"Hyreshajen" jag aldrig glömmer

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Jag vet inte om ”Hyreshajen” trodde på Gud.

Då jag för 25 år sen flyttade in i sekelskifteshuset i Helsingborg hette värden Jan Orvelind. Han var minst sagt speciell och han kom att bli en mycket god vän.

”Hajen” älskade sin fastighet på Wieselgrensgatan 10. 

Trots sin aristokratiska bakgrund som flygvapenofficer gick han helst klädd i blåställ när han rotade runt i huset. Alltså... fjärran de flygande tunnor han en gång spakat.

FOTO: EVA TÖRNBERG
"Hyreshajen", Jan Orvelind, håller sitt obligatoriska festtal i min matsal på Wieselgrensgatan 10 under en av många kräftskivor. Den gubben, och före detta flygvapenofficern, var Helsingborgs bäste hyresvärd. Och hans bilkörning nådde ofta ljudbangen.

För en tid sedan kom det dystra beskedet att stans mest originelle hyresvärd lämnat det jordiska.

Som kåsör och hyresgäst hos Orvelind behövde man aldrig sakna inspiration. Den mannen kunde börja knacka bort murbruk på tio meters höjd utan livlina medan jag själv satt och solade mig i en brassestol på gården och fick omvänd svindel.

En eftermiddag störtade han från just tio meters höjd. Han överlevde efter att ha turen att landa i en brädhög. 

Akutbil och ambulans anlände med tjutande sirerner.

Dagen efter var gubben på benen igen. Detta efter att exhustrun varit uppe på lasarettet med hans obligatoriska kvällswhisky aftonen innan.

Ibland erbjöd jag mig att hjälpa till med fastighetsskötseln, trots att han sa att jag var den mest opraktiska människa han nånsin mött.

En sommardag lastade jag murbruk på släpkärran och följde med till tippen. Det blev början till tre nära-döden-upplevelser.

”Hajen” hade alltså ett förflutet som pilot och flygingenjör i flygvapnet och han levde i föreställningen att hans gamla Volkswagen  Polo med - takräck - hade samma prestanda som en flygande tunna.

På Filbornavägen försökte han spränga ljudvallen medan lyktstolparna svischade förbi som ett spjälstaket.

Efter mardrömsfärden nådde vi tippen.

Jag var svett.

”Hajen” började backa med släpet. Samtidigt rökfylldes kupén. I panisk skräck kastade jag mig ur bilen.

Jag är ingen bilmekaniker men fattade att något gått snett. Inget problem för ”Hajen”. Han lagade fartvidundret med skrot han hittade på marken.

När han skulle starta igen gjorde bilen ett tigersprång framåt. Där stod jag. Hann precis kasta mig undan och undkom de sälla jaktmarkerna.

Två dar senare satt jag i ”Hajens” röda Porsche.  Han ägde nämligen en sån också - för finkörning. Vi skulle till Danmark för att proviantera inför sekelskifteshusets kräftskiva.

I korsningen Kopparmöllegatan-Hälsovägen fick 2:ans buss panikbromsa för att inte massakrera oss.

”Hur fan kör du, gubbe”, vrålade jag

”Jag har kört prickfritt i 45 år”, svarade ”Hajen” lugnt.

”Det är sånt som får mig att tro på Gud”, skrek jag.

Nu har Jan flugit till himmeln och han sprängde säkert ljudvallen på vägen dit - flera gånger om.

Tänk om alla hyreshajar vore som Du, Jan!