okej! Båda lagen får varsin straff, så att det händer nåt”. 

 Aldrig har ett barn skämts så mycket över sin mor, som min Martin som satt i publiken. 

Förlorade min titel igen. Med omedelbar verkan. 

Hamnade i kommentatorbåset med Ingvar Oldsberg. Det kändes som att komma hem. Publiken var glad att jag kommit bort. 

Plötsligt faller vår tyngdlyftare Lasse “Backis” Backlund ihop på plan.  

Hälsenan hade gått av.  

Jag hämtade honom på Eksjö lasarett efter några dar. 
 
I en vecka vårdade jag honom i mitt Casa Rosada i Hullaryd.  

Tänk att jag till slut blev uppskattad av laget.  

Nu som idrottskurator. 

Vi saknar vår hungrige Kompis

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

I dag är det Elsa-Lills födelsedag och just den dagen framkallar ett kärt minne.

Vi hade för några år sen en korpulent katt som hette Kompis och han var just en kär kompis som ofta låg vid mina fötter - som han också älskade att klösa i. Han var verkligen en familjemedlem som kom i första rummet.

Herregud vad vi saknar denne gigantiske kanelbulle som visste hur han skulle ta för sig av livets goda. Precis som jag också stundtals gör.

Den 10 april det året, just innan avfärden till Hullaryd, skulle vi alltså celebrera kära hustruns födelsedag uppe i sekelskiftesvåningen på Eneborg - där vi då bodde.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Vår älskade Kompis -- mätt och belåten som han ofta såg till att vara.

För att göra det lätt för oss beställde vi hem sushi. Det är i och för sig ingen mat för riktiga karlar, men så hade Elsa-Lill bestämt. För som ni alla vet är jag mannen som gett den svenske toffelhjälten ett ansikte.

Hon dukade fram attiraljerna i matsalen och gick till köket för att fixa till den thailändska soppan som vi hade som starter.

Vi tog en liten drink och styrde sen stegen mot det dukade bordet. 

Då upptäckte vi att någon ändrat menyn. Gissa vem?

De läckra fiskdetaljerna på sushin hade försvunnit ner i den stinna kattens mage. Det fanns inga avtryck. Han hade lyckats lyfta bort läckerbitarna så skickligt att det såg ut som om det bara funnits risbollar där hela tiden.

Mitt i all bedrövelse var vi djupt imponerade av kattens trollerikonst.

Vi överlevde tack vare soppan som backup.

I kväll blir det sushi igen...

...  men tyvärr utan Kompis som troligen smakar den japanska delikatessen i sin katthimmel.

"Änglavakt" på Drottningatan för två år sen

Ordet ”änglavakt” hör inte hemma inom journalistiken. Men ibland undrar jag.

I dag är det två år sedan det tragiska terroristdådet inträffade på Drottninggatan i Stockholm.
Ni vet alla vad som hände. Flera människor fick sätta livet till och många skadades.

Fredagen den 7 april befann hustrun och jag oss i Stockholm där vi skulle fira hennes födelsedag. Strax innan hade Dagens Nyheter gjort en telefonintervju med henne som handlade just om den stundande högtidsdagen. Nu ville de även ha en bild på damen ifråga.

Platsen där vi skulle möta fotografen var utanför Konserthuset vid Hötorget.

Vi kom dit. Elsa-Lill fotograferades och vi sa adjö till DN-kollegan.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Många sörjande tog sig till Åhléns på Drottninggatan dagen efter terrordådet.

Vi vandrade därefter mot Drottninggatan där Elsa-Lill ville kolla några damklädesaffärer. Och detta är ett nöje som jag kan vara utan.

Satte mig därför på ett av stenlejonen som står utanför Åhléns stora varuhus och väntade tills Elsa-Lill kom ut ifrån affärerna igen.

Då kom jag på att det skulle sitta fint med några bärs till kvällen. Vi bestämde oss därför att ta oss bort mot NK i vars närhet det finns ett Systembolag.

Påbörjade därefter vandringen till vår tillfälliga bostad på Johannesgatan. För att komma dit gick vi igenom Brunkebergstunneln som går från David Bagares gata till hörnet Tunnelgatan-Sveavägen – alltså där som Olof Palme mördades.

När vi kom ut ur tunneln hörde vi ambulanser i massor, helikoptrar och helt plötsligt började våra mobiler ringa hysteriskt. Under tiden vi befunnit oss i tunneln hade det nämligen inte gått att nå oss.

Alla uppringare, däribland DN:s fotograf, undrade om vi levde.

Vi fattade ingenting. Men snart blev vi varse om vad som hänt. Och... jag förstod att ölinköpet räddat oss från att hamna mitt i attentatet.

Väl hemma slog vi på teven. Då begrep jag att lejonet jag suttit på hade terroristen kört rakt över.
Det blev en hemsk kväll i Stockholm. All kollektivtrafik stannade av; bussar, pendeltåg, t-bana, taxibilar...

Men värst av allt:

Fem personer hade avlidit och 15 var skadade -- många mycket allvarligt.

Gärningsmannen - vars namn jag inte ens vill nämna  - greps kort därefter och fick senare livstids fängelse.

I dag är säkerheten bättre på Drottninggatan. Men jag sätter mig ogärna på lejonen när jag behöver vila.
Kanske hade vi trots allt ”änglavakt”.

(Hus)korset i Hullaryd

Jag är en teknisk idiot. Men jag älskar tekniska prylar -- när jag väl lärt mig dem av tålmodiga vänner. 

Detta fick mig att minnas en dag för flera år sen i vårt älskade Casa Rosada i Hullaryd.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Visst hade det väl varit synd om Casa Rosada (byggnaden till höger på bilden) blivit lågornas byte - på grund av min dumhet, som Elsa-Lill uttryckte saken. I övrigt kan jag berätta att det är Lillån som flyter förbi vårt lantställe och den röda byggnaden till vänster tillhör Hullaryds gamla garveri.

Hann precis fram till Hullaryd i helgen innan snön började vräka ner och temperaturen sjönk till minus sju grader.

Inför min ankomst hade Elsa-Lill bestämt att det fallit på min lott att rensa hängrännorna – trots min svåra höjdskräck.

I sammanhanget måste sägas att jag trots min svindel vill vara en man med praktiskt handlag som min fru kan vara stolt över. Och nu är det ju som så att praktiska män kräver rejäla verktyg och tekniska prylar. Häromåret utökades därför maskinparken med en gasolbrännare för att få bort ogräset.

Elsa-Lill var dock oerhört kritisk till inköpet eftersom hon redan i början av vårt äktenskap upptäckt en gen för pyromani i denne karl.

Drog på mig arbetskläderna och tog mig med panikångest uppför stegen.

Rännorna visade sig vara fulla av is efter nattens snöoväder.

Vad göra?

Började fundera och tanken på gasolbrännaren dök upp i minnet som en räddande ängel. Tänkte, att om man fick igång den så borde ju isen i rännorna smälta...

Hann inte mer än att tutta på förrän Elsa-Lill ryckte upp ytterdörren inifrån.

Hennes blick skulle ha kunnat starta en skogsbrand.

– Större hus har brunnit ner på grund av karlars dumhet, utbrast hon.

Slokörad började jag hacka bort isen.

Sånt tar ju tid. Men det förstår nog inte kvinnfolk.

Anser mig själv även vara en praktisk man i köket. När hon satte sig vid datorn för att jobba på eftermiddagen började jag baka matbröd för att få henne mild igen.

Jag har hört att man med fördel kan använda så kallat bakplåtspapper för att underlätta rengöringen av plåtarna.

Hittade inget någonstans så jag rev ur familjesidan i Smålands-Tidningen.

Doften av nybakat bröd spred sig i hela Casa Rosada och de stora snart färdiggräddade brödkakorna trivdes gott där inne i ugnen.

Elsa-Lill kom ner från ovanvåningen på ett strålande humör. Jag kände på mig hur hon tyckte sig ha Höglandets mest huslige man.

Strålandet varade i nån minut.

När jag lade upp bröden på bordet hamnade ett av dem upp och ner.

Hennes annars så guldbruna ögon svartnade.

Det verkade som om trycksvärtan färgat av sig.

Vid närmare granskning visade det sig att en dödsannons med kors och text fanns inbränt i brödet.

HELT GRATIS HISTORIA - OCH FIKA

FOTO: KENNY LINDQUIST
Stadsparken är vacker - om än i tidig vårskrud.

Själv sitter jag dagligen och tittar ut över Stadsparken – eller Krookska planteringen som den egentligen heter.
Helsingborg har oerhört vackra parker. Om dessa kan man få veta mera. I så fall ska du besöka i Idrottens hus i Helsingborg onsdagen den 3 april klockan 13:30 på Idrottsmuseets Träffpunkt. Då kommer stadsträdgårdsmästare Martin Hadmyr dit och berättar hemligheterna med stadens parker och statyer.

Entrén är fri liksom fikat.

Anmälan krävs på fia@hbgidrtottsmuseum.se eller SMS till 0706-29 67 60 (uppge namn och hur många ni är).
Det går också bra att gå in på Idrottsmuseet och göra anmälan på plats.
Detta är ett verkligen unikt tillfälle för den stadshistoriskt intresserade.