Hand i hand vandrade mitt då treåriga barnbarn Juni och jag i sakta mak upp mot Linnéaskogen.
Solen strålade från en klarblå himmel över Småland. Med oss hade vi varsin liten korg att ha bär i.
Vilda blommor kantade vår stig. Fjärilar och allehanda insekter landade på dem för att suga nektar.
I skogsbrynet, där våra förfäder vilar under blåbärstäcke i gravar sedan järnåldern, hörs ingen trafik.
Endast sången från milt susande trädkronor.
Snart hemma i Casa Rosada igen efter en underbar promenad med farmor i skogen med besök hos hästar, hundar, grisar och Pelle. En söndag att minnas för Juni, då tre år gammal.
Längs stigen in i skogen plockade vi smultron och lite blåbär, några vildhallon och en kantarell.
Efter en stund kom vi in på en gammal körväg. Tystnaden bröts av frustningar från hästar.
Det visade sig vara två stora arbetshästar som drog en gammal vagn. Vi klev åt sidan, in i blåbärsriset.
Kusken, som heter Arnold, stannade ekipaget med ett ”prrrrrooo” och undrade om vi ville ha skjuts.
– Ja, det vill jag, sa Juni.
Arnolds hustru Elvy och hennes fyraåriga barnbarn Pelle satt redan på flaket.
Med benen dinglande från vagnen, höll jag ett fast grepp om Juni, så att hon inte skulle trilla av, när färden plötsligt bar lite uppför.
Den söta doften från linnéor, hästarnas rofyllda klampande och skogens lugn väckte minnen från min barndomstid
Då vi nådde bondgården sadlades hästarna av. Juni fick gå in och hälsa på Emil och Ida, två söta, mellanstora grisar, i ladan. De var rosa med svarta prickar på och hade knorr på svansen.
Nyfiket reste de sig på bakbenen i stian och njöt av att bli kliade på nosen.
I båset intill väntade två små Shetlandsponnyer på att släppas ut till de stora hästarna, som nu betade på ängen.
Från boningshuset, som var rött med vita knutar, kom hunden Prick springande, glatt viftande på svansen, när vi närmade oss.
Elvy dukade fram kaffe, hemkokt jordgubbssaft och blåbärspaj med vaniljsås i den lummiga trädgården.
Fyraårige Pelle, visste inte till sig av lycka över att ha fått en nästan jämnårig lekkamrat.
Han sjöng ”Jag vill vara din Margareta” för Juni som fnissade blygt.
Snart var det dags att tacka för sig och lämna denna idyll. Lugnt strosade vi ner mot byn. Tid och rum… och stress existerade inte.
När sonens SUV plötsligt dök i upp i skogen kändes det som en kulturkrock…
Vi erbjöds skjuts hem, men Juni ville hellre gå med farmor. Jag kände mig stolt och hedrad.
Vi tog god tid på oss. Juni lyssnade storögt när jag berättade om hur vi lekte i skogen under min barndoms somrar i Hullaryd.
Den fullpackade bilen väntade för resan tillbaka till Hufvudstaden.
Själv lever jag länge denna ljuvliga dag med mitt barnbarn... och hoppas att även hon ska minnas.
Underbar läsning. :)
SvaraRadera