Chock på bröllopsnatten

LENA MARIAS KÅSERAR OM BÖRJAN PÅ SIN MUSIKALISKA RESA

Jag är tio år. På grammofonen spelas The Cordettes 50-tals-hit, Mr. Sandman.  Iklädd mammas klänning sjunger jag med på låtsasengelska framför spegeln i hallen.   

I köket står Mamma och diskar. 

– Mamma!… Jag tror att jag kan bli nåt stort!  

– Ja, Lena lilla, säger mamma. Det tror jag säkert… så som du äter.  

Rainy Day Women vid starten 1966. Fr.v. Ann-Christin Carlsson, Lena Maria Gårdenäs, Bonita Nordahl, Christel Ljunggren och Inga-Lill Johansson. Bandet nådde store framgångar både här hemma och ute i Europa.

Tio år senare är jag en femtedeldel av tjejpopbandet “Rainy Day Women”, som ska iväg på vår första Englandsturné. 

Bandet bildades 1966 av Inga-Lill Johansson. Hon efterlyste spelsugna tjejer på en annons Dagbladet.  

Efter att ha provsjungit i Inga-Lills källare fick jag platsa som sångerska. 

Vi var fem tjejer som brann för musiken. Första spelningen var på Elinebergs fritidsgård i Helsingborg. 

Med endast fyra låtar på bagaget äntrade vi scenen. Det gick så bra, så vi fick köra låtarna två gånger.  

Gage fick vi också… hela 50 kronor. Det var mycket bra betalt. På stadens inneklubb, Zeptett, fick vi fick vi bara en krona var.  

Vi blev snabbt populära i Danmark, Göteborg och Stockholm. Och snart nådde ryktet ända till England.  

Fredagen den trettonde oktober 1967 klev vi in på agenturen Ian Hamilton Enterprise i Manchester. Där fick vi veta att vi samma kväll skulle spela på två av Manchesters största klubbar.  

På agenturen fanns, utöver personalen, sångaren Steve i ”Reg James Explosion”, som var norra Englands populäraste band. Steve, i sin med röda MGB, eskorterade oss till huset där vi skulle bo. Det var i värsta slummen runt kvarteren vid Old Traffords fotbollsplan.  Steve föreslog att våra båda band skulle stråla samman hos oss efter kvällens spelningar. 

Publiken gillade oss så vi glömde tröttheten och såg fram emot fortsättningen på kvällen. 

Det blev en trevlig efterfest med våra nyvunna engelska popkillar. Men det kröp snart fram att det smorts planer för vissa i vårt band. 

När vår affisch hamnat på agenturens vägg hade sångaren Steve “pangat” för vår trummis Christel och sagt -”Hon ska jag ha! Nu får du välja, Dougie!”

Gitarristen Dougie Lawton valde mig, för han tyckte att jag såg så snäll ut.   

Ack vad han bedrog sig. Mitt tips är: Döm aldrig hunden efter håren!  

Tre dagar senare dök grabbarna upp, oanmälda. Jag höll som bäst på att tappa upp ett bad, i husets gemensamma badkar. 

När den röda MGB’ n tutade fick jag annat att tänka på.
  

Det pratades och himlades med ögonen och sånt kräver ju 100 procents koncentration.  

Efter ett par timmar bankade nån på dörren. Utanför stod en svart man i bara kalsongerna. 

I hans lägenhet under rann vatten nerför väggarna. Så ymnigt att tapeterna hade lossnat och kasat ner på golvet. Mycket var förstört.  

Det var nån som glömt att stänga av vattenkranen i badrummet. 

Hyresvärden anlände. Dougie fick sköta pratet eftersom han var bäst på engelska. Alla blånekade till skuld.

På vår bröllopsnatt, tre år senare, pratade vi minnen.  

– Kommer du ihåg den där översvämningen, undrade jag.   

– Ja, jag önskar att jag får jag tag på den jäveln som gjorde det, sa Dougie. 

– Det var jag, sa jag. 

Först blev det tyst.  

Sen kunde vi inte sluta skratta 

Det blev en bröllopsnatt att minnas.