Tänderna gick igenom besiktningen... och en vass Golf till salu

KENNY SKRIVER OM SITT ÅRLIGA TANDLÄKARBESÖK OCH GLIDER OSÖKT IN PÅ DET DÄR MED BILAR

I familjen Gårdenäs/Lindquist tar vi coronaviruset på allvar. Och det borde alla göra.

Själv vidtar jag alla de försiktighetsåtgärder som är möjliga. Tvättar händerna fjorton gånger oftare än i normala fall, använder handsprit, kramar är nästan bannlysta, nyttjar sällan kollektivtrafik eller går till Hemköp...

Planen var att åka tåg eller buss till det årliga tandläkarbesöket i barndomsstaden Ängelholm i veckan. 

Efter samråd med hustrun blev det bilen. I den satt jag i alla fall ensam. Eller som min salig broder, lokföraren Arne, ofta förklarade när han var förkyld:

”Framme i loket kan jag inte smitta en enda passagerare – och blir inte smittad heller”.

Kom alltså till Ängelholm för den årliga besiktningen. Alltså av mina tänder.

Röntgen togs och efteråt fick jag titta på en teveskärm i taket där jag såg alla bissingar, med gamla fyllningar och mina vackra tandben.

Imponerades av att tekniken gått framåt samtidigt som jag tänke på gamla tiders tortyrtandläkare.

Sån är inte min tandläkare. 

Det blev, som det ofta blir, noll hål och min duktige tandläkare Fredrik Aschan på Tandvårdsgruppen (tandvardsgruppen-angelholm.se), förklarade att mina tänder håller ett år till. 

Ack vad glad denne unge panschis blev.

Värre är det med min shoppingbil som står under en presenning där uppe i Hullaryd, dit vi flyttar i slutet av maj. Ja, om nu inte coronan får fäste i Helsingborg innan dess. Då flyttar vi tidigare.

Men hur som helst så klarar sig säkert inte bilen ett år till.

Men... vaddå... vi har två bilar till – i reserv. Den ena är Elsa-Lills helvassa Golf-cabbe, årsmodell 83,  (nyrenoverad). som är till salu. Sen har vi också vår stabila herrgårdsvagn.

Det räcker alltså med en bil per hushåll i dessa miljötider.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Lena Maria Gårdenäs (alltså Elsa-Lill, känd från filmen Repmånad) Golf på 90 hästar, årgång -83 är till salu till sommaren. Helt nyrenoverad. Bud kan läggas redan nu. Min kära fru är visserligen inte till salu, men bilen kan avhämtas i Hullaryd, om intresse finnes.

Och avslutningsvis kan jag säga att jag har samma tandläkare som de grönvita giganterna från Ängelholm – Rögle anrika bandklubb. 

Bara en sån sak!

En helvetes vinter - men snart är det vår

KENNY BLICKAR BÅDE BAKÅT OCH FRAMÅT

Det har varit en helvetes höst och vinter. Därför har det varit en aning tyst på bloggen Gårdenäs/Lindquist. 

Först dog min äldsta svägerska Gertrud, kort därefter hennes man Arne, alltså min, betydligt äldre, storebror – lokföraren som var min barndomshjälte. Och i januari nåddes vi av det dystra budet att Ann-Charlotte ”Ansa-Lotta” Gårdenäs gått bort, min andra svägerska och Elsa-Lills älskade lillasyster.

Men livet måste gå vidare. Och snart är det påsk igen och då gärna mina nostalgiska tankar tillbaka till 1967 då jag var ett långhårigt mods i barndomsstaden Ängelholm och livet lekte, samtidigt som självaste Rolling Stones kom till Helsingborg. 

Själv besökte jag inte konserten eftersom jag redan hade sett Stones i Malmö vid den bejublade konserten i Baltiska hallen i Malmö i juni 1965.

På påskafton för 53 år sedan äntrade alltså Rolling Stones scenen på Idrottens hus i Helsingborg. I efterhand kan detta tyckas vara stort. Fast recensenterna var inte nådiga den gången.

I den avsomnade tidningen Nyheterna skrev Karre Erichs: ”Rolling Stones blev en klar besvikelse. Sånganläggningen var den sämsta möjliga – ljudet gick inte fram alls. 

Nej, Stonesgalan i Helsingborg blev ett enda stort fiasko. I och med denna gala torde Rolling Stones saga vara slut i Sverige.”

Just runt 1967 upplevde modsen sin guldålder. Hemma i Ängelholm såg man den ene långhårige pågen efter den andre längs Storgatan.

Jag var en av dem. Inspiration fick vi i tidningar som Bildjournalen samt det mer avancerade engelska bladet New Musical Express – ett måste för tvättäkta mods.

Min rågblonda kalufs växte som ogräs i solsken, fast det tror väl ingen i dag. Håret tvättades dagligen för att behålla fluffigheten. Jag minns inte om hårfönen var uppfunnen då. Mors dammsugare dög gott. Den satte jag på en pall och kurade ihop mig vid utblåset.

Håret blev torrt på nolltid. Att det sen luktade gammal dammpåse... är en helt annan historia. Det avhjälptes med Aqua Vera herrparfym – trots att jag bara hade pubertetsmögel i fejset.

Raggarbilarna stod uppradade längs Storgatan. Och modsgängens hobby var att reta upp både ”Sunar och Dorisar”, som raggarna och deras vätesuperoxidblekta bruttor kallades.

Det finns de som anser att jag tar mig fram snabbt än i dag – elegant spatserkäpp till trots. Grunden till den hastigheten lades just på Storgatan när ett gäng raggare jagade mig för att slå mig på käften. Oftast räddades jag av raggarkungen Claes från Förslöv. Han var arbetskamrat med min far.

– Den pågen får ni ente slau... (”slau” betyder slå på rikssvenska)

1963 slog The Beatles igenom med albumet ”Please, Please Me”. Plattan var mesig, tyckte vi som blivit sakkunnigt uppdaterade av ”New Musical Express”. Vi hade redan upptäckt Rolling Stones och The Who. Jag, supermodset, hängde på och lät håret växa ännu mer. Och på Storgatan haglade okvädningsord som ”apjävlar” och ”golvmoppar”. Inte gjorde det oss nåt. Vi var rebeller som gillade att tråka raggarna för sina brylkrämskladdiga hår. 

Åren har gått...

I dag ser jag mer ut som en amerikansk astronaut – anno 1967. Men Stones är fortfarande mina husgudar…

… och troligtvis överlever Mick Jagger och Keith Richards åtskilliga år till. Den sistnämnde lär ju till och med ha slutat röka.

Länge leve Rolling Stones!

Länge leve Pingstkyrkan! Hallelujah!

MIN FRU LIKNAR EN FILMSTJÄRNA

Elsa-Lill och jag har fått ett nytt favorit-fika-ställe. Pingstkyrkans loppis på Carl Krooks gata i Helsingborg.

Billigt kaffe. Goa mackor. Trevlig personal. Och dessutom hittar Elsa-Lill alltid nånting som är ”bra att ha” för femton spänn. Senast blev det en korkskruv.

Stället har blivit en träffpunkt för Söders invånare. En av dem, en medelålders för oss okänd man, satt i soffan intill skyltfönstret när Elsa-Lill och jag kom in genom dörren. Han utbrast spontant:

- Oh, vad du liknar Lena Maria Gårdenäs, hon som är med i filmen Repmånad.

- Säger du det, sa Elsa-Lill med ett småleende på läpparna. Ja, det finns många som tycker att jag liknar henne.

- Jo, du liknar verkligen henne. Hon är gift med krönikören Lindquist som jobbade på Helsingborgs Dagblad. Dom känner jag... dom bor där borta vid Stadsparken.

FOTO: OKÄND SPANSK TURIST I HELSINGBORG
Visst är man gift med en filmstjärna.

Vi hade aldrig sett karlen förr och vi tittade djupt ner i golvet, generade och på gränsen till gapskratt, innan vi svalde kaffet.

Väl utanför Pingstkyrkan tittade jag in i Elsa-Lills gyllenbruna ögon och konstaterade:

- Javisst har du stora likheter med kvinnan som spelade Bea i Lasse Åbergs film Repmånad.

Och på tal om Lasse Åberg så var Elsa-Lill och jag nyligen uppe på Armémuseum i Stockholm. Där blev hon intervjuad, i autentisk  militär miljö för en dokumentär, skapad av Björn Sjönell. Den ska handla om guldbaggevinnaren Åberg inför hans 80-årsdag i maj.

Namnet på dokumentären är ”Lasse liten - En ängslig gosses memoarer”.

Kolla in tevetablån! Dokumentären, i två delar, dyker upp i rutan under våren i Sveriges Television.

Då kan ni se den riktiga Lena Maria Gårdenäs – hon som ibland tar en kopp kaffe på Pingstkyrkan.

Inget fel på Felix köttbullar - men besök Tennstopet!

KENNY BOTANISERAR I KÖTTBULLARNAS VÄRLD

Jag råkade se ett avsnitt från TV4:s program Mästerkocken häromdagen. Deltagarna skulle laga köttbullar.

Fan va de krånglade till det.

Det är snart femtio år sen som jag gjorde min militärtjänst på F10 i Ängelholm.  När det vankades köttbullar spred sig alltid ett saligt leende hos lumparkompisarna.

I sanningens namn rann snålvattnet även på denne påg. Låt mig med en gång slå fast att köttbullar är en delikatess.

Härommånaden kom hustrun och jag hem efter ett besök huvudstan. I Stockholm finns Livrustkammaren, NK, Nationalmuseet och mycket annat.

Fast det som lockar mig mest är krogar som har köttbullar – både på lunch- och aftonmenyn. Jag lovar... staden är ett eldorado för mig.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Matsedeln på anrika Tennstopet vid Odenplan i Stockholm. Detta är husmanskostens högborg. Men just nu är krogen stängd på grund av renovering. Men till våren öppnar den igen. Oj, vad jag längtar!

Min mor var en högst ordinär matmamma. Hennes hemlagade köttbullar har jag inget större minne av. Däremot minns jag med förtjusning en semester när vi tältade i Åmål vid Vänern. Det kan ha varit 1960. Över spritköket värmde hon då en burk Felix köttbullar.

Åh, vad jag njöt medan vågorna kluckade mot strand. Sen dess inmundigar jag ofta denna delikatess... i smyg.

Under Stockholmsvistelsen började jag min odyssé på Dramatens bakficka, även kallad Frippes. Under veckan fortsatte jag mitt dagliga köttbullefrosseri på anrika jazz- och rockpalatset Nalen, Operabaren och Tennstopet vid Odenplan.

Jag var i paradiset.

En afton var vi hembjudna till bonussonen. Han är en man som vet vad som ska finnas på ett digert bord. Givetvis köttbullar.

Några dagar senare blev det ett besök på favoritkrogen Östra station. Där förnyade jag mig och beställde in baconinlindad köttfärslimpa. Samtidigt konstaterade Elsa-Lill att hon är gift med en fantasilös man.

Jag kan inte betygsätta krogarnas variationer. Kan bara konstatera att varje kock måste gått ut som kursetta.

Det är allom bekant att även jag icke är oäven i köket.

Här får ni “Köttbullar på mitt vis”:

Skala och riv löken. Finhacka ansjovisfiléer. Rör ner färs, lök och ansjovis. Blanda ströbröd och sodavatten och rör ner ett ägg, utan skal, och ströbrödsblandningen i färsen. Forma färsen till köttbullar och stek dem i smör i fem minuter.

Allt roligt har ett slut. Det var dags att lämna Stockholm.

Vi embarkerade X2000 till Helsingborg. I höjd med Katrineholm började hungern göra sig påmind. Gick därför till restaurangvagnen. Till min stora glädje stod det vacuumförpackade köttbullar på menyn.Gissa om jag slog till! Elsa-Lill tyckte att den läckra anrättningen mest liknade en våldsam uppkastning. Trots det åt jag med god aptit.

Och nu har hon döpt om mig till Kenny von Färsen.

"Skotöserna" - det var ni som var mäktigast

KENNY GÖR ETT HISTORISKT NEDSLAG

I dag har jag förlagt min motionspromenad, för tillfället med elegant silverinfattad stödkäpp, till Hävertgatan i Helsingborgs södra hamn. Där tog jag ett foto som är starkt förknippat med stans industrihistoria.

Bilden föreställer "Skotösterna". 

Konstverket i brons tillkom efter att kommunpolitikern Erik Persson (s och senare mp) lagt ett förslag i fullmäktige 1993. Men det uppfördes först 2004.

Helsingborgs Dagblad har nyligen haft en subjektiv utnämning av stans mäktigaste kvinnor och män.

Men vem har betytt mest genom åren för staden? 

Industrimagnaten Henry Dunker... javisst.

Fast... vad skulle han gjort utan sina skotöser?

Jag utser därför ”Skotöserna” till de som lade grunden till stadens framgångar under modern historisk tid. De som såg till att maktens män (ja, det var alltid män) fick sin makt.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Det var skotöserna som lade grunden. Statyn av Jonas Högström och Josefine Axelsson finns på Bredgatan.

I början av 2000-talet intervjuade jag Maj-Britt Lindén och Sonja Månsson. De var under många år anställda på Henry Dunkers gummifabrik Tretorn – ”Galoschan” kallad.

Jag träffade damerna när de stod och studerade  Josefine Axelssons och Jonas Högströms bronsskulptur intill Campus.

Kärt barn har många namn. Vissa kallade Tretorn ”Slöfsan”, ett annat ord för morgontoffla. Andra kallade fabriken för ”Sista hoppet”, för där fanns alltid jobb. Namnet ”Kadorran” efter franskans ”gadouard”, vilket betyder kvinnor som håller rent i hönshuset, förekom också.

Sonja och Maj-Britt fick 37 år vardera på Tretorn. De och många andra kvinnor bidrog med sitt slit till Dunkerfonderna. Pengar som sen resulterade i Stadsteatern, Kulturhuset och nya Olympia.

Trots det hårda arbetet hade de ändå många ljusa minnen.

– Jobbet på fabriken var en självklarhet. Man måste försörja sig och eftersom vi inte hade någon utbildning fick vi ta vad som fanns, förklarade Sonja.

I den stora sysalen arbetade 180 kvinnor.

– De som satt närmast kunde man prata med. Hade jag däremot en väninna lite längre bort på löpande bandet fick jag absolut inte gå dit och snacka med henne. Då kom föreståndarinnan och skrek ”väck, väck, väck”, mindes Sonja och fortsatte:

– I början satt vi på en mjölkpall, utan ryggstöd, och sydde på ackord. Dessutom var ljudnivån hög när alla Singermaskinerna gick på högvarv. Öronskydd var det aldrig tal om och flera fick hörseln förstörd. Själv har jag sviter fortfarande.

– Men stolarna blev i alla fall bättre med tiden.

– Vi klagar inte och vi trivdes trots allt. Annars hade vi inte stannat så länge, berättade Maj-Britt som också kom ihåg livet vid sidan om fabriken:

– På lördagarna gick vi till Södran i Folkets hus och dansade, eller till Folkparken. På Södran träffade jag förresten min man Folke. Han jobbade också på Gummifabriken.

– I dag går det inte att köpa lika bra gummistövlar som dom vi tillverkade på ”Galoschan”, förklarade Sonja stolt med kännarens min, efter att ha tillverkat tusentals av dessa skodon.

”Skotöserna” – visst är väl de alla tiders helsingborgare - trots att deras makt var minimal.

Och tack så mycket för Kulturhuset, Stadsteatern och Olympia, töser!

Det var ni som gjorde grovjobbet och låg bakom det som kallas makt i Helsingborg.

Enastående flathet kring varje nytt år

VI ÄR TRÖTTA PÅ PUCKONS NYÅRSSMÄLLANDE

Om jag ställer mig på balkongen och drar iväg ett dussin raketer sent en kväll skulle troligen polisen komma direkt. Sedan skulle jag åtalas för allmänfarlig vårdslöshet. Straffet blir dagsböter eller fängelse.

Detta gäller inte på nyårsnatten.

Elsa-Lill och jag bor i centrala Helsingborg – inte långt från lasarettet. Och just kring sjukhuset är det strängt förbjudet att skjuta upp nyårsraketer – så även vid djursjukhuset och ridhuset.

Det märker vi inte mycket av. Här visas ingen respekt. Det skjuts hej vilt från morgonen till sena nyårsnatten.

I snart femtio år har jag varit journalist. Under säkert trettio av dessa har jag fått det tvivelaktiga nöjet att skriva om vansinnet med raketer och smällare inför nyåret.

I Dagbladet har vi dessutom under årens lopp publicerat listor på handlare som tillgodoser pyroteknik.

Ingenting har hjälpt i någon större omfattning.

”En sådan enastående flathet”, skrev en god vän nyligen och fortsatte:

På flera platser i landet skjuts nu bomber, smällare och raketer mot polis.

På flera platser i landet skjuts nu bomber, smällare och raketer mot räddningstjänsten.

På flera platser i landet skjuts nu bomber, smällare och raketer mot människor på gator och torg.

När man i tv berättar om vädret, redogör man även var det blir särskilt gynnsamt att använda pyroteknik … och det illustreras med krevader.

En del butikskedjor slutar med att sälja pyroteknik. Andra tar marknadsandelar och säljer mer.

Konkurrensen snedvrids.

Djur, människor och miljön i övrigt lider av det utdragna skjutandet för nöjes skull och även av okynne.

Från regeringskansli och riksdag råder tystnad.

Där är man antagligen fullt upptagna med att tillreda sin hummer och rätta till sina lustiga hattar.

Detta är inte längre en lokal fråga. Det är en angelägenhet för våra politiker på riksplanet. Jo, visst ... än så är det länge till nästa val”, skrev min vän och avslutade:

”Klara ut detta 'lätta' först.

Därefter kan det bli trovärdighet i kampen mot ekonomisk och organiserad brottslighet.”

Sanna ord.

Alltså, ordna gärna ett stort kommunalt fyrverkeri med klass. Men höj straffet för den som avfyrar raketer mitt inne i vår stad.

Svårjobbat för polisen, javisst. Men det kanske kan avskräcka någon och starta upp det allmänna medvetandet.

Och förresten ... tänk så mycket god årgångscognac man skulle kunna köpa för de onödiga raketpengarna!

Morgenmad i Gilleleje

KENNY BERÄTTAR OM EN ANNORLUNDA ANNANDAG FÖR SNART 30 ÅR SEN

Hjärnan blir segare med åren. Numera funderar jag ut nästa dags kvällssupé ett dygn i förväg. Men jag kommer ihåg ett minne från annandag jul 1993 och på den tiden kom besluten med blixtens hastighet. Och... jag var ungkarl och fri att göra vad jag ville...

Denna morgon slängde jag mig på mountainbiken för att käka frukost i Gilleleje.

Kvart i nio mötte jag Aurora – färjan alltså. Tillsammans korsade vi ett disigt Öresund.

Klockan 09:30 passerades tullen i Helsingör. I högsta fart trampade jag mot Hornbæk och där började hungern göra sig påmind. Bet ihop för Gilleleje var ju målet.

Dronningmölle passerades liksom Nakkehoved fyr.

Klockan elva nådde jag Gilleleje City. Gled in i stan i samma långsamma takt som Spencer Tracy när klev av Santa Fe-expressen i en håla nånstans i Klippiga bergen.

Jag var ”a lonesome stranger in town.” Trött och alldeles förbaskat hungrig. Nu var det frukost som gällde. Jag tog mig till stans enda öppna lokus – Pub Kanalkroen. 

Slet upp dörren i bästa saloonstil. Framför mig stod den största schäfer jag nånsin sett. En hiskelig best. Därefter kom hundägaren – en lika hiskelig gammeldansk med så kallat Hillerödhäng i jeansen (danskarnas svar på Gällivarehäng). På hans T-shirt stod texten ”Hvor er vores øl?” Han såg att jag var skräckslagen och sa att odjuret inte var farligare än en övergödd hamster.

Danskarna lär omsätta 350 miljoner bajer årligen och jag insåg snabbt att denna krog svarade för en ansenlig del av konsumtionen – redan på förmiddagen. Förstod att det här inte var något morgenmadsställe. Här var det øl som gällde. Som en artig gest mot brödrafolket bidrog jag med att dricka en Wibroe pils.

En lätt yrsel infann sig och jag började undra vad jag gjorde här högt uppe på Själland.

Morgenmaden hade ersatts med en pilsner och jag begrep att det var otänkbart att cykla de två och en halv milen tillbaka - med tanke på motvind - och lätt balanssvårighet.

Embarkerade cykeln och mig själv på lokaltåget.

Efter arton mjölkpallar var jag tillbaks i Helsingör. Cyklade ombord på Aurora igen. Men... varför spisa morgenmad på färjan, när jag var nästan hemma på Eneborg. Jag hade ju köpt hem både skinka, rullekorv och vörtbröd.

Klockan 13:45 äntrade jag paradvåningen, dukade fram frukosten, något försenad, och konstaterade att ännu ett utlandsuppdrag lagts till meritlistan.

Fotnot: När min fru korrekturläste dessa rader tyckte hon att jag var ännu konstigare än vad hon befarat från början av vårt förhållande.

Köp boken om Kungen af Tomelilla!

KENNY REKOMMENDERAR EN BOK FÖR ALLA FOTBOLLSÄLSKARE

Helsingborgs Idrottsmuseum har korats till Sveriges bästa. Och här brukar jag tillbringa åtskilliga timmar varje år.

Det har gått så långt att Elsa-Lill kallar museet för ett gubbdagis. Och det är kanske inte helt fel.
Här träffas ett antal idorottshistoriskt intresserade herrar varje vardag. Men självfallet vill vi att kvinnor även söker sig hit.

En av våra främsta uppgifter är att ge ut idrottshistoriska böcker. Och den sista i raden är ”Agent 001” som handlar om den internationellt kände fotbollspromotorn Börje Lantz från Tomelilla.

Redaktörerna bakom verket är en av Helsingborgs största fotbollsprofiler, Hasse Sjöström, tevereportern Ken Olofsson samt Idrottsmuseets stöttepelare Lars-Olle Andersson, Christer Lind och Lars-Göran Skoog.

Börje Lantz var en av de mest kända i världen genom fotbollen. Dock utan att vara spelare.

Jag har läst boken under hösten och blivit oerhört road av Börje Lantz rika liv bland världsstjärnor som Pelé och svenska storspelare som Mats Magnusson samt flera andra.

Jag hade den stora äran att få intervjua profilen Lantz flera gånger under mina år som sportjournalist och jag rekommenderar verkligen boken. Den säljs på Idrottsmuseet i Idrottens hus i Helsingborg, liksom många andra bra idrottsböcker.
Men ni får ge er till tåls. Museet håller stängt fram till den 7 januari. Sen är det öppet alla vardagar mellan klockan 9 och 15. Passa då även på att se museets rikliga samlingar.

Jo, förresten... priset för boken är 250 kronor. En låg summa för underhållande läsning.

Explosiv jul på Söder

Så firar Söderbor i Helsingborg jul

Dan före dan, före dan, före dan.. .Det finns förutfattade meningar om hur vi Söderbor i Helsingborg firar julen. I dag har jag med stor möda sammanställt de vanligaste frågorna.

Firar ni jul överhuvudtaget i kvarteren söder om Trädgårdsgatan?

Att så inte skulle vara fallet är en djupt rotad fördom bland den bourgognedoftande öfvre medelklassen i stadens norra delar. Vi firar julen med dunder och brak. Och det har till och med hänt att vissa firar julen med dynamit i våran bombastiska stadsdel.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Ibland händer det att Elsa-Lill vinner en julskinka när hon spelar bingo på Sundsbussen. Då blir vi så glada så. Uteblir vinsten griljerar vi en korv.

Har ni speciella traditioner?

Självklart. Vi äntrar Sundsbussen för en dubbeltura mot Helsingör tidigt i december och låter oss färdas ut över det saltstänkande Öresund. Då doftar hela salongen av väl spetsad glögg vilket gör mig nostalgisk och nästan rörd till tårar. Under turan kan då Elsa-Lill samtidigt spela bingo och ha chans att vinna både nubbar och julskinkor. Man liksom förenar nytta med nöje.

Maten är ett speciellt kapitel på Söder. Vad serveras under en äkta julmåltid?

Vi börjar med den skånska rullkorven. Sedan följer stångkorv, långkorv, fläskkorv, lungmos, prinskorv och enrisrökt korv.

Blir det inte lite väl enformigt?

Ingalunda. På juldagen varierar vi oss. Ifall Elsa-Lill inte vinner nån skinka kommer jag i år att tillreda en falukorv som först kokas, sedan senapsgarneras och därefter griljeras... ja… precis som man gör med en skinka.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Stadsparken står redo inför julen 2019. I bakgrunden syns det vita Palladiumhuset där vi har vår funkisvåning.

Vilka dryckjom unnar ni er?

Givetvis vår egen glögg. I år plockar jag fram en sedan länge lagrad flaska Vino Tinto. I denna stoppar jag en kanelstång och skakar om i en halv minut. Absolut inte längre.

Inget starkare...

Som julaftonens snaps kan man tänka sig en iskall Hoppa högt. Om vän av ordning undrar vad Hoppa högt är för en dryck så kan jag upplysa att det är vårat namn på iskall Brännvin special – även kallad Boxarbrännvin.

Sjunger Söderborna speciella julvisor?

Alltid. Min favorit är ”Guten Tag Weinachtsmänner schänken Sie bitte ein und lass uns lustiger werden”.

Har granen sin plats i Söders hem?

Jo, en äkta dessutom. För att höja stämningen sprutar vi Johnsons skogsdoft över granen, både morgon och kväll. Sen hänger vi i ett tiotal Wunderbaum, så inga halvmesyrer här inte.å plastgranen göre sig icke besvär...

Bara på kvarterskrogen i Gasverksbacken. Man försökte ha en äkta gran där för många år sen. Men den slokade av brännvinsångorna redan första kvällen.

En vinter att glömma

LENA MARIA MINNS EN JULAFTON PÅ 50-TALET

När årets första kraftiga snöoväder drabbar Helsingborg förflyttas mina tankar till mina barndoms vintrar.  Då var snön alltid välkommen. 

Pudersnön hade knappt hunnit täcka gräsmattan på mina farföräldrars tomt på Eskilsminne innan vi barn satte igång med att göra en snögubbe. Den smälte oftast ner snabbt och kvar låg då bara moroten och lite kolstybb. 

Enstaka vintrar gav rikligt med snö. Då åktes det skidor i den gigantiska Ko-backen intill Jordbodalen på Eskilsminne. Jag använde skidorna som mamma åkt på i sin tidiga ungdom. Vallade dem med en stump stearinljus. Sidorna hade förlorat sin böjning uppåt efter att i många år legat ovanpå taket på farmors kolonistuga. 

Premiäråket slutade i bäcken nedanför backen. Minns hur jag frös när jag dyblöt och blåslagen lommade hem.

När isarna lagt sig på Jordbodalens dammar åkte grillerna fram. Då fanns det sillarör, halvrör och helrör. Mina ärvda var “halvrör” som jag kämpade med att veva fast på mina gummistövlar. Som bäst höll de i fyra skrid. 

Någon vintersportare blev jag aldrig … men en jäkel på att åka tefat. 

Som de flesta barn hoppades jag att det skulle snöa på julafton.  

I familjen höll vi hårt på traditionerna. Varje julafton bjöd mamma och pappa Skånesläkten på en riklig julbuffet i enrummaren på andra våningen i mina farföräldrars hus. 

Bordet stod uppdukat för tolv personer med skånska och uppländska läckerheter. Dopp i grytan var ett måste. Det var glammigt men trångt eftersom vår stora julgran stal en stor del av kvadratmetrarna. 

Efter maten hjälptes alla åt med disken. 

Julklapparna fanns under farmors och farfars gran på nedre botten. Det var mängder av paket varav ett var extra stort Jag hoppades att det var till mig. Det stod något skrivet på det, men jag hade inte lärt mig läsa än. 

Klockan fem gick alla till kyrkan, utom farmor som förberedde lutfisken och gröten. Än idag fattar jag inte att man orkade pressa ner även det i magen.

Klockan segade sig fram. Speciellt för oss barn.

Vi började bli lite småtrötta efter all mat och farmor hade försvunnit in till grannen för att prata lite...

Vi barn ombads att ställa oss på kökssoffan och titta ut genom det lilla fönstret som vette mot den stora mörka trädgården. Kanske tomten skulle ta den vägen...

Snön låg vit men natten var svart. Plötsligt kunde vi se ett ljus i mörkret. Vi kissade nästan på oss av upphetsning. Ljuset från en dinglande lykta kom allt närmare och snart kunde vi ana konturerna på en tomte.

Hårda bankningar hördes på köksdörren en halv trappa ner. I den dåligt upplysta hallen öppnades dörren och vi fick vårt livs största chock. I hastigheten hade min farmor tagit fel på tomtemasken och en grotesk gummimask av ett stort grisatryne.

Vi gallskrek och var otröstliga. Det hjälpte inte att farmor tog av sig masken och försökte trösta. Skadan var gjord. Men jag minns att mina farbröder fnissade elakt i bakgrunden.

Slutligen delades klapparna ut. Det stora paketet hamnade hos min mellansyster. Aldrig ska jag glömma denna julafton då jag så grymt som sexåring slutade tro på tomten.

Klockan segade sig fram speciellt för oss barn. Vi började bli lite småtrötta efter all mat. 

Farmor gick in till grannen för att prata lite. Vi ungar ombads att ställa oss på kökssoffan och se ut genom det lilla fönstret som vette upp mot den stora trädgården. Kanske tomten skulle ta den vägen… 

Snön låg vit men natten var svart. Plötsligt fick vi se ett ljus i mörkret. Vi darrade av upphetsning. Ljuset från en dinglande lykta kom allt närmre. Snart såg vi att konturerna tydde på att en tomte bar den. 

Hårda bankningar hördes på köksdörren en halvtrappa ner. I den dåligt upplysta hallen öppnades dörren och vi fick vårt livs största chock. 

Min farmor hade i hastigheten tagit fel på tomtemasken och en grotesk gummimask av ett stort grisatryne. 

Vi gallskrek och var otröstliga. Det hjälpte inte att farmor tog av sig masken och försökte trösta. Skadan var gjord men jag minns mina farbröders illa dolt fnissande i bakgrunden. 

När lugnet infunnet sig delades klapparna ut. Min mellansyster fick det stora paketet. 

Aldrig ska jag glömma denna julafton då jag så grymt, som sexåring, slutade tro på tomten. 

I Klammer med rättvisan

KENNY BERÄTTAR OM SINA ALPINA DRÖMMAR

Kitzbühel, Zell am See, Madonna di Campiglio, Badgastein, Sankt Anton... jag var där på alla dessa skidorter och ett stort antal platser till på den tiden det begav sig.

Häromkvällen satt Elsa-Lill och jag och pratade om drömmar vi haft i livet. Som femtonåring ville hon spela banjo i ett tradjazzband. Så hon köpte ett plektrum.

Närmare den drömmen kom hon inte.

Själv ville jag bli en värdig arvtagare till den österrikiske störtloppskungen Franz Klammer. Man kan lugnt säga att jag kom aningen längre än lilla Elsa.

Som en högst medioker skidåkare besökte Jag under 70-talet den franska skidorten La Plagne

Där låg den i skyltfönstret … störtloppshjälmen i trikolorens färger. Den utstrålade fart, mod och elegans. Ett passande objekt för denne man.

Men jag velade fram och tillbaka. Vad skulle jag egentligen ha den till? Möjligen kunde den roa dem som såg mig staka mig nedför Hålehallsbacken på Hallandsåsen.

Men sen kom begäret. Jag kommer att ångra mig om jag inte köper störtkrukan.

Mitt resesällskap var trött på mitt velande:

– Köp den för fan så att man får lugn och ro, förklarade han.

Jag slog till och i mitt inre kunde jag höra Plex Petterssons exalterade kommentatorsröst till hela nationen:

”Nu störtar Lindquist fram mot mål – den överlägsne segraren från Eneborg. Sensationen är ett faktum...”

Fick med stor möda ner hjälmen i resväskan.

Vi anlände till gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Och blev givetvis visiterade i tullen.

Där låg den i resväskan – något malplacerad.

– Å va’ e’ de’ där då? undrade tullaren på släpig skånska.

– En störtloppshjälm, sa jag sanningsenligt.

Han log. Jag flinade förläget. Kaiser Franz efterföljare hade så att säga krympt.

– Ska du åka störtlopp nerför Tinkarpsbacken, sa tullaren skrattande och lät mig passera.

Väl hemma ställde jag mig framför hallspegeln, iklädd skidor, kängor och givetvis min nya huvudbonad. Oh vad grann jag var. En skidkung var i antågande.

Men … nån störtloppskung blev jag aldrig. Hjälmen förpassades högst upp på en bokhylla, likt en jakttrofé.  Att släpa med den till Alperna igen var otänkbart eftersom den tog för stor plats i packningen.

En månad senare drabbades jag dessutom av inbrott i källaren. Givetvis stals mina skidor.

Tiden gick. Hjälmen skänkte jag bort till en kompis som körde motocross. Han hade säkert större nytta av den. Franz Klammer fick fortsätta regera i pisterna.

Och jag, helt omusikalisk som jag är, köpte mig en elgitarr.

Och satsade på att bli Sven Ingvars nye sologitarrist.

Nej, det är inget fel att ha drömmar.

Många kan tacka Gunnar Nilsson

NU HYLLAS VÅR STORE RACERFÖRARE PÅ ETT VÄLKÄNT HOTELL I HELSINGBORG


Hösten 1978 var dyster för svensk motorsport. I september omkom formel 1-föraren Ronnie Peterson efter en våldsam krasch på den klassiska Monzabanan i Italien.

Månaden därpå lämnade helsingborgaren Gunnar Nilsson jordelivet efter en svår cancer. Båda tippades som framtida världsmästare i den tuffa sporten som alltid fascinerat mig

FOTO: GÖSTA KROOK
Elisabeth Nilsson med sin älskade son Gunnar Nilsson.

När jag nyligen passerade Gunnar Nilssons grav på Pålsjö kyrkogård konstaterade jag att det snart är fyrtio år sedan det tragiska dödsbudet nådde redaktionen.

Racerförarens närmsta vän var Radiosportens kommentator Fredrik af Petersens – även han från Helsingborg. Under en intervju som jag gjorde för en del år sen förklarade af Petersens:

– Gunnar hade en oerhörd potential som förare. Det visade han när han vann Belgiens Grand Prix i ösregn 1977. Då körde Gunnar skjortan av Niki Lauda som senare blev världsmästare den säsongen.

Under 70-talet skördade formel 1-sporten åtskilliga dödsoffer. Betydligt fler än i dag eftersom bilarna, och banorna numera är mycket säkrare. Men ingen hade förutsett att den levnadsglade helsingborgaren skulle drabbas av en svår sjukdom.

– Det visade sig att Gunnar fått testikelcancer. Trots att sjukdomen tärde mer och mer på honom gav han inte upp. Det var först tre veckor före sin bortgång som Gunnar insåg att det inte fanns hopp. Han talade då om att skänka sina pengar till cancerforskningen, sa Fredrik af Petersens.

När slutet var nära på Charing Cross-sjukhuset i London pratade Gunnar flera gånger om att han levt ett fantastiskt liv och accepterade att dö. Däremot stod han inte ut med tanken på det lidande som alla barn på sjukhuset fick genomgå.

Hur var Gunnar Nilsson som människa, undrade jag?

– En glad skit. Bättre än så kan man inte beskriva honom. Där vilade aldrig några ledsamheter. Han var en stor optimist. Ja, jag tror att han skulle ha kunnat sälja kylskåp till eskimåerna.

Ödet ville annorlunda.

Den 20 oktober 1978 avled Gunnar Nilsson – strax innan han skulle fyllt 30 år.

Elisabeth Nilsson, Gunnars mor, var en av Helsingborgs rikaste kvinnor och samtidigt generös. Till minne av sonen skänkte hon hela sin förmögenhet till forskningen. Hon grundade Gunnar Nilssons cancerstiftelse som varje år delar ut miljontals kronor till forskare. Det har gett framgångsrika resultat.

I dag överlever de allra flesta testikelcancer, mycket på grund av Elisabeths och Gunnar Nilssons pengar.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här på det trevliga hotellet Duxiana på Bruksgatan i centrala Helsingborg hyllar man en av stans stora söner - Gunnar Nilsson. 

Nu har Gunnar Nilsson blivit hyllad på ett annat vis i hemstaden. På anrika hotellet Duxiana på Bruksgatan har man inrättat ett speciellt Gunnar Nilsson-rum. Detta kan jag rekommendera för den som vill komma till Helsingborg och uppleva racinghistorik.

Keith och jag... lika lata

KENNY BEUNDRAR FORTFARANDE SIN UNGDOMS IDOL

Keith Richards var en av mina idoler i tonåren och jag ville bli som han. Lite svårt när man bara kunde tre ackord på en japansk lågprisgura av märket Kawai.

Numera har vi vissa likheter. Vi rör oss lika graciöst på scen.

I juni var det 54 år sen Rolling Stones rockade loss i Baltiska hallen i Malmö. Jag var självklart där.

För flera år sen släpptes ”Crosseyed heart”, Keith Richards första soloskiva på 23 år.

Då, såg Keith ut som om han gjort ungdomsrevolt och rymt från Eton.

I dag är han så rynkig att han får gänga på hatten. Men trots att han snart fyller 76 år inger han juniorseniorer som denne yngling hopp om livet.

Rockikonen Richards kunde redan ha legat stendöd under kryptan i Sankt Paulskatedralen, intill Churchill.

Vid en konsert i Sacramento 1965 fick han ström genom kroppen och fördes medvetslös till sjukhus.

Han klarade sig, rökte på med jazztobak och fortsatte turnera. Man tar inte livet av en stjärna så lätt.

Under en skivinspelning 1971 kraschade han med en go-cart, varefter olyckorna kom slag i slag.

Han föll från en stege i sitt bibliotek. Bröt tre revben och punkterade ena lungan.

2006 befann hann sig på Fijiöarna. Vissa säger att han föll ner från en palm som han klättrat upp i, andra att han trillade baklänges från en stubbe och fick hjärnskakning.

Richards liv hängde på en skör tråd. Men gubben gjorde comeback skrynkligare än någonsin. Hans missbruk av amfetamin, heroin och kokain har bara spätt på myten.

I ett tv-program för några år sen fick Keith frågan

– Hur håller du sig i form?

– Jag gör inget, blev svaret.

Då fick min hustru Elsa-Lill luft:

– Han är lika lat som du.

Rocklegenden berättade att han är modeintresserad och gärna blandar kvinnliga och manliga plagg. Han lånar ofta sin frus byxor.

Min hjärna gick på högvarv och jag återkom till likheterna mellan Keith och mig.

För en del år sen köpte jag ett par laxrosa trosor, modell XXL, på Astas manufaktur som då låg på Wieselgrensgatan i Helsingborg. De kunde komma till pass på nån maskerad.

Jag fick en idé som jag presenterade för Elsa-Lill.

Skulle jag kunna tänka mig att göra kåseriuppläsningar hos pensionärsföreningarna... iklädd trosorna.

Jag bad dessutom att få låna ett par lila högklackade skor av henne.

– Du kan få flyttlådor också och sen kan du börja packa, förklarade hon.

Tillbaka till köttbullarnas huvudstad

KENNY BERÄTTAR OM SIN FÖRKÄRLEK TILL FÄRSEN

Raggsockar, fotvärmare, dunjackor... samt otaliga minusgrader på nätterna.

Det blev för kallt i Casa Rosada i Hullaryd. Vi åkte ner till funkisvåningen i anrika Palladiumhuset i Helsingborg - en vecka tidigare än beräknat. Men snart bär det av igen.

Vi ska till Stockholm. Elsa-Lills son ska gifta sig i Stadshuset, med efterföljande middag på Ulriksdals värdshus.

De' ni!

Jag har räknat ut att vi befinner oss sju månader om året i Sundets pärla, fyra månader i Hullaryd och en månad varje år bland 08:orna där skånska språket i dag tycks vara det mest förekommande. Du kan inte gå in i en affär utan att expediten talar skånska. Och på tunnelbanan är just skånskan det mest förekommande språket.

Vi e' ena riktiga globetrotters, med andra ord. Och i Stockholm får man absolut inte missa den mest gastronomiska pärlan av dem alla – Östra station. Bättre lunchställe finns inte. Och stundom serverar de härliga köttfärsrätter.

Felix köttbullar vid Vänerns strand...

Finns det något godare?

Men låt mig börja så här:

Det är snart femtio år sen som jag gjorde min militärtjänst på F10 i Ängelholm.  När det vankades köttbullar spred sig alltid ett saligt leende hos lumparkompisarna.

I sanningens namn rann snålvattnet även på denne soldat. Låt mig med en gång slå fast att köttbullar är en delikatess.

Härförleden kom hustrun och jag hem efter ett besök huvudstan. I Stockholm finns Livrustkammaren, NK, Nationalmuseet och mycket annat.

Fast det som lockar mig mest är krogar som har köttbullar – både på lunch- och aftonmenyn. Jag lovar... den staden är ett eldorado för mig.

Min mor var en högst ordinär matmamma. Hennes hemlagade köttbullar har jag inget större minne av. Däremot minns jag med förtjusning en semester när vi tältade i Åmål vid Vänern. Det kan ha varit 1960. Över spritköket värmde hon då en burk Felix köttbullar.

Åh, vad jag njöt medan vågorna kluckade mot strand. Sen dess inmundigar jag ofta denna delikatess... i smyg.

Under Stockholmsvistelsen började jag min köttbullsodyssé på Dramatens bakficka, även kallad Frippes. Under veckan fortsatte jag mitt dagliga köttbullefrosseri på anrika jazz- och rockpalatset Nalen, Operabaren och Tennstopet vid Odenplan.

Jag var i paradiset.

På julafton var vi hembjudna till bonussonen. Han är en man som vet vad som ska finnas på ett digert julbord. Givetvis köttbullar.

Några dagar senare blev det ett besök på ovannämnda favoritkrogen Östra station. Där förnyade jag mig och beställde in baconinlindad köttfärslimpa. Samtidigt konstaterade Elsa-Lill att hon är gift med en fantasilös man.

Men... allt roligt har ett slut. Det var dags att lämna Stockholm.

Vi embarkerade X2000 till Helsingborg. I höjd med Katrineholm började hungern göra sig påmind. Gick därför till restaurangvagnen. Till min stora glädje stod det vaccumförpackade köttbullar på menyn.

Gissa om jag slog till! Elsa-Lill tyckte att den läckra anrättningen mest liknade en våldsam uppkastning. Trots det åt jag med god aptit. 

Nu har hon döpt om mig till Kenny von Färsen

Kvinna med vass tunga

Jag började som ung journalistsbroiler på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm 1971. Hans Åke Nire, som senare kom till Svenska Dagbladet, blev min förste chef… och min mentor. 

Tyvärr nåddes jag i helgen av det sorgliga budskapet att han lämnat jordelivet, 88 år gammal. Jag har bara goda minnen av honom.

Hans Åke poängterade alltid att det inte finns någon som helst objektivitet i denna värld. Nej, objektivitet var möjligen summan av alla subjektiviteter. Men, man måste alltid kontrollera sina källor – noga.

I dag ska jag här presentera en historia som lades ut på Facebook för några år sen, skriven av Hans Blomquist i Lidköping. Och jag tänker använda mig av min ”konstnärliga frihet” och strunta i att kolla källan.

Ni får alltså ta ställning att tro på historien, om ni vill... eller låta bli.

Det hände härförleden. En kvinna bakom incheckningsdisken på Arlanda informerade om att en fullbokad avgång på SAS blivit inställd. Därefter började hon omboka den långa kön med resenärer.

Plötsligt stegade en ilsken herre förbi kön, slängde biljetten på disken och sa:

– Jag ska med det här flyget och jag ska ha första klass! Förstått?

Damen vid incheckningsdisken log och svarade vänligt:

– Beklagar, min herre. Jag ska gärna hjälpa dig. Men först måste jag ta hand om dem som står i kö. Så om du bara väntar på din tur, så tror jag säkert att vi ska kunna ordna ett bra alternativ till dig.

Det svaret nöjde sig inte mannen med utan frågade högljutt så att alla de köande passagerarna bakom honom kunde höra:

– Har du någon som helst aning om vem jag är?

Utan att röra en min greppade kvinnan vid incheckningen mikrofonen och meddelade via högtalarsystemet:

– Mina damer och herrar! Kan jag få er uppmärksamhet? började hon så att hennes röst hördes klart och tydligt i hela avgångshallen:

– Vi har en passagerare vid gate 14 som inte vet vem han är. Om någon kan hjälpa till med att fastställa hans identitet, var vänlig kom till gate 14. Tack.

Medan resenärerna i kön vred sig av skratt, gav den ilskne passageraren henne fingret, en genomträngande blick och ropade högt:

– Fuck You!

Utan att ens röra en min svarade kvinnan på incheckningen:

– Beklagar, men du måste ställa dig i kö för det också!

Jag har alltid gillat Scandinavian Airlines.

Grov olovlig körning

LENA MARIA BERÄTTAR OM SIN FÖRSTA TRIPP

Mitt intresse för sång och musik var stort, men min pappas intresse för allehanda fordon var nog större.  

Utanför mina farföräldrars hus på Eskilsminne i Helsingborg stod oftast minst två ekipage parkerade. Av dem minns jag bäst en svart bullig Mercedes 220 Benz, Gangstercittran med fotsteg och den gula Studebakern. Men VW-bussen och den mörkblå 18-årsvespan låg mig varmast om hjärtat. 

Pappa var uppmuntrande, när det kom till grabbiga grejer. Han beklagade sig ofta över att hans dröm om att få tre söner sprack. Året är 1962 och jag var femton fyllda.  

– Jag drar ner och badar bastu på Simhallsbadet, sa min far.  

Det gjorde han för övrigt varje lördag. 

– Vilken bil tar du? 

– Mercan. 

– Då tar jag folkabussen, skojade jag. 

– Nycklarna hänger där, sa han och pekade på bilnycklarna. 

Nu eller aldrig, tänkte jag.

Det hade regnat lite på morgonen, men himlen hade börjat spricka upp. Tog med mig min fyra år yngre lillasyster Anne-Charlotte. Åldersskillnaden till trots var hon den jag helst lierade mig med. Jag låste upp bilen och lyckades baxa upp lillsyrran på passagerarsätet. Det var inte det lättaste, ska ni veta. 

Sen klättrade jag upp på förarplatsen och där uppifrån var det fin utsikt.  

Vred om startnyckeln och sen bar det iväg… på ettans växel. Syrran fnittrade och tyckte att det var spännande värre. 

I dragläge tog vi oss nerför Per Eskilsgatan och svängde höger in på Åbogatan. Nästa högersväng tog oss in på Byalagsgatan, som var lång och lutade uppåt. Vid Skördegatan blev det högersväng igen och snart hade jag fullgjort rundningen av hela kvarteret. 

Vred startnyckeln till nolläge utanför vårt hus. Hjälpte lillsyrran att klättra ner, vilket var ett företag i sig. 

Oj! Vilken chock. Jag hade stannat för långt fram. Den torra rutan, där folkabussen stått parkerad, när det regnade, lyste lång väg. Jag hade missat den med flera meter. 

Så upp och in med syrran igen, alltjämt fnittrade av skräckblandad förtjusning. Det här var ju det mest förbjudna som hon varit med om i sitt liv. Hennes bruna ögon fullkomligt strålade av bus. 

Det fick bli da capo på rundresan runt kvarteret. Och som tur var mötte vi inte en endaste bil på denna vår första turné på egen hand. 

Parkeringen lyckades bättre vid andra försöket. Nu missade jag rutan med endast en meter. Det fick duga. Tiden var alltför knapp för ett tredje försök och pappa kunde ju inte basta hur länge som helst. 

Vi stod vid hallfönstret och såg honom komma hem. 

Han klev ur Mercan, låste den och tog några steg mot ytterdörren… stannade upp och gick tillbaka till bilen, där han förbryllad stirrade på den torra rutan på gatan. Sen ryckte han på axlarna lite och stegade in på tomten. 

Än idag vet jag inte vad han tänkte, men han nämnde aldrig någonting om detta. 

Kanske känner han sig stolt över sina grabbiga döttrar och skrattar gott från en annan dimension. 

Det kom att ta många år innan jag tog körkort. Men det är en helt annan sann historia. 

Tro det eller ej - men jag går mot de 70

KENNY HÅLLER PÅ ATT BLI EN MOGEN MAN

Ibland får jag frågan om hur livet ser ut när man närmar sig de 70?

–  Jo, som när jag var 39, brukar jag svara.

Jag försöker motionera dagligen, lyssnar på rockmusik och ställer mig ofta framför spegeln och drar av introriffet till Johnny B. Goode på luftgitarr.

Ni skulle bara se vilken viril gubbe jag är!

FOTO: KENNY LINDQUIST
Numera återfinner man mig på antikvariat.

Visst, strålen är inte lika spänstig som när man är 20. Den skär knappast igenom Ifös porslin, om man så säger. Och jag lägger mig vid halv nio och stiger upp fem.

Själv tycker jag att jag ser oförskämt ung ut, trots den klädsamma spolformen runt midjan. När jag säger det suckar Elsa-Lill djupt med ett överseende leende på läpparna.

För några år sen var jag bjuden på fest hemma hos en kollega.

Eftersom jag misstänkte att det skulle vankas en och annan whisky tog jag bussen. Steg på en fullsatt 1:an vid Carl Krooks gata i Helsingborg och insåg att det inte fanns en enda ledig sittplats att uppbringa.

Tog ett krampaktigt tag i en av stolparna för att hålla balansen. Då reste sig en artig liten flicka och undrade om farbror ville sitta.

Steg av bussen och passerade ett bokantikvariat. Tittade intresserat på böckerna i skyltfönstret – gamla litterära verk om Helsingborg.

Ett av dem var "Söders Blues". Författare? Jo, en viss K. Lindquist.

Så nu anses man tydligen vara antik – också.

På 1990-talet, vid högst mogen ålder, fick jag en släng av längtan till en svunnen ungdom. Köpte därför ett par rollerblades. Efter att ha tränat idogt på parkeringen vid gamla Tretorn kände jag mig mogen för en runda i City.

Övertalade min då tonårige arvinge att hänga med.

Gjorde en publikfriande piruett framför Knutpunkten och hastade uppför Wieselgrensbacken i bästa Jonny Nilsson-stil.

Allt gick bra, tyckte jag, och väl hemma igen kände min ungdomlighet inga gränser.

– Märkte du hur alla tittade beundrande på oss? sa jag.

Hans replik var lika snabb som David Batras i Parlamentet:

– Det var bara för att du är så gammal.

Jag sålde mina rollerblades kort därefter.

Nej, det är inte lätt att ha nått värdig ålder. Häromdan skulle Elsa-Lill och jag gå på cocktailparty.
Klädde upp mig i snygg mörk kostym och duttade på mig av bästa Aqua Vera herrparfymen.

Elsa-Lill mönstrade mig när jag stod framför spegeln och knöt den moderiktiga slipsen. Hennes skratt var lindrigt uttryckt rått:

– Åt vilket håll ska du kamma luggen?

Jag är Sveriges äldste groupie

KENNY SKRIVER OM SIN KÄRLEK TILL POPMUSIKEN


Häromåret besökte vi Stockholm för att se Stallbrödernas jubileumsshow ”1968” på Intiman.

I foajéns mingel träffade vi Eva ”Plommon” Soelberg, basisten i Sveriges första tjejband, som döptes just till Plommons. Tjejerna rockar fortfarande fett trots att de nu uppnått senioråldern.

På det ljuva 60-talet var denne man ett rågblont, långhårigt mods som älskade att exponera sitt yttre (sån är jag inte i dag).

För att förstärka min intressanta personlighet bar jag alltid hornbågade solglasögon för att likna den excentriske Lars Görling, författaren som skrev den skandalomsusade boken 491.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Plommons och Rainy Day Women sammanstrålar i Helsingborg. Fr.v. Eva "Plommon" Soelberg, Bonita Nordahl, Lena Maria Gårdenäs, Maud "Måddan" Lindqvist, Ann-Christin Carlsson och Eva Kroon-Bisenius.

Livet lekte. Mina allra största intressen var svåra böcker och popmusik. Och jag var ett stort fan av Rolling Stones och The Who. Beatles var för mesigt.

Dock fanns det en mjuk sida av mig som gjorde att jag fastnade för tjejpopband.

Första gången som jag hörde Stockholmsbönorna Plommons blev jag helt såld. Rusade iväg till Bengtssons musik på Storgatan i Ängelholm och köpte deras singel. På A-sidan låg låten ”Hungry for love” och på B-sidan ”Last train to Liverpool”.

Texterna var kanske inte av det centrallyriska slaget. Men vad gjorde det när flickorna var söta som en dröm – i en pubertetsfjunig ynglings ögon.

Plommons hade sin storhetstid under 60-talet. När decenniet närmade sig slutet, började tjejerna fundera på livet efter rampljuset.

Bandet gjorde, vad de trodde, sitt sista tv-framträdande 1967 då det var dags att ta studenten. Plommons upplöstes – universitetet väntade.

18 år senare sammanstrålade tjejerna på en fest. Tanken på en comeback dök upp. De mogna damerna dammade av instrumenten. Det dröjde inte länge innan det bar iväg på nya turnéer– nu i ett lugnare tempo.

Plommons lirade på Helsingborgsfestivalen för några år sen.

Publiken i Pop-60-tältet på Gustav Adolfs torg fick sig en rejäl nostalgikick. Det svängde gott om bandet.

Sångerskan Maud Lindqvist, mer känd som Måddan, avslöjade att bandet bara kunde tre ackord då de först stod upp på scenen hemma i Sundbyberg. Och att de fortfarande bara kan tre ackord.

– Men vi är 400 år gamla tillsammans och väger sammanlagt 400 kilo.

I Helsingborg var vi stolta över Rainy Day Women på 60-talet. De kom att bli internationellt kända.

Så småningom gifte jag mig med sångerskan - Elsa-Lill kallad.

Jag måste vara Sveriges äldsta groupie.

Regnbåge över Hullaryd

KENNY VILL ARRANGERA EN FESTIVAL


Stockholm har just haft sin bejublade Pridefestival och visste ni att denne man ägt en bil av det ståtliga märket Kia Pride?

För en del år sen blev Elsa-Lill mer än trött på att jag nästan dagligen drog iväg i hennes herrgårdsvagn för att utforska nejderna runt Hullaryd. Hon köpte mig en Kia Pride, som jag fick betala. Där rök 3 000 spänn.

Bilen hade tidigare ägts av en känd författarinna, vilket gav vagnen hög proveniens. Bilens ursprunglige ägare var dock en man på Gotland, vars fru led av inkontinens. Detta hade satt synliga avtryck i passagerarsätet.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här vid byns brandstation kommer tusentals människor att kanta gatan under vår festival.

Originella och snabba lösningar har som bekant alltid varit min specialitet. Så jag drog ner till Jönköping och köpte bilklädsel samt tallbarrsdoft på burk.

Kian gick som ett skott och tog mig genom halva Sverige den sommaren. I oktober satte Svensk bilprovning stopp för mitt fartvidunder.

Nu har jag funderat på om vi hullarydsbor skulle arrangera en egen Pridefestival i byn i sommar. Alla ska veta att just Hullaryd, mitt i det bibeltrogna bältet på Höglandet, är en vidsynt och lite syndens håla med en brokig historia.

Nu gäller det för mig att skaffa fram en ny Kia Pride. Jag blir den självklare festivalgeneralen som med min ”Pride” ska leda festivaltåget. Med flaggor i regnbågens alla färger startar vi processionen borta vid Handelsträdgården, passerar sedan brandstationen och går i mål vid Hullaryds bilverkstad. Där får ”bästa kostym” en Caltex-keps.

Det kommer att bli en värdig manifestation med publik från grannbyarna Haurida, Vireda... ja, ända bortifrån Galthult.

I övrigt har det varit en lugn vecka i byn. Det mest dramatiska hände en kväll då Elsa-Lill stod och stekte kotletter medan jag, läppjande på en lättgrogg, beundrade grannens trädgård genom köksfönstret.

– Oh, vad Kristinas lilla äng är vacker, sa jag lyriskt alltmedan kotletterna sprätte i stekjärnet.
Elsa-Lill som stod borta vid spisen hörde fel och skrek till:

– Va’ menar du, gubb-…?! Sitter du där och dreglar över Kristinas häck?

Varför blir vi män så lätt missförstådda...

Med armen i systempåse

JAG LÄMNADE ÖVER PENNAN TILL ELSA-LILL

I mitt vuxna liv har jag brutit ett revben, en stortå, ena axeln och vänster arm. Detta fick läkarna att reagera och jag skickades till bentäthetsmätning på Ängelholms lasarett i vintras.

Resultatet kom från min husläkare som förklarade att mina kroppsliga ben såg bra ut – tros allt.

En bruten arm kan ställa till med så mycket. Och som skribent är jag beroende av båda mina händer för att traktera tangentbordet. Därför har jag varit nödd att be Elsa-Lill att skriva ner sina upplevelser när detta öde drabbade mig.

Här kommer hennes tolkning av det som skedde:

FOTO: KENNY LINDQUIST
Så kan det se ut efter att axeln brutits.

Klockan 22:00 igår tog det roliga slut. Från bortskämd hustru till slav på en minut då Kenny rasade ner i källartrappen och bröt sin vänsterarm.

Taxi de 300 metrarna till akutintaget på Helsingborgs lasarett där han svimmade av och vann förtur till läkaren.

Nu klarar han ingenting. Jag får bädda min egen säng själv, brygga min Zoegasfika på morgonen, köra bilen, klä på honom... ja, allt. Hela denna dag har jag roat mig med ett maratonkör i tvättstugan. Man borde få låna en ersättare, då mannen blir funktionsoduglig. Precis som man kan få en lånebil medan egna bilen repareras.

Jag ångrar bittert att jag kommenderade ner honom i tvättstugan igår kväll.

Följande dag: Har tejpat in Kennys gipsade arm i en systembolagsplastpåse så att han får duscha och se respektabel ut på boksläppet av Bertil Hagbergs fantastiska bok "Helsingborg – Staden som berör mitt hjärta". Plastpåsen togs av innan vi åkte hemifrån (anmärkning – om nu någon hade tänkt kommentera det).

Eftersom jag beklagat mig över makens hjälplöshet undrar vännerna om Kenny är gipsad från topp till tå. Nej, det är bara i underarmen. Jag varnas av misstänksamma vänner för att han utnyttjar sin situation till fullo.

Dagen därpå: Avbokningsdag idag. Tragiskt, men bort åker alla fester och inplanerade trevligheter för lång tid framöver i Hullaryd, dit vi inte kom på grund av Kennys olyckliga nertrappande till tvättstugan.

Kvar på agendan finns bara tradiga måsten... besiktning av bilar och reparationer av desamma, bunkringsresor till Helsingör, matlagning och ännu mer tvätt...

Jag skulle behöva en personlig assistent för att orka vara personlig assistent till min arme knäckte make, som nu är belagd med gnällförbud. Det sistnämnda är det enda som förgyller dagen.

Åh nej! Nu börjar han hosta också...