I Klammer med rättvisan

KENNY BERÄTTAR OM SINA ALPINA DRÖMMAR

Kitzbühel, Zell am See, Madonna di Campiglio, Badgastein, Sankt Anton... jag var där på alla dessa skidorter och ett stort antal platser till på den tiden det begav sig.

Häromkvällen satt Elsa-Lill och jag och pratade om drömmar vi haft i livet. Som femtonåring ville hon spela banjo i ett tradjazzband. Så hon köpte ett plektrum.

Närmare den drömmen kom hon inte.

Själv ville jag bli en värdig arvtagare till den österrikiske störtloppskungen Franz Klammer. Man kan lugnt säga att jag kom aningen längre än lilla Elsa.

Som en högst medioker skidåkare besökte Jag under 70-talet den franska skidorten La Plagne

Där låg den i skyltfönstret … störtloppshjälmen i trikolorens färger. Den utstrålade fart, mod och elegans. Ett passande objekt för denne man.

Men jag velade fram och tillbaka. Vad skulle jag egentligen ha den till? Möjligen kunde den roa dem som såg mig staka mig nedför Hålehallsbacken på Hallandsåsen.

Men sen kom begäret. Jag kommer att ångra mig om jag inte köper störtkrukan.

Mitt resesällskap var trött på mitt velande:

– Köp den för fan så att man får lugn och ro, förklarade han.

Jag slog till och i mitt inre kunde jag höra Plex Petterssons exalterade kommentatorsröst till hela nationen:

”Nu störtar Lindquist fram mot mål – den överlägsne segraren från Eneborg. Sensationen är ett faktum...”

Fick med stor möda ner hjälmen i resväskan.

Vi anlände till gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Och blev givetvis visiterade i tullen.

Där låg den i resväskan – något malplacerad.

– Å va’ e’ de’ där då? undrade tullaren på släpig skånska.

– En störtloppshjälm, sa jag sanningsenligt.

Han log. Jag flinade förläget. Kaiser Franz efterföljare hade så att säga krympt.

– Ska du åka störtlopp nerför Tinkarpsbacken, sa tullaren skrattande och lät mig passera.

Väl hemma ställde jag mig framför hallspegeln, iklädd skidor, kängor och givetvis min nya huvudbonad. Oh vad grann jag var. En skidkung var i antågande.

Men … nån störtloppskung blev jag aldrig. Hjälmen förpassades högst upp på en bokhylla, likt en jakttrofé.  Att släpa med den till Alperna igen var otänkbart eftersom den tog för stor plats i packningen.

En månad senare drabbades jag dessutom av inbrott i källaren. Givetvis stals mina skidor.

Tiden gick. Hjälmen skänkte jag bort till en kompis som körde motocross. Han hade säkert större nytta av den. Franz Klammer fick fortsätta regera i pisterna.

Och jag, helt omusikalisk som jag är, köpte mig en elgitarr.

Och satsade på att bli Sven Ingvars nye sologitarrist.

Nej, det är inget fel att ha drömmar.