Portföljen i huvudet

Lena Marias kåseri  

För en tid sen hittade jag ett gammalt skolfoto. Bilden är tagen 1956 då jag gick i andra klass på Västra Ramlösa skola i Helsingborg. Oskuldsfulla står vi uppradade framför kameran.  
Det finns ett lugn i bilden. På den tiden fick barn vara barn. Idag är tempot högre och vi har sällan tid att vandra i minnenas allé. Men det tänker jag göra nu, genom att berätta vad framtiden hade i sitt sköte för mig. Infödd stockholmsflicka med två lägen. Stillastående eller full fart framåt.  
 
Då jag var fyra år flyttade familjen till Helsingborg, där lillasyster nummer två kom till världen. Vår syskontrio kom att kallas ”Systrarna Gårdenäs” och blev ett begrepp i Helsingborg.  
Vi bodde i ett rum och kök på övervåningen i mina farföräldrars hus på Eskilsminne, ”till att börja med” hette det, men det blev i 16 år. I samma lägenhet fanns en argsint foxterrier, katt och burfåglar. Av någon anledning hade min atletiske pappa blivit medlem i Burfåglarnas vänner. Och så musik. Tysta minuter infann sig inte förrän efter läggdags.  
 
Om söndagarna skulle man vara finklädd och gå i söndagsskola. Då testade mamma värmen på locktången på ett smörgåspapper, så vi inte fick brännmärken på halsen.  
Jag var väluppfostrad och duktig i skolan och något mullig. I skolan skrevs det uppsats i linjerade böcker. Vad vill du bli när du blir stor? Skriv om det, sa fröken Inga Gudmundsson. 
 
Jag plitade ner: ”När jag blir stor vill jag bli prinsessa eller sjuksköterska hos Albert Schweitzer eller kanske filmstjärna och sångerska. Det är svårt att bli prinsessa, det går nog inte. Jag tåler inte att se blod så jag blir nog inte sjuksköterska heller. Jag får bli filmstjärna eller sångerska.” 
Fröken läste min uppsats för klassen. Alla skrattade, viskade och mobbing blev resultatet. Det började med att några pojkar knuffade mig när vi åkte iskana. Två brutna revben gjorde väldigt ont, länge. 
 
Glåpord som ”tjocke fete gris” ”frökens kelgris ”och andra tillmälen gjorde mig ledsen och tyst.  
Jag var på hemväg från skolan. Gömda bakom en tät lindhäck väntade pojkarna på mig. De fick in en fullträff på mitt huvud och jag stupade. Tillhygget var en portfölj, i skinnimitation av pressat papper, full med böcker. Transport i ilfart till lasarettet där läkaren konstaterade att jag fått hjärnskakning. Han ordinerade stillhet i en vecka. 
 
Men något hände med mig den där dagen och jag insåg snart vad. Slaget mot huvudet hade fått min hjärna i rätt läge och gett mig en tunga vassare än ett knivblad. Mina repliker kom snabbare än X2000 och svaren var sagda innan jag tänkt dem. Äntligen tordes jag ifrågasätta saker och säga min mening. Jag var slagfärdig! 
 

Aldrig i livet ska jag förställa mig för att bli omtyckt. Jag är den jag blev. Gilla eller låt bli! Smeknamn som ”Pirayan högg igen”, ”Draken” och ”Huskorset” sårar inte. 

Runt halsen bär jag ett halsband med texten BITCH!  
Min självironi har lockat fram många skratt.