Med armen i systempåse

JAG LÄMNADE ÖVER PENNAN TILL ELSA-LILL

I mitt vuxna liv har jag brutit ett revben, en stortå, ena axeln och vänster arm. Detta fick läkarna att reagera och jag skickades till bentäthetsmätning på Ängelholms lasarett i vintras.

Resultatet kom från min husläkare som förklarade att mina kroppsliga ben såg bra ut – tros allt.

En bruten arm kan ställa till med så mycket. Och som skribent är jag beroende av båda mina händer för att traktera tangentbordet. Därför har jag varit nödd att be Elsa-Lill att skriva ner sina upplevelser när detta öde drabbade mig.

Här kommer hennes tolkning av det som skedde:

FOTO: KENNY LINDQUIST
Så kan det se ut efter att axeln brutits.

Klockan 22:00 igår tog det roliga slut. Från bortskämd hustru till slav på en minut då Kenny rasade ner i källartrappen och bröt sin vänsterarm.

Taxi de 300 metrarna till akutintaget på Helsingborgs lasarett där han svimmade av och vann förtur till läkaren.

Nu klarar han ingenting. Jag får bädda min egen säng själv, brygga min Zoegasfika på morgonen, köra bilen, klä på honom... ja, allt. Hela denna dag har jag roat mig med ett maratonkör i tvättstugan. Man borde få låna en ersättare, då mannen blir funktionsoduglig. Precis som man kan få en lånebil medan egna bilen repareras.

Jag ångrar bittert att jag kommenderade ner honom i tvättstugan igår kväll.

Följande dag: Har tejpat in Kennys gipsade arm i en systembolagsplastpåse så att han får duscha och se respektabel ut på boksläppet av Bertil Hagbergs fantastiska bok "Helsingborg – Staden som berör mitt hjärta". Plastpåsen togs av innan vi åkte hemifrån (anmärkning – om nu någon hade tänkt kommentera det).

Eftersom jag beklagat mig över makens hjälplöshet undrar vännerna om Kenny är gipsad från topp till tå. Nej, det är bara i underarmen. Jag varnas av misstänksamma vänner för att han utnyttjar sin situation till fullo.

Dagen därpå: Avbokningsdag idag. Tragiskt, men bort åker alla fester och inplanerade trevligheter för lång tid framöver i Hullaryd, dit vi inte kom på grund av Kennys olyckliga nertrappande till tvättstugan.

Kvar på agendan finns bara tradiga måsten... besiktning av bilar och reparationer av desamma, bunkringsresor till Helsingör, matlagning och ännu mer tvätt...

Jag skulle behöva en personlig assistent för att orka vara personlig assistent till min arme knäckte make, som nu är belagd med gnällförbud. Det sistnämnda är det enda som förgyller dagen.

Åh nej! Nu börjar han hosta också...