KENNY GÖR ETT HISTORISKT NEDSLAG
I dag har jag förlagt min motionspromenad, för tillfället med elegant silverinfattad stödkäpp, till Hävertgatan i Helsingborgs södra hamn. Där tog jag ett foto som är starkt förknippat med stans industrihistoria.
I dag har jag förlagt min motionspromenad, för tillfället med elegant silverinfattad stödkäpp, till Hävertgatan i Helsingborgs södra hamn. Där tog jag ett foto som är starkt förknippat med stans industrihistoria.
Bilden föreställer "Skotösterna".
Konstverket i brons tillkom efter att kommunpolitikern Erik Persson (s och senare mp) lagt ett förslag i fullmäktige 1993. Men det uppfördes först 2004.
Konstverket i brons tillkom efter att kommunpolitikern Erik Persson (s och senare mp) lagt ett förslag i fullmäktige 1993. Men det uppfördes först 2004.
Helsingborgs Dagblad har nyligen haft en subjektiv utnämning av stans mäktigaste kvinnor och män.
Men vem har betytt mest genom åren för staden?
Industrimagnaten Henry Dunker... javisst.
Fast... vad skulle han gjort utan sina skotöser?
Jag utser därför ”Skotöserna” till de som lade grunden till stadens framgångar under modern historisk tid. De som såg till att maktens män (ja, det var alltid män) fick sin makt.
Det var skotöserna som lade grunden. Statyn av Jonas Högström och Josefine Axelsson finns på Bredgatan.
I början av 2000-talet intervjuade jag Maj-Britt Lindén och Sonja Månsson. De var under många år anställda på Henry Dunkers gummifabrik Tretorn – ”Galoschan” kallad.
Jag träffade damerna när de stod och studerade Josefine Axelssons och Jonas Högströms bronsskulptur intill Campus.
Jag träffade damerna när de stod och studerade Josefine Axelssons och Jonas Högströms bronsskulptur intill Campus.
Kärt barn har många namn. Vissa kallade Tretorn ”Slöfsan”, ett annat ord för morgontoffla. Andra kallade fabriken för ”Sista hoppet”, för där fanns alltid jobb. Namnet ”Kadorran” efter franskans ”gadouard”, vilket betyder kvinnor som håller rent i hönshuset, förekom också.
Sonja och Maj-Britt fick 37 år vardera på Tretorn. De och många andra kvinnor bidrog med sitt slit till Dunkerfonderna. Pengar som sen resulterade i Stadsteatern, Kulturhuset och nya Olympia.
Trots det hårda arbetet hade de ändå många ljusa minnen.
– Jobbet på fabriken var en självklarhet. Man måste försörja sig och eftersom vi inte hade någon utbildning fick vi ta vad som fanns, förklarade Sonja.
I den stora sysalen arbetade 180 kvinnor.
– De som satt närmast kunde man prata med. Hade jag däremot en väninna lite längre bort på löpande bandet fick jag absolut inte gå dit och snacka med henne. Då kom föreståndarinnan och skrek ”väck, väck, väck”, mindes Sonja och fortsatte:
– I början satt vi på en mjölkpall, utan ryggstöd, och sydde på ackord. Dessutom var ljudnivån hög när alla Singermaskinerna gick på högvarv. Öronskydd var det aldrig tal om och flera fick hörseln förstörd. Själv har jag sviter fortfarande.
– Men stolarna blev i alla fall bättre med tiden.
– Vi klagar inte och vi trivdes trots allt. Annars hade vi inte stannat så länge, berättade Maj-Britt som också kom ihåg livet vid sidan om fabriken:
– På lördagarna gick vi till Södran i Folkets hus och dansade, eller till Folkparken. På Södran träffade jag förresten min man Folke. Han jobbade också på Gummifabriken.
– I dag går det inte att köpa lika bra gummistövlar som dom vi tillverkade på ”Galoschan”, förklarade Sonja stolt med kännarens min, efter att ha tillverkat tusentals av dessa skodon.
”Skotöserna” – visst är väl de alla tiders helsingborgare - trots att deras makt var minimal.
Och tack så mycket för Kulturhuset, Stadsteatern och Olympia, töser!
Det var ni som gjorde grovjobbet och låg bakom det som kallas makt i Helsingborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar