Tro det eller ej - men jag går mot de 70

KENNY HÅLLER PÅ ATT BLI EN MOGEN MAN

Ibland får jag frågan om hur livet ser ut när man närmar sig de 70?

–  Jo, som när jag var 39, brukar jag svara.

Jag försöker motionera dagligen, lyssnar på rockmusik och ställer mig ofta framför spegeln och drar av introriffet till Johnny B. Goode på luftgitarr.

Ni skulle bara se vilken viril gubbe jag är!

FOTO: KENNY LINDQUIST
Numera återfinner man mig på antikvariat.

Visst, strålen är inte lika spänstig som när man är 20. Den skär knappast igenom Ifös porslin, om man så säger. Och jag lägger mig vid halv nio och stiger upp fem.

Själv tycker jag att jag ser oförskämt ung ut, trots den klädsamma spolformen runt midjan. När jag säger det suckar Elsa-Lill djupt med ett överseende leende på läpparna.

För några år sen var jag bjuden på fest hemma hos en kollega.

Eftersom jag misstänkte att det skulle vankas en och annan whisky tog jag bussen. Steg på en fullsatt 1:an vid Carl Krooks gata i Helsingborg och insåg att det inte fanns en enda ledig sittplats att uppbringa.

Tog ett krampaktigt tag i en av stolparna för att hålla balansen. Då reste sig en artig liten flicka och undrade om farbror ville sitta.

Steg av bussen och passerade ett bokantikvariat. Tittade intresserat på böckerna i skyltfönstret – gamla litterära verk om Helsingborg.

Ett av dem var "Söders Blues". Författare? Jo, en viss K. Lindquist.

Så nu anses man tydligen vara antik – också.

På 1990-talet, vid högst mogen ålder, fick jag en släng av längtan till en svunnen ungdom. Köpte därför ett par rollerblades. Efter att ha tränat idogt på parkeringen vid gamla Tretorn kände jag mig mogen för en runda i City.

Övertalade min då tonårige arvinge att hänga med.

Gjorde en publikfriande piruett framför Knutpunkten och hastade uppför Wieselgrensbacken i bästa Jonny Nilsson-stil.

Allt gick bra, tyckte jag, och väl hemma igen kände min ungdomlighet inga gränser.

– Märkte du hur alla tittade beundrande på oss? sa jag.

Hans replik var lika snabb som David Batras i Parlamentet:

– Det var bara för att du är så gammal.

Jag sålde mina rollerblades kort därefter.

Nej, det är inte lätt att ha nått värdig ålder. Häromdan skulle Elsa-Lill och jag gå på cocktailparty.
Klädde upp mig i snygg mörk kostym och duttade på mig av bästa Aqua Vera herrparfymen.

Elsa-Lill mönstrade mig när jag stod framför spegeln och knöt den moderiktiga slipsen. Hennes skratt var lindrigt uttryckt rått:

– Åt vilket håll ska du kamma luggen?

Jag är Sveriges äldste groupie

KENNY SKRIVER OM SIN KÄRLEK TILL POPMUSIKEN


Häromåret besökte vi Stockholm för att se Stallbrödernas jubileumsshow ”1968” på Intiman.

I foajéns mingel träffade vi Eva ”Plommon” Soelberg, basisten i Sveriges första tjejband, som döptes just till Plommons. Tjejerna rockar fortfarande fett trots att de nu uppnått senioråldern.

På det ljuva 60-talet var denne man ett rågblont, långhårigt mods som älskade att exponera sitt yttre (sån är jag inte i dag).

För att förstärka min intressanta personlighet bar jag alltid hornbågade solglasögon för att likna den excentriske Lars Görling, författaren som skrev den skandalomsusade boken 491.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Plommons och Rainy Day Women sammanstrålar i Helsingborg. Fr.v. Eva "Plommon" Soelberg, Bonita Nordahl, Lena Maria Gårdenäs, Maud "Måddan" Lindqvist, Ann-Christin Carlsson och Eva Kroon-Bisenius.

Livet lekte. Mina allra största intressen var svåra böcker och popmusik. Och jag var ett stort fan av Rolling Stones och The Who. Beatles var för mesigt.

Dock fanns det en mjuk sida av mig som gjorde att jag fastnade för tjejpopband.

Första gången som jag hörde Stockholmsbönorna Plommons blev jag helt såld. Rusade iväg till Bengtssons musik på Storgatan i Ängelholm och köpte deras singel. På A-sidan låg låten ”Hungry for love” och på B-sidan ”Last train to Liverpool”.

Texterna var kanske inte av det centrallyriska slaget. Men vad gjorde det när flickorna var söta som en dröm – i en pubertetsfjunig ynglings ögon.

Plommons hade sin storhetstid under 60-talet. När decenniet närmade sig slutet, började tjejerna fundera på livet efter rampljuset.

Bandet gjorde, vad de trodde, sitt sista tv-framträdande 1967 då det var dags att ta studenten. Plommons upplöstes – universitetet väntade.

18 år senare sammanstrålade tjejerna på en fest. Tanken på en comeback dök upp. De mogna damerna dammade av instrumenten. Det dröjde inte länge innan det bar iväg på nya turnéer– nu i ett lugnare tempo.

Plommons lirade på Helsingborgsfestivalen för några år sen.

Publiken i Pop-60-tältet på Gustav Adolfs torg fick sig en rejäl nostalgikick. Det svängde gott om bandet.

Sångerskan Maud Lindqvist, mer känd som Måddan, avslöjade att bandet bara kunde tre ackord då de först stod upp på scenen hemma i Sundbyberg. Och att de fortfarande bara kan tre ackord.

– Men vi är 400 år gamla tillsammans och väger sammanlagt 400 kilo.

I Helsingborg var vi stolta över Rainy Day Women på 60-talet. De kom att bli internationellt kända.

Så småningom gifte jag mig med sångerskan - Elsa-Lill kallad.

Jag måste vara Sveriges äldsta groupie.

Regnbåge över Hullaryd

KENNY VILL ARRANGERA EN FESTIVAL


Stockholm har just haft sin bejublade Pridefestival och visste ni att denne man ägt en bil av det ståtliga märket Kia Pride?

För en del år sen blev Elsa-Lill mer än trött på att jag nästan dagligen drog iväg i hennes herrgårdsvagn för att utforska nejderna runt Hullaryd. Hon köpte mig en Kia Pride, som jag fick betala. Där rök 3 000 spänn.

Bilen hade tidigare ägts av en känd författarinna, vilket gav vagnen hög proveniens. Bilens ursprunglige ägare var dock en man på Gotland, vars fru led av inkontinens. Detta hade satt synliga avtryck i passagerarsätet.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här vid byns brandstation kommer tusentals människor att kanta gatan under vår festival.

Originella och snabba lösningar har som bekant alltid varit min specialitet. Så jag drog ner till Jönköping och köpte bilklädsel samt tallbarrsdoft på burk.

Kian gick som ett skott och tog mig genom halva Sverige den sommaren. I oktober satte Svensk bilprovning stopp för mitt fartvidunder.

Nu har jag funderat på om vi hullarydsbor skulle arrangera en egen Pridefestival i byn i sommar. Alla ska veta att just Hullaryd, mitt i det bibeltrogna bältet på Höglandet, är en vidsynt och lite syndens håla med en brokig historia.

Nu gäller det för mig att skaffa fram en ny Kia Pride. Jag blir den självklare festivalgeneralen som med min ”Pride” ska leda festivaltåget. Med flaggor i regnbågens alla färger startar vi processionen borta vid Handelsträdgården, passerar sedan brandstationen och går i mål vid Hullaryds bilverkstad. Där får ”bästa kostym” en Caltex-keps.

Det kommer att bli en värdig manifestation med publik från grannbyarna Haurida, Vireda... ja, ända bortifrån Galthult.

I övrigt har det varit en lugn vecka i byn. Det mest dramatiska hände en kväll då Elsa-Lill stod och stekte kotletter medan jag, läppjande på en lättgrogg, beundrade grannens trädgård genom köksfönstret.

– Oh, vad Kristinas lilla äng är vacker, sa jag lyriskt alltmedan kotletterna sprätte i stekjärnet.
Elsa-Lill som stod borta vid spisen hörde fel och skrek till:

– Va’ menar du, gubb-…?! Sitter du där och dreglar över Kristinas häck?

Varför blir vi män så lätt missförstådda...

Med armen i systempåse

JAG LÄMNADE ÖVER PENNAN TILL ELSA-LILL

I mitt vuxna liv har jag brutit ett revben, en stortå, ena axeln och vänster arm. Detta fick läkarna att reagera och jag skickades till bentäthetsmätning på Ängelholms lasarett i vintras.

Resultatet kom från min husläkare som förklarade att mina kroppsliga ben såg bra ut – tros allt.

En bruten arm kan ställa till med så mycket. Och som skribent är jag beroende av båda mina händer för att traktera tangentbordet. Därför har jag varit nödd att be Elsa-Lill att skriva ner sina upplevelser när detta öde drabbade mig.

Här kommer hennes tolkning av det som skedde:

FOTO: KENNY LINDQUIST
Så kan det se ut efter att axeln brutits.

Klockan 22:00 igår tog det roliga slut. Från bortskämd hustru till slav på en minut då Kenny rasade ner i källartrappen och bröt sin vänsterarm.

Taxi de 300 metrarna till akutintaget på Helsingborgs lasarett där han svimmade av och vann förtur till läkaren.

Nu klarar han ingenting. Jag får bädda min egen säng själv, brygga min Zoegasfika på morgonen, köra bilen, klä på honom... ja, allt. Hela denna dag har jag roat mig med ett maratonkör i tvättstugan. Man borde få låna en ersättare, då mannen blir funktionsoduglig. Precis som man kan få en lånebil medan egna bilen repareras.

Jag ångrar bittert att jag kommenderade ner honom i tvättstugan igår kväll.

Följande dag: Har tejpat in Kennys gipsade arm i en systembolagsplastpåse så att han får duscha och se respektabel ut på boksläppet av Bertil Hagbergs fantastiska bok "Helsingborg – Staden som berör mitt hjärta". Plastpåsen togs av innan vi åkte hemifrån (anmärkning – om nu någon hade tänkt kommentera det).

Eftersom jag beklagat mig över makens hjälplöshet undrar vännerna om Kenny är gipsad från topp till tå. Nej, det är bara i underarmen. Jag varnas av misstänksamma vänner för att han utnyttjar sin situation till fullo.

Dagen därpå: Avbokningsdag idag. Tragiskt, men bort åker alla fester och inplanerade trevligheter för lång tid framöver i Hullaryd, dit vi inte kom på grund av Kennys olyckliga nertrappande till tvättstugan.

Kvar på agendan finns bara tradiga måsten... besiktning av bilar och reparationer av desamma, bunkringsresor till Helsingör, matlagning och ännu mer tvätt...

Jag skulle behöva en personlig assistent för att orka vara personlig assistent till min arme knäckte make, som nu är belagd med gnällförbud. Det sistnämnda är det enda som förgyller dagen.

Åh nej! Nu börjar han hosta också...

Riksettan - rockkultur och nostalgi

KRÖNIKA OM ATT FÄRDAS PÅ KLASSISK VÄG

Vi är för tillfället på semester i Helsingborg – Sundets pärla.

Nedresan från Hullaryd började samma dag som Metallica spelade sin hårdrockshow på Ullevi i Göteborg.

Vad har nu det med saken att göra...

Eller låt mig börja så här:

Ni som var med förr tog säkert Riksettan när ni körde till eller ifrån Stockholm. 

Första gången jag åkte den klassiska vägen var sommaren -58 med mor Ally, far Herbert och lillasyster Ingrid. Vi skulle till farbror Sven som bodde på Segersön i Mälaren, utanför Strängnäs.

Jag glömmer aldrig första stoppet som var vid ett rastställe i Traryd intill Lagans strandkant. Där var så vackert och exotiskt, tyckte jag med mina åttaåriga barnaögon. Jag var fjärran Ängelholm och lika långt bort som New York, Murmansk eller Sri Lanka skulle bli senare i livet. Och aldrig har en medhavd korvmacka smakat så gott... som just där i småländska Traryd.

Nåväl... När Elsa-Lill och jag kör mellan Helsingborg och Hullaryd väljer vi ofta bort den hårt trafikerade E4:an till förmån för gamla Riksettan.

Så gjorde vi även i förra veckan.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Minnesmärket i Dörarp över Metallicas förre basist Cliff Burton är ett måste att besöka.

Efter att ha lämnat ett soligt Hullaryd äntrade vi den klassiska vägen i Värnamo och det var då vi kom på att Metallica skulle spela på Ullevi under kvällen.

Nej, vi skulle inte till Göteborg. Men vi visste att Metallicas tidigare basist Cliff Lee Burton omkom i Dörarp 1986 när bandets turnébil körde av vägen. Därför finns en minnessten placerad utmed vägen och den har blivit en vallfärdsplats för hårdrockfans.

Vi trodde att bandet – möjligen – fanns på plats eftersom det skulle spela i Göteborg samma dag. Det hade ju varit ett journalistiskt scoop att få träffa bandmedlemmarna just där. Men de hade säkert annat att göra med soundcheck och andra förberedelser.

Det visade sig att många hade tänkt som vi och ville hylla den unge basisten med att lägga en ölburk på hans minnessten som blivit en vallfärdsplats.

Vi tog bilder och begav oss vidare söderut på Riksettan och passerade min barndoms rastplats vid Traryd som i dag håller på att förfalla efter att E4:an drogs utanför samhället.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Här i Traryd stannade familjen Lindquist på min första resa på Riksettan 1958. I dag är vägkrogen stängd och på väg att förfalla.

Det blev trots det en kort kaffepaus där innan färden gick vidare.

Plötsligt dök skylten Axhult upp. Och alla svenska Rolling Stones-fans vet att Axhult har en speciell betydelse i rockhistorien. Här stannade Stones till och käkade korv efter att bandet spelat i Helsingborgs Idrottens hus påskafton 1967.

FOTO: EJE SJÖLANDER

Charlie Watts, Brian Jones och Mick Jagger framträder i Idrottens hus i Helsingborg påskafton 1967. Därefter begav de sig till Axhult i södra Småland.

Med sin turnébil kom bandet till vägkrogen Tulpanen i Axhult – hungriga. Och medlemmarna var sugna på korv med mos och lingonsylt, har det berättats för mig. ”Stenarna” med Mick Jagger i spetsen tågade in och trängde sig före i kön men blev genast tillsagda att ställa sig längst bak.

I Sverige har vi ett demokratiskt kösystem.

Utan protester lydde de ordern. Käkade upp portingen och gav sig iväg norrut. Ingen anade då att bandet under drygt femtio år framöver skulle dra mångmiljonpublik.

Så celebert besök har lilla Axhult varken haft förr eller senare. I dag är vägkrogen Tulpanen riven och ett minne blott.

Nuförtiden för byn en anonym tillvaro. Det enda som vittnar om en blomstrande by är den nedlagda lanthandeln som står kvar från tiden då Stones kom till orten.

Men... Axhult är, trots det, kult.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Det mest utmärkande i Axhult i dag är den nedlagda lanthandeln.

Alltså... vi rekommenderar alla att köra Riksettan om ni ska upp- eller nedåt. Den är en pärla för bilturisten. Men utrusta er med en bra vägkarta eftersom den klassiska vägen – tyvärr – är dåligt försedd med vägskyltar.

Kör försiktigt och tag god tid på er! Då blir färden en upplevelse.

Länge leve den svenska korvaludan

IDAG BJUDER KENNY PÅ EN FAVORIT I REPRIS


”Det stod en varm-korv-gubbe ner' på Fyris torg...” 

Jag snackar om 60-talet. En tid då valet stod mellan kokt eller stekt utan en massa onödiga krusiduller.

Hemmavid var det konkurrens på hög nivå mellan korvaludorna i Ängelholm.

Korvens grand old lady var Rut-Kersti som sålde korv vid Rebbelberga kyrka. Hennes snabba replik är vida känd. Det sägs att en raggarkung hade fått för sig att sätta henne på plats.
En kväll gled han upp i sin Ford Fairline 56:a med Elvis ”You ain't nothin' but a hound dog” rockande ur högtalarna.

–  Ro hit me' en korv i min storlek.

Svaret kom snabbare än blixten:

– Här delar vi min själ inte på korvarna.

Korvhandlarna tog till egna knep för att locka kunder.
I östra delen av stan kunde stora pågar beställa ”stark senap” och fick då per automatik en pappmugg lommevarm Renat.

Fast den korvagubben  fick problem. Hans påhittiga dotter satt en dag och lekte tåg i sandlådan med en meter wienerkorvar. Ryktet spred sig och omsättningen sjönk som en sten.

I en port på Storgatan huserade Alvar. Hans mos, gjord på rikligt med smör, var vida känt. För honom var ordet pulvermos en större synd än att sjunga ”Helan går” på Frälsis strax intill.

Vid Stadsparken höll ”Mosa-Karlsson” hov. Han satsade hårt på den verbala framtoningen i jakt på rekordomsättning.

Stämman hans var välartikulerad och den yttre stilen gentlemannamässig.

Sent en kväll råkade Karlsson somna i korvaståndet. Vid femtiden på morgonen körde en polispatrull förbi i den så kallade ”Sillabilen” och tyckte att det var konstigt att det fortfarande lyste i ludan.
Hade ”Mosa-Karlsson” månne blivit rånmördad?

Konstaplarna knackade på rutan... och upp som en raket for en sömndrucken Karlsson:

– Kokt eller stekt? Och hur var det med senapen?

Tiden gick och många år senare skrev jag ett reportage där jag hyllade Alvars gastronomiska matkonst.

I texten stod att läsa: ”Ingen lagade päregröd som saligen insomnade Alvar”.

Samma dag som artikeln publicerades ljöd en ilsken telefonsignal på redaktionen. En mansperson var på tråden:

– Det är liket som ringer, Alvar alltså.

Hoppsan!

I dag vet jag med marginal att mannen i porten på Storgatan är död.

Länge leve korvaludorna!

En sann saga i livet

LENA MARIA BERÄTTAR: 


Hand i hand vandrade mitt då treåriga barnbarn Juni och jag i sakta mak upp mot Linnéaskogen.

Solen strålade från en klarblå himmel över Småland. Med oss hade vi varsin liten korg att ha bär i.

Vilda blommor kantade vår stig. Fjärilar och allehanda insekter landade på dem för att suga nektar.

I skogsbrynet, där våra förfäder vilar under blåbärstäcke i gravar sedan järnåldern, hörs ingen trafik.

Endast sången från milt susande trädkronor.

FOTO: MARTIN LAWTON
Snart hemma  i Casa Rosada igen efter en underbar promenad med farmor i skogen med besök hos hästar, hundar, grisar och Pelle. En söndag att minnas för Juni, då tre år gammal.

Längs stigen in i skogen plockade vi smultron och lite blåbär, några vildhallon och en kantarell.
Efter en stund kom vi in på en gammal körväg. Tystnaden bröts av frustningar från hästar. 
Det visade sig vara två stora arbetshästar som drog en gammal vagn. Vi klev åt sidan, in i blåbärsriset.

Kusken, som heter Arnold, stannade ekipaget med ett ”prrrrrooo” och undrade om vi ville ha skjuts.

– Ja, det vill jag, sa Juni.

Arnolds hustru Elvy och hennes fyraåriga barnbarn Pelle satt redan på flaket.

Med benen dinglande från vagnen, höll jag ett fast grepp om Juni, så att hon inte skulle trilla av, när färden plötsligt bar lite uppför.

Den söta doften från linnéor, hästarnas rofyllda klampande och skogens lugn väckte minnen från min barndomstid

Då vi nådde bondgården sadlades hästarna av. Juni fick gå in och hälsa på Emil och Ida, två söta, mellanstora grisar, i ladan. De var rosa med svarta prickar på och hade knorr på svansen.

Nyfiket reste de sig på bakbenen i stian och njöt av att bli kliade på nosen.

I båset intill väntade två små Shetlandsponnyer på att släppas ut till de stora hästarna, som nu betade på ängen.

Från boningshuset, som var rött med vita knutar, kom hunden Prick springande, glatt viftande på svansen, när vi närmade oss.

Elvy dukade fram kaffe, hemkokt jordgubbssaft och blåbärspaj med vaniljsås i den lummiga trädgården.

Fyraårige Pelle, visste inte till sig av lycka över att ha fått en nästan jämnårig lekkamrat.

Han sjöng ”Jag vill vara din Margareta” för Juni som fnissade blygt.

Snart var det dags att tacka för sig och lämna denna idyll. Lugnt strosade vi ner mot byn. Tid och rum… och stress existerade inte.

När sonens SUV plötsligt dök i upp i skogen kändes det som en kulturkrock…

Vi erbjöds skjuts hem, men Juni ville hellre gå med farmor. Jag kände mig stolt och hedrad.

Vi tog god tid på oss. Juni lyssnade storögt när jag berättade om hur vi lekte i skogen under min barndoms somrar i Hullaryd.

Den fullpackade bilen väntade för resan tillbaka till Hufvudstaden.

Själv lever jag länge denna ljuvliga dag med mitt barnbarn... och hoppas att även hon ska minnas.

Mina våta drömmar

ETT SOMMARKÅSERI FRÅN KENNY


En fråga som vi ofta får är om det finns någon sjö i närheten av vårt sommarparadis här i Hullaryd.

- Mängder, blir svaret.

Men ska sanningen fram har jag inte tagit mig ett enda sommardopp trots att det var rekordvärme häromdagen.

Fast... om jag blir tvingad till badplatsen vill jag synas.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här vid vår vackra badsjö Noen i Hullaryd ville jag vara en stilikon. Men Elsa-Lill förbjöd mig å det bestämdaste.

När jag för en del år sen kom över ett par retrobadbyxor från 50-talet såg jag min chans återinföra Tarzanmodet, som den stilikon jag är.

Men nu är det så att tyget i den klassiska modellen nästan är vattentätt. Så när du kliver urspadet stannar vattnet i grenen, tynger byxan och blottlägger allt vad Gud fader begåvat oss män med.

Brunstigt gjorde jag ett svanhopp ner i vackra sjön Noen i Hullaryd framför en andäktig publik. Väl uppe på bryggan igen hade mitt självförtroende stärkts.

Guds gåva till kvinnorna var till jorden kommen åter.

Elsa-Lill var av en annan uppfattning.

När jag stod där på badbryggan och frotterade mig kom hon stormande och förbjöd mig på stående fot att någonsin använda badbrallorna igen.

På min födelsedag, dagen därpå, begåvade hon mig med ett mjukt paket. Gissa vad som fanns i det! Jo, ett par tråkigt gråblå, vida Bermudashorts som räckte ända ner till knäna... och upp över min lätt spolformiga magformation.

All min lättfunna sex appeal var som bortblåst.

Nu ska ingen tro att jag gör dubbla Wallenbergare i pik, i tid och otid. Jag är mer för så kallade kärringdopp. Min manliga framtoning visar jag på andra sätt. Badet tjänar mer som en avsvalkning för mig de dagar då solen skiner från en klarblå himmel.

Ni som känner mig vet att jag är en snabb man. Både vad gäller städningen av paradvåningen i Helsingborg och att somna framför teven i Hullaryd.

När Elsa-Lill någon varm sommardag packat en kaffekorg och kört oss till badet brukar det gå till så här:

Medan hon parkerar och packar ur bilen försvinner jag i hög hastighet ut på bryggan. Klättrar halvvägs nerför badstegen, doppar mig på 1,8 sekunder och är tillbaks på stranden fortare än kvickt. Elsa-Lill har då inte då ens fått på sig baddräkten.

– Du har så brått att du inte blir våt när du doppar dig. Ta det lugnt.

Jag tycker inte om att ligga på stranden. Det är ingen sport.

En riktig karl ska härdas. Således blev jag vinterbadare. Det är så man skiljer ut hårda män från veklingar. Jag har badat i Öresund när det var minus 16 i luften. Då pumpar adrenalinet i varje kroppscell… jag känner mig som Hulken… Jag kan riva hus… Jag är macho…

Förlåt!

Nu skriker Elsa-Lill på mig igen. Bäst jag lyder.

Chock på bröllopsnatten

LENA MARIAS KÅSERAR OM BÖRJAN PÅ SIN MUSIKALISKA RESA

Jag är tio år. På grammofonen spelas The Cordettes 50-tals-hit, Mr. Sandman.  Iklädd mammas klänning sjunger jag med på låtsasengelska framför spegeln i hallen.   

I köket står Mamma och diskar. 

– Mamma!… Jag tror att jag kan bli nåt stort!  

– Ja, Lena lilla, säger mamma. Det tror jag säkert… så som du äter.  

Rainy Day Women vid starten 1966. Fr.v. Ann-Christin Carlsson, Lena Maria Gårdenäs, Bonita Nordahl, Christel Ljunggren och Inga-Lill Johansson. Bandet nådde store framgångar både här hemma och ute i Europa.

Tio år senare är jag en femtedeldel av tjejpopbandet “Rainy Day Women”, som ska iväg på vår första Englandsturné. 

Bandet bildades 1966 av Inga-Lill Johansson. Hon efterlyste spelsugna tjejer på en annons Dagbladet.  

Efter att ha provsjungit i Inga-Lills källare fick jag platsa som sångerska. 

Vi var fem tjejer som brann för musiken. Första spelningen var på Elinebergs fritidsgård i Helsingborg. 

Med endast fyra låtar på bagaget äntrade vi scenen. Det gick så bra, så vi fick köra låtarna två gånger.  

Gage fick vi också… hela 50 kronor. Det var mycket bra betalt. På stadens inneklubb, Zeptett, fick vi fick vi bara en krona var.  

Vi blev snabbt populära i Danmark, Göteborg och Stockholm. Och snart nådde ryktet ända till England.  

Fredagen den trettonde oktober 1967 klev vi in på agenturen Ian Hamilton Enterprise i Manchester. Där fick vi veta att vi samma kväll skulle spela på två av Manchesters största klubbar.  

På agenturen fanns, utöver personalen, sångaren Steve i ”Reg James Explosion”, som var norra Englands populäraste band. Steve, i sin med röda MGB, eskorterade oss till huset där vi skulle bo. Det var i värsta slummen runt kvarteren vid Old Traffords fotbollsplan.  Steve föreslog att våra båda band skulle stråla samman hos oss efter kvällens spelningar. 

Publiken gillade oss så vi glömde tröttheten och såg fram emot fortsättningen på kvällen. 

Det blev en trevlig efterfest med våra nyvunna engelska popkillar. Men det kröp snart fram att det smorts planer för vissa i vårt band. 

När vår affisch hamnat på agenturens vägg hade sångaren Steve “pangat” för vår trummis Christel och sagt -”Hon ska jag ha! Nu får du välja, Dougie!”

Gitarristen Dougie Lawton valde mig, för han tyckte att jag såg så snäll ut.   

Ack vad han bedrog sig. Mitt tips är: Döm aldrig hunden efter håren!  

Tre dagar senare dök grabbarna upp, oanmälda. Jag höll som bäst på att tappa upp ett bad, i husets gemensamma badkar. 

När den röda MGB’ n tutade fick jag annat att tänka på.
  

Det pratades och himlades med ögonen och sånt kräver ju 100 procents koncentration.  

Efter ett par timmar bankade nån på dörren. Utanför stod en svart man i bara kalsongerna. 

I hans lägenhet under rann vatten nerför väggarna. Så ymnigt att tapeterna hade lossnat och kasat ner på golvet. Mycket var förstört.  

Det var nån som glömt att stänga av vattenkranen i badrummet. 

Hyresvärden anlände. Dougie fick sköta pratet eftersom han var bäst på engelska. Alla blånekade till skuld.

På vår bröllopsnatt, tre år senare, pratade vi minnen.  

– Kommer du ihåg den där översvämningen, undrade jag.   

– Ja, jag önskar att jag får jag tag på den jäveln som gjorde det, sa Dougie. 

– Det var jag, sa jag. 

Först blev det tyst.  

Sen kunde vi inte sluta skratta 

Det blev en bröllopsnatt att minnas.

Min hjälteinsats gjorde mig till "Årets hullarydare"

KENNY MINNS MIDSOMMAREN 2007



Dagen före midsommarafton för tolv år sen var första gången jag kom till Casa Rosada i Hullaryd. Från hetsigt Eneborg såg jag fram emot åtta lugna veckor på Höglandet.

Hoppade på tåget, byte i Hässleholm och ankom Nässjö Central där Elsa-Lill skulle möta mig.

Steg av X2000 och styrde stegen mot stationshuset … trodde jag. Helt i andra tankar stegade jag norrut på perrongen, riktning Stockholm. Elsa-Lill sprang ifatt mig, vände mig ett halvt varv och ledsagade mig åt rätt håll. Det kan lätt bli fel när man mest håller sig hemmavid.

Nu är det midsommar. Elva sådana aftnar har vi dukat till fest för vännerna på vårt exklusiva trädäck som sträcker sig över Lillån. Lika många gånger har regnet fått oss att fly till vedbon.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Visst är det vackert i vår lilla by.

Midsommaren -07 vräkte regnet ner i vanlig ordning. När jag den tredje morgonen tog mig ner för trappan för att servera katten Kompis hans morgonkäk fick jag mitt livs chock …

Syndafloden hade drabbat oss! Och jag trodde mig bo på en ö. Hela Hullaryd låg under vatten och på Elsa-Lills släktgård, ett stenkast bort, stod vattnet 140 centimeter upp på den nyrenoverade sjuttonhundratalsbyggnaden. Tack och lov övernattade ingen där.

Tranås alla tidningar ryckte ut, liksom Radio Jönköping och Smålandsnytt på televisionen.

Jag har alltid hållit mig undan för journalister. Men den här morgonen lyckades jag inte. Blev intervjuad på förstukvisten som den genuine Hullarydsbo jag var … sen en vecka tillbaka.

”Aldrig i mannaminne har jag upplevt nåt liknande”, sa jag med kännarens min.

Och vips blev denne ödmjuke man en småländsk kändis.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här på vår hembygdsgård Thelegården ska vi fira midsommar i kväll. Thelegården korades för en del år sen till Sveriges vackraste hembygdsgård.

Jag har ord om mig att vara en mjukis. Men nu följde uppröjningsarbetet. 240 kvadratmeter vattenskadat golvvirke bars ut från släktgården.

Elsa-Lill slängde till mig en motorsåg med ordern ”såga brännet”.

Jag är en blekfet kopia av Rambo … men vad göra? När överheten talar – lyds det order.

Jobbet tog bara sex veckor – och närapå tre fingrar – innan vedbon var fylld.

Inte nog med det. När grannens träbro kom forsade i Lillån tvingade Elsa-Lill mig att göra en insats för mänskligheten. Slängde min, på den tiden muskulära lekamen, handlöst i forsen och räddade bron.

Dagen efter kom grannarna i samlad tropp och utsåg mig till ”Årets Hullarydare”. Jag fick en rosa panter i pris.

Stilla flyter ån numera.

Efter åtta veckor infernaliskt slit var jag tillbaks på Dagbladet.

Det var då min semester började.

En grogghörna vid ån

KENNYS MIDSOMMARKÅSERI - DIREKT FRÅN HULLARYD


Kan en ödmjuk och blygsam man nån gång få ordet?

Finns Hullaryd i verkligheten?

Nej, vi börjar så här i stället:

Det är så mycket jag vill, men så lite jag kan, och dans är definitivt inte min starkaste gren. Trots det när jag en dröm om att få vara med i Let's dance och få sväva fram med någon dansant skönhet i en exotisk samba.

Den drömmen kan bli verklighet med idog träning, säger jag men Elsa-Lill är starkt skeptisk.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Visst blev den fin, uteplatsen som vi lät bygga för några år sen.

För några år sen lät vi bygga en uteplats på baksidan av Casa Rosada på Höglandet, ut över den stilla flytande Lillån. Brädgolvet är stort som en dansbana. Därför har jag nu föreslagit Elsa-Lill att vi där kan träna för att bli Hullaryds svar på Ginger Rogers och Fred Astaire.

Dessvärre tror hon inte på den idén heller. Hon anser att en korpulent katt har större taktkänsla än jag.
När uteplatsen byggdes tänkte den duktige snickaren Sandberg lite extra på mig och lät konstruera en gammeldags grogghörna bakom vedboa, med utsikt över ån. För att groggarna inte ska späs ut vid regnväder begåvades platsen med tak.

Av någon outgrundlig anledning är Elsa-Lill övertygad om att det är där man hittar mig även sommaren 2019.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Stilla flyter Lillån - förbi vårt Casa Rosada.

Hon har också synpunkter på att jag tänkt börja spela golf. Det är ju alla glada pensionärers rätt.
Wiredaholms golfbana ligger bara ett stenkast från Hullaryd och för den historiskt intresserade kan jag berätta att Wiredaholms gård en gång ägdes av Stenbocks kurir, Henrik Hammarberg.

Fast... Elsa-Lill tror inte att mina sportsliga planer blir långlivade.

– Får du inte hole-in-one på första slaget så ger du upp direkt, förklarade hon med kännarens min häromveckan.

Nog om detta.

Avslutningsvis vill jag göra en kraftfull dementi. Under årens lopp har jag stött på människor som trott att ortsnamnet Hullaryd är en konstruerad skröna.

För den nyfikne är det lätt att kolla. Sväng bara av E4:an vid Huskvarna. Tag Ådalsvägen upp på Höglandet och styr mot Lekeryd. Vid kiosken där tar du av mot Linderås. Passera kyrkorna i Haurida och Vireda och så dyker snart Smålands exotiska pärla upp.

Wälkom to Hullaryd! 

Nästan lika stor kändis som Astrid Lindgren... i Polen

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Stefan Carlsson är en god vän på Facebook – vars inlägg jag gillar. För några veckor sen skrev han följande rader – vilka gjorde mig mycket glad:

”Som känslan av att gå på loppis och finna "The Bay Psalm Book" låg den där. 

Kanske inte att jämföra prismässigt... men nästan. 

Den ene från 1640 men den viktiga från HD:s förlag, utgiven 1993. 

Snabb tur hem till spargrisen och kolla igenom alla bankkonton. 

Jo! Jag hade 30 riksdaler, tillbaka

Jo, den var kvar! Den stora transaktionen genomfördes och jag var ägare till boken av vår eminenta bloggare, kåsör med mera. Kenny Lindquist "Söders Blues". Som stolt ägare körde jag hem dyrgripen. 

Jag håller med om slogan "Plötsligt händer det”.

Jag tackade givetvis innerligt för de raderna från Stefan.

Men så hände det. En uppföljning såg dagens ljus.

Ännu en god vän hörde av sig. Det var tidigare kommunalrådet Håkan Klasson i Helsingborg som läst Stefan Carlssons inlägg. Han lade till något som fick denne yngling att inte tro sina ögon:

”I mitt tidigare politiska liv liv var jag på ett studiebesök i den sydpolska staden Strzelce Opolskie. Besökte där bland annat ett dagis. 

När vi satt där så tittade jag i bokhyllan och såg ett exemplar av Söders Blues, givetvis på svenska. 

Ingen av de därstädes kunde komma med en förklaring till hur denna fina bok hamnat på detta dagis. 

Jag tror inte att Kenny Lindquist haft vägarna förbi och tittat in och lämnat ett signerat exemplar. 

Gåtan kvarstår och jag tror inte att författaren har en förklaring.”

Ja, vad ska man säga...

Efternamnet Lindquist är ju inte helt olikt Lindgren – den icke helt obekanta barnboksförfattaren...

Nu väntar jag bara att nån polsk-svensk översättare ska höra av sig.

Ett klipp för sjuttio spänn

ETT KÅSERI OM ATT GÅ TILL FRISÖREN

En bra frisör ska vara snabb, billig och inte snacka en massa skit.

Jag har hittat en ny runt hörnet på Carl Krooks gata i Helsingborg.

Han klipper till min modefrisyr på fem minuter och priset är 70 kronor – troligtvis billigast i landet.

Givetvis blev det ett besök hos honom när vi kom ner på en blixtvisit i stan under veckan.

Två ord sades under besöket och de kom från mig: 

"Pensionärsklippning, två millimeter”.

Han nickade i samförstånd

När jag satt där och väntade på min tur gick mina tankar tillbaka till 1964 – alltså året efter att Beatles hade slagit igenom. I och med att de nya frisyrerna kom på modet förvandlades barberarna i Ängelholm till tyranner. Och eftersom jag var ett långhårigt mods ansågs jag vara ligist, samhällsfarlig, narkoman och lössbärande.

Inte många av oss vågade gå till frisörerna för att få topparna klippta. En del djärva försökte. Men de kom ut med en snagg likt en amerikansk marinkårssergeant.

Det hela hade alltså utvecklat sig till en sport bland frisörerna. Ju fler ”utegångsfår” de kunde klippa till desto bättre.

Men det fanns ett undantag. Hasse, hette han och hade sin salong på Storgatan. Han förbarmade sig över oss unga mods och klippte oss som vi ville. Och efteråt ställde han alltid den obligatoriska frågan:

”Ska det va' nått i?”

Hasse var en god man!

Jag har alltid hävdat att man, precis som vid läkarbesök, ska kunna gå till frisören på arbetstid. Det gjorde en god vän på Dagbladet. När han kom tillbaka undrade chefen var han varit. Den gode vännen svarade sanningsenligt att han varit och klippt sig.

– På arbetstid, gallskrek chefen.

– Ja, håret växer väl även när jag jobbar.

Ett stort avslöjande från denne man

FÅR JAG BJUDA PÅ 
ETT SÖNDAGSKÅSERI?

Är ni beredda på ett sensationellt avslöjande? Lugn! Låt mig förklara:

För en del år sen, när jag fortfarande var aktiv på Helsingborgs Dagblad, ansåg en läsare vid namn Sven att jag borde förnya mina krönikor. Han tyckte att jag var tjatig och att falukorvens tid var över.

Ord och inga visor. Visst har många av mina tidigare rader handlat om falukorv. Men det var länge sen. Därför är det på tiden att jag tar upp ämnet igen.

Jag har varit journalist i snart femtio år och anses numera av yngre kollegor vara en relik från fornstora dar. Visst... men jag har gjort något som de inte gjort:

Jag har levt under tre kungar.

FOTO: LENA MARIA GÅRDENÄS
Hårt arbetande män behöver bra mat. Och i vårt Casa Rosada, bakom mig, är frysen alltid fylld med isterband både från Börjes chark i Aneby och Vaggerydschark.

Fram till en dag 1992 hade jag aldrig nämnt ordet falu i nån text. Då beskrev min dåvarande krönikerande kollega Larsolof Carlsson mina spalter som "eneborgsk falukorvsromantik".

Tackade för de orden. Min nisch kom som på beställning och det ena vilda receptet avlöste det andra.

Vem minns väl inte Tournedos à la Falu, Ugnsbakad falu på planka och den kinesiska varianten Falugång?

I slutet av 90-talet arbetade jag som informatör på HD:s nyöppnade exklusiva presscenter. De flesta studiebesök avslutades med att jag som tack fick mottaga en faluring och en pava rödtjut.

Höll masken och blev lika "överraskad" varje gång.

Följden blev att jag var tvungen att flytta till en paradvåning för att få plats med alla pavor. Och – att jag fick sura uppstötningar bara jag såg en falukorv på bild.

Under årens lopp har jag sällan kommit in i ett varuhus utan att nån' go' gla' husmor dykt ner i min kundvagn och sakligt konstaterat att det inte fanns nån korv bland wc-rullar, oxfilén och knäckebrödet.

"Har du inte glömt nåt... he-he... falukorven?"

Jag är inte som Elsa-Lills och vår saligen insomade katt Kompis. Han viftade på svansen och nöjde sig med samma torrfoder år ut och år in – fast ibland fick han både torskrygg och oxfilé.

Dessutom är det uteslutet att bjuda Elsa-Lill på en kärleksmåltid bestående av falukorv. Hon har till och med hotat med skilsmässa uti fall jag bara ens skulle föreslå det.

Nu kan det avslöjas. Jag tycker inte om falukorv. Och jag har inte skrivit om den på flera år.
Jag äter helst isterband, antingen tillverkade på Börjes charkuteri i Aneby på småländska höglandet. Eller de som kommer från Vaggeryd.

Så visst hade han rätt, den där Sven.

Man måste förnya sig.

Håll er vakna - tänk på Ingo! Och gå på utställning

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Snart är det dags för ett 60-årsjubileum. Och många läsare av denna blogg minns säkert den magiska natten till den 27 juni 1959.

Men redan nu på lördag klockan 13 är det invigning av "Den slående utställningen om Ingo" på Idrottsmuseet i Helsingborg.

Utställningen är ett måste för alla som älskar "the noble art of selfdefence" och för ett som vill känna nostalgins vingslag.

Själv har jag starka minnen:

Mina föräldrar hade väckt mig. Det var dags för titelmatchen på Yankee Stadium i New York mellan Floyd Patterson och Ingo från Göteborg.

Jag skulle fylla nio år den sommaren och hade fått ett par boxhandskar i julklapp. Ingo var min och mina kompisar store idol och boxning favoritsporten. Vi drog lott om vem som skulle använda vänstran respektive högran. Sen gick vi VM-matcher i uthuset på Helsingborgsvägen i Ängelholm – som var vårt eget Yankee Stadium.

Näsor blödde och tårar rann. Men det spelade ingen roll för alla var vi Ingo.

Nu var det allvar.

FOTO: KALLE LIND
Sportreporter Lindquist träffar Ingo i Köpenhamn 1985 för en intervju inför EM-matchen mellan Steffen Tangstad och Anders Eklund. Givetvis passade jag på att få mästarens memoarbok signerad. Det blev en mycket glad pratstund.

Jag ligger nerbäddad mellan mor och far och hör reportern Lars-Henrik Ottossons rapportera från andra sidan Atlanten. Sändningen överförs av Radio Luxemburg eftersom Sveriges Radio inte tycker att det är rumsrent att sända boxning. Att Ingo ska slå Floyd är självklart. Jag är så övertygad att jag slagit vad med granngubben Hjalmar om två kronor.

Exakt klockan 03.47.27 vrålar Ottosson: ”Ingmar slår ner honom – igen”.

Hjalmar fick lätta på sillabörsen.

Året därpå gick Ingemar en returmatch och förlorade grymt mot den revanschsugne Floyd. Och vid det tredje mötet 1961 förlorade Ingo knappt på ett tvivelaktigt domslut i Miami.
Låt oss förflytta oss till våren 1985.

Den danske boxningspromotorn Mogens Palle ordnar en titelmatch mellan vårt svenska hopp Anders ”Lillen” Eklund och norske europamästaren Steffen Tangstad.

Veckan före matchen blir jag, tillsammans med fotograf Kalle Lind, utsända till Köpenhamn. Ingo är på plats. Han har anställts av Mogens Palle för att skapa PR kring Steffen Tangstad.

Vi träffar honom efter att Steffen avslutat ett svettigt sparringpass. Han tar vänligt emot oss och vi får en exklusiv intervju med The Champ.

Ingo är tvärsäker på norsk seger. Jag frågar om Lillen ändå inte har skuggan av en chans.

– Jo, de' e' la' klart, säger han på sin utpräglade göteborgska:

– Steffen kan ju snubbla.

Norrmannen snubblade aldrig – men förlorade ändå. Även en världsmästare kan ju ha fel.
Sin tuffaste match fick Ingo, märkt av Alzheimer, gå senare i livet.

Han dog på ett vårdhem i Onsala 2009.

Mina minnen av världsmästaren och sommaren för 60 år sen lever i hjärtat väl bevarade.

Utställningen om Ingo pågår till september.

Jag är inte pervers - men älskar sjukvården

ETT KÅSERI FRÅN LINDQUIST DENNA LÖRDAGSAFTON:


Denne mans förhållande till sjukvården är gott. Och jag har erfarenhet efter att både ha opererats i nedre och övre regioner. Och mitt emellan också, för den delen.

Under många år genomgick jag en kontroll, en så kallad cystoskopi. Man går alltså upp med en kamera genom urinröret.

Jodå, det funkar. Tack vare japansk teknik.

Vid ett av tillfällena frågade min trevlige doktor hur det kändes efter undersökningen?

– Om det känts bra hade jag varit pervers, blev mitt svar.

Nu raskt över till de övre regionerna. För en del år sen ringde jag Söders vårdcentral och berättade om en knuta på skallen. Den störde inte mig men däremot de barberare som försökte skapa frisyrer likt Robert Redfords.

Ingen hade lyckats, av oförklarlig anledning.

Tre dagar senare fick jag tid för operation. Visades in i ett kalt rum. Där fick jag ensam ligga och vänta på den danske medicinman som fått den stora äran att utföra ingreppet.

Min nervositet var stor eftersom det var första gången jag skulle genomlida ett kirurgiskt ingrepp. Och inte blev den mindre när jag läste anslaget på väggen:

”Vem gör vad vid hjärtstillestånd?”

Läkaren skulle i nödsituation kontrollera puls, respiration och pupiller.

Sköterska nummer ett hade till uppgift att ventilera, suga slem och fixa syrgasen. Och sköterska två skulle kasta sig över akutväskan och sätta dropp.

Hjärtat höll på att stanna.

Man har ju hört om människor som blivit inlagda på sjukhus för en enkel åkomma och därefter kilat vidare till de sälla jaktmarkerna.

Så kom han då – den danske doktorn. Han liknade ett av de värsta kanadensiska råskinnen jag en gång skrev om som hockeyreporter. Men han log vänligt och bad om ursäkt för att han måste lokalbedöva mig. Och sköterskan beklagade att hon måste raka bort en hårtest på skallen.

– Gör inget, sa jag. Ska klippa mig som Aschberg på lördag.

Det sa pang! Nålen satt där.

– Snart skär vi, sa läkaren och över huvudet fick jag ett grönt skynke som han började försöka göra ett hål i – trodde jag.

I själva verket var han i full färd med operationen.

– När ska du ta knutan? undrade jag.

– Den är redan borta, sa han.

Rena expressoperationen.

Hjärtat höll och jag var kvar i det jordiska. Sen frågade doktorn hur länge jag haft knutan och jag sa ”i si så där en tjugo år” och förtydligade mig med en saklig, medicinsk min:

– En typisk geniknöl.

– De' va' en fedtknude, sa dansken.

Spännande träffar på Idrottsmuseet

Helsingborgs Idrottsmuseum är korat till landets bästa och den ena satsningen avlöser den andra.

Under vintern och våren har man arrangerat "Träffpunkt idrottsmuseet" med kända gäster som ofta dragit fullt hus.

Nästa gäst är författaren, ståupparen, mentala coachen med mera, Daniel Westerberg, som kommer att bjuda på inspiration och insikter som leder till omedelbar förändring.

På hans meritlista kan man även konstatera att han utsetts till ”Årets föreläsare”.

Det hela äger rum på onsdag (29 maj) klockan 13:30.

Idrottsmuseet bjuder på entrén och det är gratis fika.

Föranmälan krävs dock. Denna görs på: fia@hbgidrottsmuseum.se eller SMS till 0706-296760 senaste på måndag.

Och platsen är givetvis vårt fina Idrottsmuseum i Idrottens hus.

Snart är det också dags för en utställning om Ingo Johansson med anledning av att det i sommar är 60 år sedan han blev världsmästare. Om detta återkommer vi i Kenny Lindquists onsdagskåseri

Åååh - denna vackra Mosserydssjö

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Varje vår som vi kör upp till vår sommarvistelse i Hullaryd stannar vi alltid till vid Mosserydssjön, tre kilometer från byn. Där beundrar vi utsikten och njuter av att få tillbringa vår tid i denna pastorala miljö i flera månader.

Så skedde även förra onsdagen då vi hade färdats de tunga 27 milen från Helsingborg. Och jag lovar; sträckan på E4:an mellan Värnamo och Jönköping är Sveriges tradigaste väg.

FOTO: KENNY LINDQUIST
En av småländska höglandets vackraste sjöar är Mosserydssjön. Den ligger tre kilometer från Hullaryd. Här försökte jag bli storfiskare. Jag är naturvän. Men... tyvärr de flesta av mina drag ligger på sjöns botten.

För några år sen kom jag på att jag saknade en hobby – under vistelsen i Hullaryd. Kände mig för gammal för bergsbestigning och för ung för att sitta på hemmet och tälja smörknivar.

Valet blev fiske.

Berättade om beslutet för Elsa-Lill och förklarade i målande beskrivningar om hur jag skulle kunna bidra till hushållsekonomin med abborrar, gösar och gäddor, den ena större än den andra.

– Jag tror det när jag ser det, påpekade hon syrligt. 

När denne man bestämmer sig för något lämnas inget åt slumpen – och undan går det.

Sprang över till Bagar-Björn och löste ett helårs fiskekort för Mosserydssjön. Som en självklarhet blev det även en prenumeration på Fiskejournalen samt inte minst en funktionell fiskeutrustning, inklusive vass filékniv.

– Ta fram stekpannan, var det sista jag skrek till Elsa-Lill innan jag drog iväg till sjön där jag sett ut en vacker klippa från vilken stordåden skulle utföras.

Satsade fullt ut och drog iväg ett elegant kast.

Nåt gick snett.

Linan rörde sig inte en millimeter. Började rycka och slita i utrustningen. Det fick till följd att jag på ett oförklarligt sätt snabbt blev inlindad i flera meter fiskelina.

Tålamod är inte min starkaste gren. Åkte därför hem med linan virad runt kroppen. I dörren möttes jag av Elsa-Lill. Hennes skrattanfall varade i en kvart varefter hon med en snabb blick konstaterade att jag vänt spinnrullen bak och fram.

Denne man ger sig inte. Dagen efter var jag på plats igen. Gjorde några uppmjukande uppvärmningskast för att få in rätta snitsen. Sen jag tog i på allvar.

Draget for iväg likt en långdistansrobot långt, långt ut i sjön.

Kvar stod jag med linan.

Gav moloket upp och for tillbaka hem.

Elsa-Lill stod i köket och stekte abborre från Ica.

Begrep att hennes tilltro till sin make inte var den största.

Dag tre lyckades jag plantera fem drag på sjöbottnen.

Värre skulle det bli.

Dag fyra fastnade draget i en trädkrona. Men det berättade jag aldrig för Elsa-Lill.

Hon undrade fortfarande när jag skulle komma hem med nån firre.

– Sjön är stendöd. Troligen övergödning, konstaterade jag som den miljöexpert jag plötsligt blivit.

– Konstigt, sa hon. Oscar i Tingshuset drog upp en gädda på första kastet häromdan.

Sen dess har jag täljt smörknivar. Men...

... det är ju också en hobby.