Enastående flathet kring varje nytt år

VI ÄR TRÖTTA PÅ PUCKONS NYÅRSSMÄLLANDE

Om jag ställer mig på balkongen och drar iväg ett dussin raketer sent en kväll skulle troligen polisen komma direkt. Sedan skulle jag åtalas för allmänfarlig vårdslöshet. Straffet blir dagsböter eller fängelse.

Detta gäller inte på nyårsnatten.

Elsa-Lill och jag bor i centrala Helsingborg – inte långt från lasarettet. Och just kring sjukhuset är det strängt förbjudet att skjuta upp nyårsraketer – så även vid djursjukhuset och ridhuset.

Det märker vi inte mycket av. Här visas ingen respekt. Det skjuts hej vilt från morgonen till sena nyårsnatten.

I snart femtio år har jag varit journalist. Under säkert trettio av dessa har jag fått det tvivelaktiga nöjet att skriva om vansinnet med raketer och smällare inför nyåret.

I Dagbladet har vi dessutom under årens lopp publicerat listor på handlare som tillgodoser pyroteknik.

Ingenting har hjälpt i någon större omfattning.

”En sådan enastående flathet”, skrev en god vän nyligen och fortsatte:

På flera platser i landet skjuts nu bomber, smällare och raketer mot polis.

På flera platser i landet skjuts nu bomber, smällare och raketer mot räddningstjänsten.

På flera platser i landet skjuts nu bomber, smällare och raketer mot människor på gator och torg.

När man i tv berättar om vädret, redogör man även var det blir särskilt gynnsamt att använda pyroteknik … och det illustreras med krevader.

En del butikskedjor slutar med att sälja pyroteknik. Andra tar marknadsandelar och säljer mer.

Konkurrensen snedvrids.

Djur, människor och miljön i övrigt lider av det utdragna skjutandet för nöjes skull och även av okynne.

Från regeringskansli och riksdag råder tystnad.

Där är man antagligen fullt upptagna med att tillreda sin hummer och rätta till sina lustiga hattar.

Detta är inte längre en lokal fråga. Det är en angelägenhet för våra politiker på riksplanet. Jo, visst ... än så är det länge till nästa val”, skrev min vän och avslutade:

”Klara ut detta 'lätta' först.

Därefter kan det bli trovärdighet i kampen mot ekonomisk och organiserad brottslighet.”

Sanna ord.

Alltså, ordna gärna ett stort kommunalt fyrverkeri med klass. Men höj straffet för den som avfyrar raketer mitt inne i vår stad.

Svårjobbat för polisen, javisst. Men det kanske kan avskräcka någon och starta upp det allmänna medvetandet.

Och förresten ... tänk så mycket god årgångscognac man skulle kunna köpa för de onödiga raketpengarna!

Morgenmad i Gilleleje

KENNY BERÄTTAR OM EN ANNORLUNDA ANNANDAG FÖR SNART 30 ÅR SEN

Hjärnan blir segare med åren. Numera funderar jag ut nästa dags kvällssupé ett dygn i förväg. Men jag kommer ihåg ett minne från annandag jul 1993 och på den tiden kom besluten med blixtens hastighet. Och... jag var ungkarl och fri att göra vad jag ville...

Denna morgon slängde jag mig på mountainbiken för att käka frukost i Gilleleje.

Kvart i nio mötte jag Aurora – färjan alltså. Tillsammans korsade vi ett disigt Öresund.

Klockan 09:30 passerades tullen i Helsingör. I högsta fart trampade jag mot Hornbæk och där började hungern göra sig påmind. Bet ihop för Gilleleje var ju målet.

Dronningmölle passerades liksom Nakkehoved fyr.

Klockan elva nådde jag Gilleleje City. Gled in i stan i samma långsamma takt som Spencer Tracy när klev av Santa Fe-expressen i en håla nånstans i Klippiga bergen.

Jag var ”a lonesome stranger in town.” Trött och alldeles förbaskat hungrig. Nu var det frukost som gällde. Jag tog mig till stans enda öppna lokus – Pub Kanalkroen. 

Slet upp dörren i bästa saloonstil. Framför mig stod den största schäfer jag nånsin sett. En hiskelig best. Därefter kom hundägaren – en lika hiskelig gammeldansk med så kallat Hillerödhäng i jeansen (danskarnas svar på Gällivarehäng). På hans T-shirt stod texten ”Hvor er vores øl?” Han såg att jag var skräckslagen och sa att odjuret inte var farligare än en övergödd hamster.

Danskarna lär omsätta 350 miljoner bajer årligen och jag insåg snabbt att denna krog svarade för en ansenlig del av konsumtionen – redan på förmiddagen. Förstod att det här inte var något morgenmadsställe. Här var det øl som gällde. Som en artig gest mot brödrafolket bidrog jag med att dricka en Wibroe pils.

En lätt yrsel infann sig och jag började undra vad jag gjorde här högt uppe på Själland.

Morgenmaden hade ersatts med en pilsner och jag begrep att det var otänkbart att cykla de två och en halv milen tillbaka - med tanke på motvind - och lätt balanssvårighet.

Embarkerade cykeln och mig själv på lokaltåget.

Efter arton mjölkpallar var jag tillbaks i Helsingör. Cyklade ombord på Aurora igen. Men... varför spisa morgenmad på färjan, när jag var nästan hemma på Eneborg. Jag hade ju köpt hem både skinka, rullekorv och vörtbröd.

Klockan 13:45 äntrade jag paradvåningen, dukade fram frukosten, något försenad, och konstaterade att ännu ett utlandsuppdrag lagts till meritlistan.

Fotnot: När min fru korrekturläste dessa rader tyckte hon att jag var ännu konstigare än vad hon befarat från början av vårt förhållande.

Köp boken om Kungen af Tomelilla!

KENNY REKOMMENDERAR EN BOK FÖR ALLA FOTBOLLSÄLSKARE

Helsingborgs Idrottsmuseum har korats till Sveriges bästa. Och här brukar jag tillbringa åtskilliga timmar varje år.

Det har gått så långt att Elsa-Lill kallar museet för ett gubbdagis. Och det är kanske inte helt fel.
Här träffas ett antal idorottshistoriskt intresserade herrar varje vardag. Men självfallet vill vi att kvinnor även söker sig hit.

En av våra främsta uppgifter är att ge ut idrottshistoriska böcker. Och den sista i raden är ”Agent 001” som handlar om den internationellt kände fotbollspromotorn Börje Lantz från Tomelilla.

Redaktörerna bakom verket är en av Helsingborgs största fotbollsprofiler, Hasse Sjöström, tevereportern Ken Olofsson samt Idrottsmuseets stöttepelare Lars-Olle Andersson, Christer Lind och Lars-Göran Skoog.

Börje Lantz var en av de mest kända i världen genom fotbollen. Dock utan att vara spelare.

Jag har läst boken under hösten och blivit oerhört road av Börje Lantz rika liv bland världsstjärnor som Pelé och svenska storspelare som Mats Magnusson samt flera andra.

Jag hade den stora äran att få intervjua profilen Lantz flera gånger under mina år som sportjournalist och jag rekommenderar verkligen boken. Den säljs på Idrottsmuseet i Idrottens hus i Helsingborg, liksom många andra bra idrottsböcker.
Men ni får ge er till tåls. Museet håller stängt fram till den 7 januari. Sen är det öppet alla vardagar mellan klockan 9 och 15. Passa då även på att se museets rikliga samlingar.

Jo, förresten... priset för boken är 250 kronor. En låg summa för underhållande läsning.

Explosiv jul på Söder

Så firar Söderbor i Helsingborg jul

Dan före dan, före dan, före dan.. .Det finns förutfattade meningar om hur vi Söderbor i Helsingborg firar julen. I dag har jag med stor möda sammanställt de vanligaste frågorna.

Firar ni jul överhuvudtaget i kvarteren söder om Trädgårdsgatan?

Att så inte skulle vara fallet är en djupt rotad fördom bland den bourgognedoftande öfvre medelklassen i stadens norra delar. Vi firar julen med dunder och brak. Och det har till och med hänt att vissa firar julen med dynamit i våran bombastiska stadsdel.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Ibland händer det att Elsa-Lill vinner en julskinka när hon spelar bingo på Sundsbussen. Då blir vi så glada så. Uteblir vinsten griljerar vi en korv.

Har ni speciella traditioner?

Självklart. Vi äntrar Sundsbussen för en dubbeltura mot Helsingör tidigt i december och låter oss färdas ut över det saltstänkande Öresund. Då doftar hela salongen av väl spetsad glögg vilket gör mig nostalgisk och nästan rörd till tårar. Under turan kan då Elsa-Lill samtidigt spela bingo och ha chans att vinna både nubbar och julskinkor. Man liksom förenar nytta med nöje.

Maten är ett speciellt kapitel på Söder. Vad serveras under en äkta julmåltid?

Vi börjar med den skånska rullkorven. Sedan följer stångkorv, långkorv, fläskkorv, lungmos, prinskorv och enrisrökt korv.

Blir det inte lite väl enformigt?

Ingalunda. På juldagen varierar vi oss. Ifall Elsa-Lill inte vinner nån skinka kommer jag i år att tillreda en falukorv som först kokas, sedan senapsgarneras och därefter griljeras... ja… precis som man gör med en skinka.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Stadsparken står redo inför julen 2019. I bakgrunden syns det vita Palladiumhuset där vi har vår funkisvåning.

Vilka dryckjom unnar ni er?

Givetvis vår egen glögg. I år plockar jag fram en sedan länge lagrad flaska Vino Tinto. I denna stoppar jag en kanelstång och skakar om i en halv minut. Absolut inte längre.

Inget starkare...

Som julaftonens snaps kan man tänka sig en iskall Hoppa högt. Om vän av ordning undrar vad Hoppa högt är för en dryck så kan jag upplysa att det är vårat namn på iskall Brännvin special – även kallad Boxarbrännvin.

Sjunger Söderborna speciella julvisor?

Alltid. Min favorit är ”Guten Tag Weinachtsmänner schänken Sie bitte ein und lass uns lustiger werden”.

Har granen sin plats i Söders hem?

Jo, en äkta dessutom. För att höja stämningen sprutar vi Johnsons skogsdoft över granen, både morgon och kväll. Sen hänger vi i ett tiotal Wunderbaum, så inga halvmesyrer här inte.å plastgranen göre sig icke besvär...

Bara på kvarterskrogen i Gasverksbacken. Man försökte ha en äkta gran där för många år sen. Men den slokade av brännvinsångorna redan första kvällen.

En vinter att glömma

LENA MARIA MINNS EN JULAFTON PÅ 50-TALET

När årets första kraftiga snöoväder drabbar Helsingborg förflyttas mina tankar till mina barndoms vintrar.  Då var snön alltid välkommen. 

Pudersnön hade knappt hunnit täcka gräsmattan på mina farföräldrars tomt på Eskilsminne innan vi barn satte igång med att göra en snögubbe. Den smälte oftast ner snabbt och kvar låg då bara moroten och lite kolstybb. 

Enstaka vintrar gav rikligt med snö. Då åktes det skidor i den gigantiska Ko-backen intill Jordbodalen på Eskilsminne. Jag använde skidorna som mamma åkt på i sin tidiga ungdom. Vallade dem med en stump stearinljus. Sidorna hade förlorat sin böjning uppåt efter att i många år legat ovanpå taket på farmors kolonistuga. 

Premiäråket slutade i bäcken nedanför backen. Minns hur jag frös när jag dyblöt och blåslagen lommade hem.

När isarna lagt sig på Jordbodalens dammar åkte grillerna fram. Då fanns det sillarör, halvrör och helrör. Mina ärvda var “halvrör” som jag kämpade med att veva fast på mina gummistövlar. Som bäst höll de i fyra skrid. 

Någon vintersportare blev jag aldrig … men en jäkel på att åka tefat. 

Som de flesta barn hoppades jag att det skulle snöa på julafton.  

I familjen höll vi hårt på traditionerna. Varje julafton bjöd mamma och pappa Skånesläkten på en riklig julbuffet i enrummaren på andra våningen i mina farföräldrars hus. 

Bordet stod uppdukat för tolv personer med skånska och uppländska läckerheter. Dopp i grytan var ett måste. Det var glammigt men trångt eftersom vår stora julgran stal en stor del av kvadratmetrarna. 

Efter maten hjälptes alla åt med disken. 

Julklapparna fanns under farmors och farfars gran på nedre botten. Det var mängder av paket varav ett var extra stort Jag hoppades att det var till mig. Det stod något skrivet på det, men jag hade inte lärt mig läsa än. 

Klockan fem gick alla till kyrkan, utom farmor som förberedde lutfisken och gröten. Än idag fattar jag inte att man orkade pressa ner även det i magen.

Klockan segade sig fram. Speciellt för oss barn.

Vi började bli lite småtrötta efter all mat och farmor hade försvunnit in till grannen för att prata lite...

Vi barn ombads att ställa oss på kökssoffan och titta ut genom det lilla fönstret som vette mot den stora mörka trädgården. Kanske tomten skulle ta den vägen...

Snön låg vit men natten var svart. Plötsligt kunde vi se ett ljus i mörkret. Vi kissade nästan på oss av upphetsning. Ljuset från en dinglande lykta kom allt närmare och snart kunde vi ana konturerna på en tomte.

Hårda bankningar hördes på köksdörren en halv trappa ner. I den dåligt upplysta hallen öppnades dörren och vi fick vårt livs största chock. I hastigheten hade min farmor tagit fel på tomtemasken och en grotesk gummimask av ett stort grisatryne.

Vi gallskrek och var otröstliga. Det hjälpte inte att farmor tog av sig masken och försökte trösta. Skadan var gjord. Men jag minns att mina farbröder fnissade elakt i bakgrunden.

Slutligen delades klapparna ut. Det stora paketet hamnade hos min mellansyster. Aldrig ska jag glömma denna julafton då jag så grymt som sexåring slutade tro på tomten.

Klockan segade sig fram speciellt för oss barn. Vi började bli lite småtrötta efter all mat. 

Farmor gick in till grannen för att prata lite. Vi ungar ombads att ställa oss på kökssoffan och se ut genom det lilla fönstret som vette upp mot den stora trädgården. Kanske tomten skulle ta den vägen… 

Snön låg vit men natten var svart. Plötsligt fick vi se ett ljus i mörkret. Vi darrade av upphetsning. Ljuset från en dinglande lykta kom allt närmre. Snart såg vi att konturerna tydde på att en tomte bar den. 

Hårda bankningar hördes på köksdörren en halvtrappa ner. I den dåligt upplysta hallen öppnades dörren och vi fick vårt livs största chock. 

Min farmor hade i hastigheten tagit fel på tomtemasken och en grotesk gummimask av ett stort grisatryne. 

Vi gallskrek och var otröstliga. Det hjälpte inte att farmor tog av sig masken och försökte trösta. Skadan var gjord men jag minns mina farbröders illa dolt fnissande i bakgrunden. 

När lugnet infunnet sig delades klapparna ut. Min mellansyster fick det stora paketet. 

Aldrig ska jag glömma denna julafton då jag så grymt, som sexåring, slutade tro på tomten.