Dum, domare, dummast

LENA MARIAS KÅSERI 

Min pappa var en duktig idrottsman i unga år. Det är en talang som jag helt saknar. 

För att slippa att kuggas fick jag “tenta” i gympa. Slog några kullerbyttor och blev godkänd. 
Vem som kom på den bisarra idén att ta med mig i TV:s kändislag i fotboll vet jag inte, för sport har aldrig intresserat mig. Och jag vet absolut ingenting om fotboll. Men uppdragsgivaren var påstridig och till slut lät jag mig luras in i fällan. 

En solig dag mötte laget upp i Tranås och vi begav oss till idrottsplatsen. Laget var inte fy skam. Det bestod av idel världsberömda toppidrottsmän... och så jag. Att vara enda tjej bland killar var jag van vid efter otaliga musikturnéer.  

Publiken köade i flera led. Stämningen var på topp.  Och jag utsågs till linjeman, med egen flagga.   

En helikopter landade mitt på fotbollsplanen. Ur klev domaren, den populäre meteorologen John Pohlman. Folkets jubel. Matchen var igång. Pohlman fick syn på mig sken han upp.  

Kärt möte. 

”Skrik, om det händer nåt!” ropade han till laget som var i andra änden av plan. 

Vi pladdrade på som bäst när bollen kom farande rakt mot mig. Jag fick in en fullträff och det blev nästan mål. Blev av med flaggan. Uppgraderades till lagkapten i halvlek. 

En gubbe i publiken klagade på att jag hade en man för mycket på plan. Hur skulle jag kunna veta hur många man ska va'.  

Gjorde tummen upp och log. 

Ralf Edström stegade fram och undrade om jag hade snus.  

”Näe”, sa jag.  Inte visste jag att lagkaptener ska hålla med snus. Så där rök titeln som lagkapten. 

På kvällen var det bankett. Ensam tjej bland fjorton gånger muskelmassa. På borden stod redan snaps och öl framdukat. Men maten dröjde, så drickan fick döva hungerkänslan så länge. 

Efter maten, mera dryckjom... Sen skulle det dansas. Dans är också en sport jag inte behärskar. 
Snabbfotade welterviktsboxaren Odhiambo... han ville dansa han...och jag var offret. Hans fotarbete och trippelsnurrar gjorde mig helt yr i huvudet.  

Räddades av beskedet att Frank Anderssons motorhoj blivit stulen. (Den återfanns dock av Tranåspolisen efter en timme. 

Flydde ut till friska luften och mådde kymigt. 

Tröstades av Hoa Hoa och Pelle Lindbergh, målvakt i Philadelphia Flyers. Hockeyliraren Mats Ulander skrattade gott och resten av kvällen slutade trevligt.

Nästa match spelades i Nässjö. Tog ännu ett steg på karriärstegen när Ingvar Oldsberg och grabbarna utsåg mig till domare. Försökte komma undan utnämningen med att påtala att jag inte hade rätta kläder. 

Tvingades ta på mig världsmästaren i bodybuilding Uffe Bengtssons brallor och en alltför lång livrem.  

Gjorde entré på plan iklädd en alltför stor mundering. Både killarna och publiken skrattade.  

Men inte länge. 

Jag tyckte att det var en osedvanligt seg match. Så jag blåste straff. Från läktarna hördes vilda protester. 

Ville vara juste, så... 

Jag sa ”Okej! Båda lagen får varsin straff, så att det händer nåt”. 

 Aldrig har ett barn skämts så mycket över sin mor, som min Martin som satt i publiken. 

Förlorade min titel igen. Med omedelbar verkan. 

Hamnade i kommentatorbåset med Ingvar Oldsberg. Det kändes som att komma hem. Publiken var glad att jag kommit bort. 

Plötsligt faller vår tyngdlyftare Lasse “Backis” Backlund ihop på plan.  

Hälsenan hade gått av.  

Jag hämtade honom på Eksjö lasarett efter några dar. 
 
I en vecka vårdade jag honom i mitt Casa Rosada i Hullaryd.  

Tänk att jag till slut blev uppskattad av laget.  

Nu som idrottskurator.