Med armen i systempåse

JAG LÄMNADE ÖVER PENNAN TILL ELSA-LILL

I mitt vuxna liv har jag brutit ett revben, en stortå, ena axeln och vänster arm. Detta fick läkarna att reagera och jag skickades till bentäthetsmätning på Ängelholms lasarett i vintras.

Resultatet kom från min husläkare som förklarade att mina kroppsliga ben såg bra ut – tros allt.

En bruten arm kan ställa till med så mycket. Och som skribent är jag beroende av båda mina händer för att traktera tangentbordet. Därför har jag varit nödd att be Elsa-Lill att skriva ner sina upplevelser när detta öde drabbade mig.

Här kommer hennes tolkning av det som skedde:

FOTO: KENNY LINDQUIST
Så kan det se ut efter att axeln brutits.

Klockan 22:00 igår tog det roliga slut. Från bortskämd hustru till slav på en minut då Kenny rasade ner i källartrappen och bröt sin vänsterarm.

Taxi de 300 metrarna till akutintaget på Helsingborgs lasarett där han svimmade av och vann förtur till läkaren.

Nu klarar han ingenting. Jag får bädda min egen säng själv, brygga min Zoegasfika på morgonen, köra bilen, klä på honom... ja, allt. Hela denna dag har jag roat mig med ett maratonkör i tvättstugan. Man borde få låna en ersättare, då mannen blir funktionsoduglig. Precis som man kan få en lånebil medan egna bilen repareras.

Jag ångrar bittert att jag kommenderade ner honom i tvättstugan igår kväll.

Följande dag: Har tejpat in Kennys gipsade arm i en systembolagsplastpåse så att han får duscha och se respektabel ut på boksläppet av Bertil Hagbergs fantastiska bok "Helsingborg – Staden som berör mitt hjärta". Plastpåsen togs av innan vi åkte hemifrån (anmärkning – om nu någon hade tänkt kommentera det).

Eftersom jag beklagat mig över makens hjälplöshet undrar vännerna om Kenny är gipsad från topp till tå. Nej, det är bara i underarmen. Jag varnas av misstänksamma vänner för att han utnyttjar sin situation till fullo.

Dagen därpå: Avbokningsdag idag. Tragiskt, men bort åker alla fester och inplanerade trevligheter för lång tid framöver i Hullaryd, dit vi inte kom på grund av Kennys olyckliga nertrappande till tvättstugan.

Kvar på agendan finns bara tradiga måsten... besiktning av bilar och reparationer av desamma, bunkringsresor till Helsingör, matlagning och ännu mer tvätt...

Jag skulle behöva en personlig assistent för att orka vara personlig assistent till min arme knäckte make, som nu är belagd med gnällförbud. Det sistnämnda är det enda som förgyller dagen.

Åh nej! Nu börjar han hosta också...

Riksettan - rockkultur och nostalgi

KRÖNIKA OM ATT FÄRDAS PÅ KLASSISK VÄG

Vi är för tillfället på semester i Helsingborg – Sundets pärla.

Nedresan från Hullaryd började samma dag som Metallica spelade sin hårdrockshow på Ullevi i Göteborg.

Vad har nu det med saken att göra...

Eller låt mig börja så här:

Ni som var med förr tog säkert Riksettan när ni körde till eller ifrån Stockholm. 

Första gången jag åkte den klassiska vägen var sommaren -58 med mor Ally, far Herbert och lillasyster Ingrid. Vi skulle till farbror Sven som bodde på Segersön i Mälaren, utanför Strängnäs.

Jag glömmer aldrig första stoppet som var vid ett rastställe i Traryd intill Lagans strandkant. Där var så vackert och exotiskt, tyckte jag med mina åttaåriga barnaögon. Jag var fjärran Ängelholm och lika långt bort som New York, Murmansk eller Sri Lanka skulle bli senare i livet. Och aldrig har en medhavd korvmacka smakat så gott... som just där i småländska Traryd.

Nåväl... När Elsa-Lill och jag kör mellan Helsingborg och Hullaryd väljer vi ofta bort den hårt trafikerade E4:an till förmån för gamla Riksettan.

Så gjorde vi även i förra veckan.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Minnesmärket i Dörarp över Metallicas förre basist Cliff Burton är ett måste att besöka.

Efter att ha lämnat ett soligt Hullaryd äntrade vi den klassiska vägen i Värnamo och det var då vi kom på att Metallica skulle spela på Ullevi under kvällen.

Nej, vi skulle inte till Göteborg. Men vi visste att Metallicas tidigare basist Cliff Lee Burton omkom i Dörarp 1986 när bandets turnébil körde av vägen. Därför finns en minnessten placerad utmed vägen och den har blivit en vallfärdsplats för hårdrockfans.

Vi trodde att bandet – möjligen – fanns på plats eftersom det skulle spela i Göteborg samma dag. Det hade ju varit ett journalistiskt scoop att få träffa bandmedlemmarna just där. Men de hade säkert annat att göra med soundcheck och andra förberedelser.

Det visade sig att många hade tänkt som vi och ville hylla den unge basisten med att lägga en ölburk på hans minnessten som blivit en vallfärdsplats.

Vi tog bilder och begav oss vidare söderut på Riksettan och passerade min barndoms rastplats vid Traryd som i dag håller på att förfalla efter att E4:an drogs utanför samhället.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Här i Traryd stannade familjen Lindquist på min första resa på Riksettan 1958. I dag är vägkrogen stängd och på väg att förfalla.

Det blev trots det en kort kaffepaus där innan färden gick vidare.

Plötsligt dök skylten Axhult upp. Och alla svenska Rolling Stones-fans vet att Axhult har en speciell betydelse i rockhistorien. Här stannade Stones till och käkade korv efter att bandet spelat i Helsingborgs Idrottens hus påskafton 1967.

FOTO: EJE SJÖLANDER

Charlie Watts, Brian Jones och Mick Jagger framträder i Idrottens hus i Helsingborg påskafton 1967. Därefter begav de sig till Axhult i södra Småland.

Med sin turnébil kom bandet till vägkrogen Tulpanen i Axhult – hungriga. Och medlemmarna var sugna på korv med mos och lingonsylt, har det berättats för mig. ”Stenarna” med Mick Jagger i spetsen tågade in och trängde sig före i kön men blev genast tillsagda att ställa sig längst bak.

I Sverige har vi ett demokratiskt kösystem.

Utan protester lydde de ordern. Käkade upp portingen och gav sig iväg norrut. Ingen anade då att bandet under drygt femtio år framöver skulle dra mångmiljonpublik.

Så celebert besök har lilla Axhult varken haft förr eller senare. I dag är vägkrogen Tulpanen riven och ett minne blott.

Nuförtiden för byn en anonym tillvaro. Det enda som vittnar om en blomstrande by är den nedlagda lanthandeln som står kvar från tiden då Stones kom till orten.

Men... Axhult är, trots det, kult.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Det mest utmärkande i Axhult i dag är den nedlagda lanthandeln.

Alltså... vi rekommenderar alla att köra Riksettan om ni ska upp- eller nedåt. Den är en pärla för bilturisten. Men utrusta er med en bra vägkarta eftersom den klassiska vägen – tyvärr – är dåligt försedd med vägskyltar.

Kör försiktigt och tag god tid på er! Då blir färden en upplevelse.

Länge leve den svenska korvaludan

IDAG BJUDER KENNY PÅ EN FAVORIT I REPRIS


”Det stod en varm-korv-gubbe ner' på Fyris torg...” 

Jag snackar om 60-talet. En tid då valet stod mellan kokt eller stekt utan en massa onödiga krusiduller.

Hemmavid var det konkurrens på hög nivå mellan korvaludorna i Ängelholm.

Korvens grand old lady var Rut-Kersti som sålde korv vid Rebbelberga kyrka. Hennes snabba replik är vida känd. Det sägs att en raggarkung hade fått för sig att sätta henne på plats.
En kväll gled han upp i sin Ford Fairline 56:a med Elvis ”You ain't nothin' but a hound dog” rockande ur högtalarna.

–  Ro hit me' en korv i min storlek.

Svaret kom snabbare än blixten:

– Här delar vi min själ inte på korvarna.

Korvhandlarna tog till egna knep för att locka kunder.
I östra delen av stan kunde stora pågar beställa ”stark senap” och fick då per automatik en pappmugg lommevarm Renat.

Fast den korvagubben  fick problem. Hans påhittiga dotter satt en dag och lekte tåg i sandlådan med en meter wienerkorvar. Ryktet spred sig och omsättningen sjönk som en sten.

I en port på Storgatan huserade Alvar. Hans mos, gjord på rikligt med smör, var vida känt. För honom var ordet pulvermos en större synd än att sjunga ”Helan går” på Frälsis strax intill.

Vid Stadsparken höll ”Mosa-Karlsson” hov. Han satsade hårt på den verbala framtoningen i jakt på rekordomsättning.

Stämman hans var välartikulerad och den yttre stilen gentlemannamässig.

Sent en kväll råkade Karlsson somna i korvaståndet. Vid femtiden på morgonen körde en polispatrull förbi i den så kallade ”Sillabilen” och tyckte att det var konstigt att det fortfarande lyste i ludan.
Hade ”Mosa-Karlsson” månne blivit rånmördad?

Konstaplarna knackade på rutan... och upp som en raket for en sömndrucken Karlsson:

– Kokt eller stekt? Och hur var det med senapen?

Tiden gick och många år senare skrev jag ett reportage där jag hyllade Alvars gastronomiska matkonst.

I texten stod att läsa: ”Ingen lagade päregröd som saligen insomnade Alvar”.

Samma dag som artikeln publicerades ljöd en ilsken telefonsignal på redaktionen. En mansperson var på tråden:

– Det är liket som ringer, Alvar alltså.

Hoppsan!

I dag vet jag med marginal att mannen i porten på Storgatan är död.

Länge leve korvaludorna!

En sann saga i livet

LENA MARIA BERÄTTAR: 


Hand i hand vandrade mitt då treåriga barnbarn Juni och jag i sakta mak upp mot Linnéaskogen.

Solen strålade från en klarblå himmel över Småland. Med oss hade vi varsin liten korg att ha bär i.

Vilda blommor kantade vår stig. Fjärilar och allehanda insekter landade på dem för att suga nektar.

I skogsbrynet, där våra förfäder vilar under blåbärstäcke i gravar sedan järnåldern, hörs ingen trafik.

Endast sången från milt susande trädkronor.

FOTO: MARTIN LAWTON
Snart hemma  i Casa Rosada igen efter en underbar promenad med farmor i skogen med besök hos hästar, hundar, grisar och Pelle. En söndag att minnas för Juni, då tre år gammal.

Längs stigen in i skogen plockade vi smultron och lite blåbär, några vildhallon och en kantarell.
Efter en stund kom vi in på en gammal körväg. Tystnaden bröts av frustningar från hästar. 
Det visade sig vara två stora arbetshästar som drog en gammal vagn. Vi klev åt sidan, in i blåbärsriset.

Kusken, som heter Arnold, stannade ekipaget med ett ”prrrrrooo” och undrade om vi ville ha skjuts.

– Ja, det vill jag, sa Juni.

Arnolds hustru Elvy och hennes fyraåriga barnbarn Pelle satt redan på flaket.

Med benen dinglande från vagnen, höll jag ett fast grepp om Juni, så att hon inte skulle trilla av, när färden plötsligt bar lite uppför.

Den söta doften från linnéor, hästarnas rofyllda klampande och skogens lugn väckte minnen från min barndomstid

Då vi nådde bondgården sadlades hästarna av. Juni fick gå in och hälsa på Emil och Ida, två söta, mellanstora grisar, i ladan. De var rosa med svarta prickar på och hade knorr på svansen.

Nyfiket reste de sig på bakbenen i stian och njöt av att bli kliade på nosen.

I båset intill väntade två små Shetlandsponnyer på att släppas ut till de stora hästarna, som nu betade på ängen.

Från boningshuset, som var rött med vita knutar, kom hunden Prick springande, glatt viftande på svansen, när vi närmade oss.

Elvy dukade fram kaffe, hemkokt jordgubbssaft och blåbärspaj med vaniljsås i den lummiga trädgården.

Fyraårige Pelle, visste inte till sig av lycka över att ha fått en nästan jämnårig lekkamrat.

Han sjöng ”Jag vill vara din Margareta” för Juni som fnissade blygt.

Snart var det dags att tacka för sig och lämna denna idyll. Lugnt strosade vi ner mot byn. Tid och rum… och stress existerade inte.

När sonens SUV plötsligt dök i upp i skogen kändes det som en kulturkrock…

Vi erbjöds skjuts hem, men Juni ville hellre gå med farmor. Jag kände mig stolt och hedrad.

Vi tog god tid på oss. Juni lyssnade storögt när jag berättade om hur vi lekte i skogen under min barndoms somrar i Hullaryd.

Den fullpackade bilen väntade för resan tillbaka till Hufvudstaden.

Själv lever jag länge denna ljuvliga dag med mitt barnbarn... och hoppas att även hon ska minnas.

Mina våta drömmar

ETT SOMMARKÅSERI FRÅN KENNY


En fråga som vi ofta får är om det finns någon sjö i närheten av vårt sommarparadis här i Hullaryd.

- Mängder, blir svaret.

Men ska sanningen fram har jag inte tagit mig ett enda sommardopp trots att det var rekordvärme häromdagen.

Fast... om jag blir tvingad till badplatsen vill jag synas.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här vid vår vackra badsjö Noen i Hullaryd ville jag vara en stilikon. Men Elsa-Lill förbjöd mig å det bestämdaste.

När jag för en del år sen kom över ett par retrobadbyxor från 50-talet såg jag min chans återinföra Tarzanmodet, som den stilikon jag är.

Men nu är det så att tyget i den klassiska modellen nästan är vattentätt. Så när du kliver urspadet stannar vattnet i grenen, tynger byxan och blottlägger allt vad Gud fader begåvat oss män med.

Brunstigt gjorde jag ett svanhopp ner i vackra sjön Noen i Hullaryd framför en andäktig publik. Väl uppe på bryggan igen hade mitt självförtroende stärkts.

Guds gåva till kvinnorna var till jorden kommen åter.

Elsa-Lill var av en annan uppfattning.

När jag stod där på badbryggan och frotterade mig kom hon stormande och förbjöd mig på stående fot att någonsin använda badbrallorna igen.

På min födelsedag, dagen därpå, begåvade hon mig med ett mjukt paket. Gissa vad som fanns i det! Jo, ett par tråkigt gråblå, vida Bermudashorts som räckte ända ner till knäna... och upp över min lätt spolformiga magformation.

All min lättfunna sex appeal var som bortblåst.

Nu ska ingen tro att jag gör dubbla Wallenbergare i pik, i tid och otid. Jag är mer för så kallade kärringdopp. Min manliga framtoning visar jag på andra sätt. Badet tjänar mer som en avsvalkning för mig de dagar då solen skiner från en klarblå himmel.

Ni som känner mig vet att jag är en snabb man. Både vad gäller städningen av paradvåningen i Helsingborg och att somna framför teven i Hullaryd.

När Elsa-Lill någon varm sommardag packat en kaffekorg och kört oss till badet brukar det gå till så här:

Medan hon parkerar och packar ur bilen försvinner jag i hög hastighet ut på bryggan. Klättrar halvvägs nerför badstegen, doppar mig på 1,8 sekunder och är tillbaks på stranden fortare än kvickt. Elsa-Lill har då inte då ens fått på sig baddräkten.

– Du har så brått att du inte blir våt när du doppar dig. Ta det lugnt.

Jag tycker inte om att ligga på stranden. Det är ingen sport.

En riktig karl ska härdas. Således blev jag vinterbadare. Det är så man skiljer ut hårda män från veklingar. Jag har badat i Öresund när det var minus 16 i luften. Då pumpar adrenalinet i varje kroppscell… jag känner mig som Hulken… Jag kan riva hus… Jag är macho…

Förlåt!

Nu skriker Elsa-Lill på mig igen. Bäst jag lyder.