Vi saknar vår hungrige Kompis

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

I dag är det Elsa-Lills födelsedag och just den dagen framkallar ett kärt minne.

Vi hade för några år sen en korpulent katt som hette Kompis och han var just en kär kompis som ofta låg vid mina fötter - som han också älskade att klösa i. Han var verkligen en familjemedlem som kom i första rummet.

Herregud vad vi saknar denne gigantiske kanelbulle som visste hur han skulle ta för sig av livets goda. Precis som jag också stundtals gör.

Den 10 april det året, just innan avfärden till Hullaryd, skulle vi alltså celebrera kära hustruns födelsedag uppe i sekelskiftesvåningen på Eneborg - där vi då bodde.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Vår älskade Kompis -- mätt och belåten som han ofta såg till att vara.

För att göra det lätt för oss beställde vi hem sushi. Det är i och för sig ingen mat för riktiga karlar, men så hade Elsa-Lill bestämt. För som ni alla vet är jag mannen som gett den svenske toffelhjälten ett ansikte.

Hon dukade fram attiraljerna i matsalen och gick till köket för att fixa till den thailändska soppan som vi hade som starter.

Vi tog en liten drink och styrde sen stegen mot det dukade bordet. 

Då upptäckte vi att någon ändrat menyn. Gissa vem?

De läckra fiskdetaljerna på sushin hade försvunnit ner i den stinna kattens mage. Det fanns inga avtryck. Han hade lyckats lyfta bort läckerbitarna så skickligt att det såg ut som om det bara funnits risbollar där hela tiden.

Mitt i all bedrövelse var vi djupt imponerade av kattens trollerikonst.

Vi överlevde tack vare soppan som backup.

I kväll blir det sushi igen...

...  men tyvärr utan Kompis som troligen smakar den japanska delikatessen i sin katthimmel.