Tillbaka till köttbullarnas huvudstad

KENNY BERÄTTAR OM SIN FÖRKÄRLEK TILL FÄRSEN

Raggsockar, fotvärmare, dunjackor... samt otaliga minusgrader på nätterna.

Det blev för kallt i Casa Rosada i Hullaryd. Vi åkte ner till funkisvåningen i anrika Palladiumhuset i Helsingborg - en vecka tidigare än beräknat. Men snart bär det av igen.

Vi ska till Stockholm. Elsa-Lills son ska gifta sig i Stadshuset, med efterföljande middag på Ulriksdals värdshus.

De' ni!

Jag har räknat ut att vi befinner oss sju månader om året i Sundets pärla, fyra månader i Hullaryd och en månad varje år bland 08:orna där skånska språket i dag tycks vara det mest förekommande. Du kan inte gå in i en affär utan att expediten talar skånska. Och på tunnelbanan är just skånskan det mest förekommande språket.

Vi e' ena riktiga globetrotters, med andra ord. Och i Stockholm får man absolut inte missa den mest gastronomiska pärlan av dem alla – Östra station. Bättre lunchställe finns inte. Och stundom serverar de härliga köttfärsrätter.

Felix köttbullar vid Vänerns strand...

Finns det något godare?

Men låt mig börja så här:

Det är snart femtio år sen som jag gjorde min militärtjänst på F10 i Ängelholm.  När det vankades köttbullar spred sig alltid ett saligt leende hos lumparkompisarna.

I sanningens namn rann snålvattnet även på denne soldat. Låt mig med en gång slå fast att köttbullar är en delikatess.

Härförleden kom hustrun och jag hem efter ett besök huvudstan. I Stockholm finns Livrustkammaren, NK, Nationalmuseet och mycket annat.

Fast det som lockar mig mest är krogar som har köttbullar – både på lunch- och aftonmenyn. Jag lovar... den staden är ett eldorado för mig.

Min mor var en högst ordinär matmamma. Hennes hemlagade köttbullar har jag inget större minne av. Däremot minns jag med förtjusning en semester när vi tältade i Åmål vid Vänern. Det kan ha varit 1960. Över spritköket värmde hon då en burk Felix köttbullar.

Åh, vad jag njöt medan vågorna kluckade mot strand. Sen dess inmundigar jag ofta denna delikatess... i smyg.

Under Stockholmsvistelsen började jag min köttbullsodyssé på Dramatens bakficka, även kallad Frippes. Under veckan fortsatte jag mitt dagliga köttbullefrosseri på anrika jazz- och rockpalatset Nalen, Operabaren och Tennstopet vid Odenplan.

Jag var i paradiset.

På julafton var vi hembjudna till bonussonen. Han är en man som vet vad som ska finnas på ett digert julbord. Givetvis köttbullar.

Några dagar senare blev det ett besök på ovannämnda favoritkrogen Östra station. Där förnyade jag mig och beställde in baconinlindad köttfärslimpa. Samtidigt konstaterade Elsa-Lill att hon är gift med en fantasilös man.

Men... allt roligt har ett slut. Det var dags att lämna Stockholm.

Vi embarkerade X2000 till Helsingborg. I höjd med Katrineholm började hungern göra sig påmind. Gick därför till restaurangvagnen. Till min stora glädje stod det vaccumförpackade köttbullar på menyn.

Gissa om jag slog till! Elsa-Lill tyckte att den läckra anrättningen mest liknade en våldsam uppkastning. Trots det åt jag med god aptit. 

Nu har hon döpt om mig till Kenny von Färsen

Kvinna med vass tunga

Jag började som ung journalistsbroiler på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm 1971. Hans Åke Nire, som senare kom till Svenska Dagbladet, blev min förste chef… och min mentor. 

Tyvärr nåddes jag i helgen av det sorgliga budskapet att han lämnat jordelivet, 88 år gammal. Jag har bara goda minnen av honom.

Hans Åke poängterade alltid att det inte finns någon som helst objektivitet i denna värld. Nej, objektivitet var möjligen summan av alla subjektiviteter. Men, man måste alltid kontrollera sina källor – noga.

I dag ska jag här presentera en historia som lades ut på Facebook för några år sen, skriven av Hans Blomquist i Lidköping. Och jag tänker använda mig av min ”konstnärliga frihet” och strunta i att kolla källan.

Ni får alltså ta ställning att tro på historien, om ni vill... eller låta bli.

Det hände härförleden. En kvinna bakom incheckningsdisken på Arlanda informerade om att en fullbokad avgång på SAS blivit inställd. Därefter började hon omboka den långa kön med resenärer.

Plötsligt stegade en ilsken herre förbi kön, slängde biljetten på disken och sa:

– Jag ska med det här flyget och jag ska ha första klass! Förstått?

Damen vid incheckningsdisken log och svarade vänligt:

– Beklagar, min herre. Jag ska gärna hjälpa dig. Men först måste jag ta hand om dem som står i kö. Så om du bara väntar på din tur, så tror jag säkert att vi ska kunna ordna ett bra alternativ till dig.

Det svaret nöjde sig inte mannen med utan frågade högljutt så att alla de köande passagerarna bakom honom kunde höra:

– Har du någon som helst aning om vem jag är?

Utan att röra en min greppade kvinnan vid incheckningen mikrofonen och meddelade via högtalarsystemet:

– Mina damer och herrar! Kan jag få er uppmärksamhet? började hon så att hennes röst hördes klart och tydligt i hela avgångshallen:

– Vi har en passagerare vid gate 14 som inte vet vem han är. Om någon kan hjälpa till med att fastställa hans identitet, var vänlig kom till gate 14. Tack.

Medan resenärerna i kön vred sig av skratt, gav den ilskne passageraren henne fingret, en genomträngande blick och ropade högt:

– Fuck You!

Utan att ens röra en min svarade kvinnan på incheckningen:

– Beklagar, men du måste ställa dig i kö för det också!

Jag har alltid gillat Scandinavian Airlines.

Grov olovlig körning

LENA MARIA BERÄTTAR OM SIN FÖRSTA TRIPP

Mitt intresse för sång och musik var stort, men min pappas intresse för allehanda fordon var nog större.  

Utanför mina farföräldrars hus på Eskilsminne i Helsingborg stod oftast minst två ekipage parkerade. Av dem minns jag bäst en svart bullig Mercedes 220 Benz, Gangstercittran med fotsteg och den gula Studebakern. Men VW-bussen och den mörkblå 18-årsvespan låg mig varmast om hjärtat. 

Pappa var uppmuntrande, när det kom till grabbiga grejer. Han beklagade sig ofta över att hans dröm om att få tre söner sprack. Året är 1962 och jag var femton fyllda.  

– Jag drar ner och badar bastu på Simhallsbadet, sa min far.  

Det gjorde han för övrigt varje lördag. 

– Vilken bil tar du? 

– Mercan. 

– Då tar jag folkabussen, skojade jag. 

– Nycklarna hänger där, sa han och pekade på bilnycklarna. 

Nu eller aldrig, tänkte jag.

Det hade regnat lite på morgonen, men himlen hade börjat spricka upp. Tog med mig min fyra år yngre lillasyster Anne-Charlotte. Åldersskillnaden till trots var hon den jag helst lierade mig med. Jag låste upp bilen och lyckades baxa upp lillsyrran på passagerarsätet. Det var inte det lättaste, ska ni veta. 

Sen klättrade jag upp på förarplatsen och där uppifrån var det fin utsikt.  

Vred om startnyckeln och sen bar det iväg… på ettans växel. Syrran fnittrade och tyckte att det var spännande värre. 

I dragläge tog vi oss nerför Per Eskilsgatan och svängde höger in på Åbogatan. Nästa högersväng tog oss in på Byalagsgatan, som var lång och lutade uppåt. Vid Skördegatan blev det högersväng igen och snart hade jag fullgjort rundningen av hela kvarteret. 

Vred startnyckeln till nolläge utanför vårt hus. Hjälpte lillsyrran att klättra ner, vilket var ett företag i sig. 

Oj! Vilken chock. Jag hade stannat för långt fram. Den torra rutan, där folkabussen stått parkerad, när det regnade, lyste lång väg. Jag hade missat den med flera meter. 

Så upp och in med syrran igen, alltjämt fnittrade av skräckblandad förtjusning. Det här var ju det mest förbjudna som hon varit med om i sitt liv. Hennes bruna ögon fullkomligt strålade av bus. 

Det fick bli da capo på rundresan runt kvarteret. Och som tur var mötte vi inte en endaste bil på denna vår första turné på egen hand. 

Parkeringen lyckades bättre vid andra försöket. Nu missade jag rutan med endast en meter. Det fick duga. Tiden var alltför knapp för ett tredje försök och pappa kunde ju inte basta hur länge som helst. 

Vi stod vid hallfönstret och såg honom komma hem. 

Han klev ur Mercan, låste den och tog några steg mot ytterdörren… stannade upp och gick tillbaka till bilen, där han förbryllad stirrade på den torra rutan på gatan. Sen ryckte han på axlarna lite och stegade in på tomten. 

Än idag vet jag inte vad han tänkte, men han nämnde aldrig någonting om detta. 

Kanske känner han sig stolt över sina grabbiga döttrar och skrattar gott från en annan dimension. 

Det kom att ta många år innan jag tog körkort. Men det är en helt annan sann historia. 

Tro det eller ej - men jag går mot de 70

KENNY HÅLLER PÅ ATT BLI EN MOGEN MAN

Ibland får jag frågan om hur livet ser ut när man närmar sig de 70?

–  Jo, som när jag var 39, brukar jag svara.

Jag försöker motionera dagligen, lyssnar på rockmusik och ställer mig ofta framför spegeln och drar av introriffet till Johnny B. Goode på luftgitarr.

Ni skulle bara se vilken viril gubbe jag är!

FOTO: KENNY LINDQUIST
Numera återfinner man mig på antikvariat.

Visst, strålen är inte lika spänstig som när man är 20. Den skär knappast igenom Ifös porslin, om man så säger. Och jag lägger mig vid halv nio och stiger upp fem.

Själv tycker jag att jag ser oförskämt ung ut, trots den klädsamma spolformen runt midjan. När jag säger det suckar Elsa-Lill djupt med ett överseende leende på läpparna.

För några år sen var jag bjuden på fest hemma hos en kollega.

Eftersom jag misstänkte att det skulle vankas en och annan whisky tog jag bussen. Steg på en fullsatt 1:an vid Carl Krooks gata i Helsingborg och insåg att det inte fanns en enda ledig sittplats att uppbringa.

Tog ett krampaktigt tag i en av stolparna för att hålla balansen. Då reste sig en artig liten flicka och undrade om farbror ville sitta.

Steg av bussen och passerade ett bokantikvariat. Tittade intresserat på böckerna i skyltfönstret – gamla litterära verk om Helsingborg.

Ett av dem var "Söders Blues". Författare? Jo, en viss K. Lindquist.

Så nu anses man tydligen vara antik – också.

På 1990-talet, vid högst mogen ålder, fick jag en släng av längtan till en svunnen ungdom. Köpte därför ett par rollerblades. Efter att ha tränat idogt på parkeringen vid gamla Tretorn kände jag mig mogen för en runda i City.

Övertalade min då tonårige arvinge att hänga med.

Gjorde en publikfriande piruett framför Knutpunkten och hastade uppför Wieselgrensbacken i bästa Jonny Nilsson-stil.

Allt gick bra, tyckte jag, och väl hemma igen kände min ungdomlighet inga gränser.

– Märkte du hur alla tittade beundrande på oss? sa jag.

Hans replik var lika snabb som David Batras i Parlamentet:

– Det var bara för att du är så gammal.

Jag sålde mina rollerblades kort därefter.

Nej, det är inte lätt att ha nått värdig ålder. Häromdan skulle Elsa-Lill och jag gå på cocktailparty.
Klädde upp mig i snygg mörk kostym och duttade på mig av bästa Aqua Vera herrparfymen.

Elsa-Lill mönstrade mig när jag stod framför spegeln och knöt den moderiktiga slipsen. Hennes skratt var lindrigt uttryckt rått:

– Åt vilket håll ska du kamma luggen?

Jag är Sveriges äldste groupie

KENNY SKRIVER OM SIN KÄRLEK TILL POPMUSIKEN


Häromåret besökte vi Stockholm för att se Stallbrödernas jubileumsshow ”1968” på Intiman.

I foajéns mingel träffade vi Eva ”Plommon” Soelberg, basisten i Sveriges första tjejband, som döptes just till Plommons. Tjejerna rockar fortfarande fett trots att de nu uppnått senioråldern.

På det ljuva 60-talet var denne man ett rågblont, långhårigt mods som älskade att exponera sitt yttre (sån är jag inte i dag).

För att förstärka min intressanta personlighet bar jag alltid hornbågade solglasögon för att likna den excentriske Lars Görling, författaren som skrev den skandalomsusade boken 491.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Plommons och Rainy Day Women sammanstrålar i Helsingborg. Fr.v. Eva "Plommon" Soelberg, Bonita Nordahl, Lena Maria Gårdenäs, Maud "Måddan" Lindqvist, Ann-Christin Carlsson och Eva Kroon-Bisenius.

Livet lekte. Mina allra största intressen var svåra böcker och popmusik. Och jag var ett stort fan av Rolling Stones och The Who. Beatles var för mesigt.

Dock fanns det en mjuk sida av mig som gjorde att jag fastnade för tjejpopband.

Första gången som jag hörde Stockholmsbönorna Plommons blev jag helt såld. Rusade iväg till Bengtssons musik på Storgatan i Ängelholm och köpte deras singel. På A-sidan låg låten ”Hungry for love” och på B-sidan ”Last train to Liverpool”.

Texterna var kanske inte av det centrallyriska slaget. Men vad gjorde det när flickorna var söta som en dröm – i en pubertetsfjunig ynglings ögon.

Plommons hade sin storhetstid under 60-talet. När decenniet närmade sig slutet, började tjejerna fundera på livet efter rampljuset.

Bandet gjorde, vad de trodde, sitt sista tv-framträdande 1967 då det var dags att ta studenten. Plommons upplöstes – universitetet väntade.

18 år senare sammanstrålade tjejerna på en fest. Tanken på en comeback dök upp. De mogna damerna dammade av instrumenten. Det dröjde inte länge innan det bar iväg på nya turnéer– nu i ett lugnare tempo.

Plommons lirade på Helsingborgsfestivalen för några år sen.

Publiken i Pop-60-tältet på Gustav Adolfs torg fick sig en rejäl nostalgikick. Det svängde gott om bandet.

Sångerskan Maud Lindqvist, mer känd som Måddan, avslöjade att bandet bara kunde tre ackord då de först stod upp på scenen hemma i Sundbyberg. Och att de fortfarande bara kan tre ackord.

– Men vi är 400 år gamla tillsammans och väger sammanlagt 400 kilo.

I Helsingborg var vi stolta över Rainy Day Women på 60-talet. De kom att bli internationellt kända.

Så småningom gifte jag mig med sångerskan - Elsa-Lill kallad.

Jag måste vara Sveriges äldsta groupie.

Regnbåge över Hullaryd

KENNY VILL ARRANGERA EN FESTIVAL


Stockholm har just haft sin bejublade Pridefestival och visste ni att denne man ägt en bil av det ståtliga märket Kia Pride?

För en del år sen blev Elsa-Lill mer än trött på att jag nästan dagligen drog iväg i hennes herrgårdsvagn för att utforska nejderna runt Hullaryd. Hon köpte mig en Kia Pride, som jag fick betala. Där rök 3 000 spänn.

Bilen hade tidigare ägts av en känd författarinna, vilket gav vagnen hög proveniens. Bilens ursprunglige ägare var dock en man på Gotland, vars fru led av inkontinens. Detta hade satt synliga avtryck i passagerarsätet.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här vid byns brandstation kommer tusentals människor att kanta gatan under vår festival.

Originella och snabba lösningar har som bekant alltid varit min specialitet. Så jag drog ner till Jönköping och köpte bilklädsel samt tallbarrsdoft på burk.

Kian gick som ett skott och tog mig genom halva Sverige den sommaren. I oktober satte Svensk bilprovning stopp för mitt fartvidunder.

Nu har jag funderat på om vi hullarydsbor skulle arrangera en egen Pridefestival i byn i sommar. Alla ska veta att just Hullaryd, mitt i det bibeltrogna bältet på Höglandet, är en vidsynt och lite syndens håla med en brokig historia.

Nu gäller det för mig att skaffa fram en ny Kia Pride. Jag blir den självklare festivalgeneralen som med min ”Pride” ska leda festivaltåget. Med flaggor i regnbågens alla färger startar vi processionen borta vid Handelsträdgården, passerar sedan brandstationen och går i mål vid Hullaryds bilverkstad. Där får ”bästa kostym” en Caltex-keps.

Det kommer att bli en värdig manifestation med publik från grannbyarna Haurida, Vireda... ja, ända bortifrån Galthult.

I övrigt har det varit en lugn vecka i byn. Det mest dramatiska hände en kväll då Elsa-Lill stod och stekte kotletter medan jag, läppjande på en lättgrogg, beundrade grannens trädgård genom köksfönstret.

– Oh, vad Kristinas lilla äng är vacker, sa jag lyriskt alltmedan kotletterna sprätte i stekjärnet.
Elsa-Lill som stod borta vid spisen hörde fel och skrek till:

– Va’ menar du, gubb-…?! Sitter du där och dreglar över Kristinas häck?

Varför blir vi män så lätt missförstådda...

Med armen i systempåse

JAG LÄMNADE ÖVER PENNAN TILL ELSA-LILL

I mitt vuxna liv har jag brutit ett revben, en stortå, ena axeln och vänster arm. Detta fick läkarna att reagera och jag skickades till bentäthetsmätning på Ängelholms lasarett i vintras.

Resultatet kom från min husläkare som förklarade att mina kroppsliga ben såg bra ut – tros allt.

En bruten arm kan ställa till med så mycket. Och som skribent är jag beroende av båda mina händer för att traktera tangentbordet. Därför har jag varit nödd att be Elsa-Lill att skriva ner sina upplevelser när detta öde drabbade mig.

Här kommer hennes tolkning av det som skedde:

FOTO: KENNY LINDQUIST
Så kan det se ut efter att axeln brutits.

Klockan 22:00 igår tog det roliga slut. Från bortskämd hustru till slav på en minut då Kenny rasade ner i källartrappen och bröt sin vänsterarm.

Taxi de 300 metrarna till akutintaget på Helsingborgs lasarett där han svimmade av och vann förtur till läkaren.

Nu klarar han ingenting. Jag får bädda min egen säng själv, brygga min Zoegasfika på morgonen, köra bilen, klä på honom... ja, allt. Hela denna dag har jag roat mig med ett maratonkör i tvättstugan. Man borde få låna en ersättare, då mannen blir funktionsoduglig. Precis som man kan få en lånebil medan egna bilen repareras.

Jag ångrar bittert att jag kommenderade ner honom i tvättstugan igår kväll.

Följande dag: Har tejpat in Kennys gipsade arm i en systembolagsplastpåse så att han får duscha och se respektabel ut på boksläppet av Bertil Hagbergs fantastiska bok "Helsingborg – Staden som berör mitt hjärta". Plastpåsen togs av innan vi åkte hemifrån (anmärkning – om nu någon hade tänkt kommentera det).

Eftersom jag beklagat mig över makens hjälplöshet undrar vännerna om Kenny är gipsad från topp till tå. Nej, det är bara i underarmen. Jag varnas av misstänksamma vänner för att han utnyttjar sin situation till fullo.

Dagen därpå: Avbokningsdag idag. Tragiskt, men bort åker alla fester och inplanerade trevligheter för lång tid framöver i Hullaryd, dit vi inte kom på grund av Kennys olyckliga nertrappande till tvättstugan.

Kvar på agendan finns bara tradiga måsten... besiktning av bilar och reparationer av desamma, bunkringsresor till Helsingör, matlagning och ännu mer tvätt...

Jag skulle behöva en personlig assistent för att orka vara personlig assistent till min arme knäckte make, som nu är belagd med gnällförbud. Det sistnämnda är det enda som förgyller dagen.

Åh nej! Nu börjar han hosta också...

Riksettan - rockkultur och nostalgi

KRÖNIKA OM ATT FÄRDAS PÅ KLASSISK VÄG

Vi är för tillfället på semester i Helsingborg – Sundets pärla.

Nedresan från Hullaryd började samma dag som Metallica spelade sin hårdrockshow på Ullevi i Göteborg.

Vad har nu det med saken att göra...

Eller låt mig börja så här:

Ni som var med förr tog säkert Riksettan när ni körde till eller ifrån Stockholm. 

Första gången jag åkte den klassiska vägen var sommaren -58 med mor Ally, far Herbert och lillasyster Ingrid. Vi skulle till farbror Sven som bodde på Segersön i Mälaren, utanför Strängnäs.

Jag glömmer aldrig första stoppet som var vid ett rastställe i Traryd intill Lagans strandkant. Där var så vackert och exotiskt, tyckte jag med mina åttaåriga barnaögon. Jag var fjärran Ängelholm och lika långt bort som New York, Murmansk eller Sri Lanka skulle bli senare i livet. Och aldrig har en medhavd korvmacka smakat så gott... som just där i småländska Traryd.

Nåväl... När Elsa-Lill och jag kör mellan Helsingborg och Hullaryd väljer vi ofta bort den hårt trafikerade E4:an till förmån för gamla Riksettan.

Så gjorde vi även i förra veckan.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Minnesmärket i Dörarp över Metallicas förre basist Cliff Burton är ett måste att besöka.

Efter att ha lämnat ett soligt Hullaryd äntrade vi den klassiska vägen i Värnamo och det var då vi kom på att Metallica skulle spela på Ullevi under kvällen.

Nej, vi skulle inte till Göteborg. Men vi visste att Metallicas tidigare basist Cliff Lee Burton omkom i Dörarp 1986 när bandets turnébil körde av vägen. Därför finns en minnessten placerad utmed vägen och den har blivit en vallfärdsplats för hårdrockfans.

Vi trodde att bandet – möjligen – fanns på plats eftersom det skulle spela i Göteborg samma dag. Det hade ju varit ett journalistiskt scoop att få träffa bandmedlemmarna just där. Men de hade säkert annat att göra med soundcheck och andra förberedelser.

Det visade sig att många hade tänkt som vi och ville hylla den unge basisten med att lägga en ölburk på hans minnessten som blivit en vallfärdsplats.

Vi tog bilder och begav oss vidare söderut på Riksettan och passerade min barndoms rastplats vid Traryd som i dag håller på att förfalla efter att E4:an drogs utanför samhället.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Här i Traryd stannade familjen Lindquist på min första resa på Riksettan 1958. I dag är vägkrogen stängd och på väg att förfalla.

Det blev trots det en kort kaffepaus där innan färden gick vidare.

Plötsligt dök skylten Axhult upp. Och alla svenska Rolling Stones-fans vet att Axhult har en speciell betydelse i rockhistorien. Här stannade Stones till och käkade korv efter att bandet spelat i Helsingborgs Idrottens hus påskafton 1967.

FOTO: EJE SJÖLANDER

Charlie Watts, Brian Jones och Mick Jagger framträder i Idrottens hus i Helsingborg påskafton 1967. Därefter begav de sig till Axhult i södra Småland.

Med sin turnébil kom bandet till vägkrogen Tulpanen i Axhult – hungriga. Och medlemmarna var sugna på korv med mos och lingonsylt, har det berättats för mig. ”Stenarna” med Mick Jagger i spetsen tågade in och trängde sig före i kön men blev genast tillsagda att ställa sig längst bak.

I Sverige har vi ett demokratiskt kösystem.

Utan protester lydde de ordern. Käkade upp portingen och gav sig iväg norrut. Ingen anade då att bandet under drygt femtio år framöver skulle dra mångmiljonpublik.

Så celebert besök har lilla Axhult varken haft förr eller senare. I dag är vägkrogen Tulpanen riven och ett minne blott.

Nuförtiden för byn en anonym tillvaro. Det enda som vittnar om en blomstrande by är den nedlagda lanthandeln som står kvar från tiden då Stones kom till orten.

Men... Axhult är, trots det, kult.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Det mest utmärkande i Axhult i dag är den nedlagda lanthandeln.

Alltså... vi rekommenderar alla att köra Riksettan om ni ska upp- eller nedåt. Den är en pärla för bilturisten. Men utrusta er med en bra vägkarta eftersom den klassiska vägen – tyvärr – är dåligt försedd med vägskyltar.

Kör försiktigt och tag god tid på er! Då blir färden en upplevelse.

Länge leve den svenska korvaludan

IDAG BJUDER KENNY PÅ EN FAVORIT I REPRIS


”Det stod en varm-korv-gubbe ner' på Fyris torg...” 

Jag snackar om 60-talet. En tid då valet stod mellan kokt eller stekt utan en massa onödiga krusiduller.

Hemmavid var det konkurrens på hög nivå mellan korvaludorna i Ängelholm.

Korvens grand old lady var Rut-Kersti som sålde korv vid Rebbelberga kyrka. Hennes snabba replik är vida känd. Det sägs att en raggarkung hade fått för sig att sätta henne på plats.
En kväll gled han upp i sin Ford Fairline 56:a med Elvis ”You ain't nothin' but a hound dog” rockande ur högtalarna.

–  Ro hit me' en korv i min storlek.

Svaret kom snabbare än blixten:

– Här delar vi min själ inte på korvarna.

Korvhandlarna tog till egna knep för att locka kunder.
I östra delen av stan kunde stora pågar beställa ”stark senap” och fick då per automatik en pappmugg lommevarm Renat.

Fast den korvagubben  fick problem. Hans påhittiga dotter satt en dag och lekte tåg i sandlådan med en meter wienerkorvar. Ryktet spred sig och omsättningen sjönk som en sten.

I en port på Storgatan huserade Alvar. Hans mos, gjord på rikligt med smör, var vida känt. För honom var ordet pulvermos en större synd än att sjunga ”Helan går” på Frälsis strax intill.

Vid Stadsparken höll ”Mosa-Karlsson” hov. Han satsade hårt på den verbala framtoningen i jakt på rekordomsättning.

Stämman hans var välartikulerad och den yttre stilen gentlemannamässig.

Sent en kväll råkade Karlsson somna i korvaståndet. Vid femtiden på morgonen körde en polispatrull förbi i den så kallade ”Sillabilen” och tyckte att det var konstigt att det fortfarande lyste i ludan.
Hade ”Mosa-Karlsson” månne blivit rånmördad?

Konstaplarna knackade på rutan... och upp som en raket for en sömndrucken Karlsson:

– Kokt eller stekt? Och hur var det med senapen?

Tiden gick och många år senare skrev jag ett reportage där jag hyllade Alvars gastronomiska matkonst.

I texten stod att läsa: ”Ingen lagade päregröd som saligen insomnade Alvar”.

Samma dag som artikeln publicerades ljöd en ilsken telefonsignal på redaktionen. En mansperson var på tråden:

– Det är liket som ringer, Alvar alltså.

Hoppsan!

I dag vet jag med marginal att mannen i porten på Storgatan är död.

Länge leve korvaludorna!

En sann saga i livet

LENA MARIA BERÄTTAR: 


Hand i hand vandrade mitt då treåriga barnbarn Juni och jag i sakta mak upp mot Linnéaskogen.

Solen strålade från en klarblå himmel över Småland. Med oss hade vi varsin liten korg att ha bär i.

Vilda blommor kantade vår stig. Fjärilar och allehanda insekter landade på dem för att suga nektar.

I skogsbrynet, där våra förfäder vilar under blåbärstäcke i gravar sedan järnåldern, hörs ingen trafik.

Endast sången från milt susande trädkronor.

FOTO: MARTIN LAWTON
Snart hemma  i Casa Rosada igen efter en underbar promenad med farmor i skogen med besök hos hästar, hundar, grisar och Pelle. En söndag att minnas för Juni, då tre år gammal.

Längs stigen in i skogen plockade vi smultron och lite blåbär, några vildhallon och en kantarell.
Efter en stund kom vi in på en gammal körväg. Tystnaden bröts av frustningar från hästar. 
Det visade sig vara två stora arbetshästar som drog en gammal vagn. Vi klev åt sidan, in i blåbärsriset.

Kusken, som heter Arnold, stannade ekipaget med ett ”prrrrrooo” och undrade om vi ville ha skjuts.

– Ja, det vill jag, sa Juni.

Arnolds hustru Elvy och hennes fyraåriga barnbarn Pelle satt redan på flaket.

Med benen dinglande från vagnen, höll jag ett fast grepp om Juni, så att hon inte skulle trilla av, när färden plötsligt bar lite uppför.

Den söta doften från linnéor, hästarnas rofyllda klampande och skogens lugn väckte minnen från min barndomstid

Då vi nådde bondgården sadlades hästarna av. Juni fick gå in och hälsa på Emil och Ida, två söta, mellanstora grisar, i ladan. De var rosa med svarta prickar på och hade knorr på svansen.

Nyfiket reste de sig på bakbenen i stian och njöt av att bli kliade på nosen.

I båset intill väntade två små Shetlandsponnyer på att släppas ut till de stora hästarna, som nu betade på ängen.

Från boningshuset, som var rött med vita knutar, kom hunden Prick springande, glatt viftande på svansen, när vi närmade oss.

Elvy dukade fram kaffe, hemkokt jordgubbssaft och blåbärspaj med vaniljsås i den lummiga trädgården.

Fyraårige Pelle, visste inte till sig av lycka över att ha fått en nästan jämnårig lekkamrat.

Han sjöng ”Jag vill vara din Margareta” för Juni som fnissade blygt.

Snart var det dags att tacka för sig och lämna denna idyll. Lugnt strosade vi ner mot byn. Tid och rum… och stress existerade inte.

När sonens SUV plötsligt dök i upp i skogen kändes det som en kulturkrock…

Vi erbjöds skjuts hem, men Juni ville hellre gå med farmor. Jag kände mig stolt och hedrad.

Vi tog god tid på oss. Juni lyssnade storögt när jag berättade om hur vi lekte i skogen under min barndoms somrar i Hullaryd.

Den fullpackade bilen väntade för resan tillbaka till Hufvudstaden.

Själv lever jag länge denna ljuvliga dag med mitt barnbarn... och hoppas att även hon ska minnas.

Mina våta drömmar

ETT SOMMARKÅSERI FRÅN KENNY


En fråga som vi ofta får är om det finns någon sjö i närheten av vårt sommarparadis här i Hullaryd.

- Mängder, blir svaret.

Men ska sanningen fram har jag inte tagit mig ett enda sommardopp trots att det var rekordvärme häromdagen.

Fast... om jag blir tvingad till badplatsen vill jag synas.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här vid vår vackra badsjö Noen i Hullaryd ville jag vara en stilikon. Men Elsa-Lill förbjöd mig å det bestämdaste.

När jag för en del år sen kom över ett par retrobadbyxor från 50-talet såg jag min chans återinföra Tarzanmodet, som den stilikon jag är.

Men nu är det så att tyget i den klassiska modellen nästan är vattentätt. Så när du kliver urspadet stannar vattnet i grenen, tynger byxan och blottlägger allt vad Gud fader begåvat oss män med.

Brunstigt gjorde jag ett svanhopp ner i vackra sjön Noen i Hullaryd framför en andäktig publik. Väl uppe på bryggan igen hade mitt självförtroende stärkts.

Guds gåva till kvinnorna var till jorden kommen åter.

Elsa-Lill var av en annan uppfattning.

När jag stod där på badbryggan och frotterade mig kom hon stormande och förbjöd mig på stående fot att någonsin använda badbrallorna igen.

På min födelsedag, dagen därpå, begåvade hon mig med ett mjukt paket. Gissa vad som fanns i det! Jo, ett par tråkigt gråblå, vida Bermudashorts som räckte ända ner till knäna... och upp över min lätt spolformiga magformation.

All min lättfunna sex appeal var som bortblåst.

Nu ska ingen tro att jag gör dubbla Wallenbergare i pik, i tid och otid. Jag är mer för så kallade kärringdopp. Min manliga framtoning visar jag på andra sätt. Badet tjänar mer som en avsvalkning för mig de dagar då solen skiner från en klarblå himmel.

Ni som känner mig vet att jag är en snabb man. Både vad gäller städningen av paradvåningen i Helsingborg och att somna framför teven i Hullaryd.

När Elsa-Lill någon varm sommardag packat en kaffekorg och kört oss till badet brukar det gå till så här:

Medan hon parkerar och packar ur bilen försvinner jag i hög hastighet ut på bryggan. Klättrar halvvägs nerför badstegen, doppar mig på 1,8 sekunder och är tillbaks på stranden fortare än kvickt. Elsa-Lill har då inte då ens fått på sig baddräkten.

– Du har så brått att du inte blir våt när du doppar dig. Ta det lugnt.

Jag tycker inte om att ligga på stranden. Det är ingen sport.

En riktig karl ska härdas. Således blev jag vinterbadare. Det är så man skiljer ut hårda män från veklingar. Jag har badat i Öresund när det var minus 16 i luften. Då pumpar adrenalinet i varje kroppscell… jag känner mig som Hulken… Jag kan riva hus… Jag är macho…

Förlåt!

Nu skriker Elsa-Lill på mig igen. Bäst jag lyder.

Chock på bröllopsnatten

LENA MARIAS KÅSERAR OM BÖRJAN PÅ SIN MUSIKALISKA RESA

Jag är tio år. På grammofonen spelas The Cordettes 50-tals-hit, Mr. Sandman.  Iklädd mammas klänning sjunger jag med på låtsasengelska framför spegeln i hallen.   

I köket står Mamma och diskar. 

– Mamma!… Jag tror att jag kan bli nåt stort!  

– Ja, Lena lilla, säger mamma. Det tror jag säkert… så som du äter.  

Rainy Day Women vid starten 1966. Fr.v. Ann-Christin Carlsson, Lena Maria Gårdenäs, Bonita Nordahl, Christel Ljunggren och Inga-Lill Johansson. Bandet nådde store framgångar både här hemma och ute i Europa.

Tio år senare är jag en femtedeldel av tjejpopbandet “Rainy Day Women”, som ska iväg på vår första Englandsturné. 

Bandet bildades 1966 av Inga-Lill Johansson. Hon efterlyste spelsugna tjejer på en annons Dagbladet.  

Efter att ha provsjungit i Inga-Lills källare fick jag platsa som sångerska. 

Vi var fem tjejer som brann för musiken. Första spelningen var på Elinebergs fritidsgård i Helsingborg. 

Med endast fyra låtar på bagaget äntrade vi scenen. Det gick så bra, så vi fick köra låtarna två gånger.  

Gage fick vi också… hela 50 kronor. Det var mycket bra betalt. På stadens inneklubb, Zeptett, fick vi fick vi bara en krona var.  

Vi blev snabbt populära i Danmark, Göteborg och Stockholm. Och snart nådde ryktet ända till England.  

Fredagen den trettonde oktober 1967 klev vi in på agenturen Ian Hamilton Enterprise i Manchester. Där fick vi veta att vi samma kväll skulle spela på två av Manchesters största klubbar.  

På agenturen fanns, utöver personalen, sångaren Steve i ”Reg James Explosion”, som var norra Englands populäraste band. Steve, i sin med röda MGB, eskorterade oss till huset där vi skulle bo. Det var i värsta slummen runt kvarteren vid Old Traffords fotbollsplan.  Steve föreslog att våra båda band skulle stråla samman hos oss efter kvällens spelningar. 

Publiken gillade oss så vi glömde tröttheten och såg fram emot fortsättningen på kvällen. 

Det blev en trevlig efterfest med våra nyvunna engelska popkillar. Men det kröp snart fram att det smorts planer för vissa i vårt band. 

När vår affisch hamnat på agenturens vägg hade sångaren Steve “pangat” för vår trummis Christel och sagt -”Hon ska jag ha! Nu får du välja, Dougie!”

Gitarristen Dougie Lawton valde mig, för han tyckte att jag såg så snäll ut.   

Ack vad han bedrog sig. Mitt tips är: Döm aldrig hunden efter håren!  

Tre dagar senare dök grabbarna upp, oanmälda. Jag höll som bäst på att tappa upp ett bad, i husets gemensamma badkar. 

När den röda MGB’ n tutade fick jag annat att tänka på.
  

Det pratades och himlades med ögonen och sånt kräver ju 100 procents koncentration.  

Efter ett par timmar bankade nån på dörren. Utanför stod en svart man i bara kalsongerna. 

I hans lägenhet under rann vatten nerför väggarna. Så ymnigt att tapeterna hade lossnat och kasat ner på golvet. Mycket var förstört.  

Det var nån som glömt att stänga av vattenkranen i badrummet. 

Hyresvärden anlände. Dougie fick sköta pratet eftersom han var bäst på engelska. Alla blånekade till skuld.

På vår bröllopsnatt, tre år senare, pratade vi minnen.  

– Kommer du ihåg den där översvämningen, undrade jag.   

– Ja, jag önskar att jag får jag tag på den jäveln som gjorde det, sa Dougie. 

– Det var jag, sa jag. 

Först blev det tyst.  

Sen kunde vi inte sluta skratta 

Det blev en bröllopsnatt att minnas.

Min hjälteinsats gjorde mig till "Årets hullarydare"

KENNY MINNS MIDSOMMAREN 2007



Dagen före midsommarafton för tolv år sen var första gången jag kom till Casa Rosada i Hullaryd. Från hetsigt Eneborg såg jag fram emot åtta lugna veckor på Höglandet.

Hoppade på tåget, byte i Hässleholm och ankom Nässjö Central där Elsa-Lill skulle möta mig.

Steg av X2000 och styrde stegen mot stationshuset … trodde jag. Helt i andra tankar stegade jag norrut på perrongen, riktning Stockholm. Elsa-Lill sprang ifatt mig, vände mig ett halvt varv och ledsagade mig åt rätt håll. Det kan lätt bli fel när man mest håller sig hemmavid.

Nu är det midsommar. Elva sådana aftnar har vi dukat till fest för vännerna på vårt exklusiva trädäck som sträcker sig över Lillån. Lika många gånger har regnet fått oss att fly till vedbon.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Visst är det vackert i vår lilla by.

Midsommaren -07 vräkte regnet ner i vanlig ordning. När jag den tredje morgonen tog mig ner för trappan för att servera katten Kompis hans morgonkäk fick jag mitt livs chock …

Syndafloden hade drabbat oss! Och jag trodde mig bo på en ö. Hela Hullaryd låg under vatten och på Elsa-Lills släktgård, ett stenkast bort, stod vattnet 140 centimeter upp på den nyrenoverade sjuttonhundratalsbyggnaden. Tack och lov övernattade ingen där.

Tranås alla tidningar ryckte ut, liksom Radio Jönköping och Smålandsnytt på televisionen.

Jag har alltid hållit mig undan för journalister. Men den här morgonen lyckades jag inte. Blev intervjuad på förstukvisten som den genuine Hullarydsbo jag var … sen en vecka tillbaka.

”Aldrig i mannaminne har jag upplevt nåt liknande”, sa jag med kännarens min.

Och vips blev denne ödmjuke man en småländsk kändis.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här på vår hembygdsgård Thelegården ska vi fira midsommar i kväll. Thelegården korades för en del år sen till Sveriges vackraste hembygdsgård.

Jag har ord om mig att vara en mjukis. Men nu följde uppröjningsarbetet. 240 kvadratmeter vattenskadat golvvirke bars ut från släktgården.

Elsa-Lill slängde till mig en motorsåg med ordern ”såga brännet”.

Jag är en blekfet kopia av Rambo … men vad göra? När överheten talar – lyds det order.

Jobbet tog bara sex veckor – och närapå tre fingrar – innan vedbon var fylld.

Inte nog med det. När grannens träbro kom forsade i Lillån tvingade Elsa-Lill mig att göra en insats för mänskligheten. Slängde min, på den tiden muskulära lekamen, handlöst i forsen och räddade bron.

Dagen efter kom grannarna i samlad tropp och utsåg mig till ”Årets Hullarydare”. Jag fick en rosa panter i pris.

Stilla flyter ån numera.

Efter åtta veckor infernaliskt slit var jag tillbaks på Dagbladet.

Det var då min semester började.

En grogghörna vid ån

KENNYS MIDSOMMARKÅSERI - DIREKT FRÅN HULLARYD


Kan en ödmjuk och blygsam man nån gång få ordet?

Finns Hullaryd i verkligheten?

Nej, vi börjar så här i stället:

Det är så mycket jag vill, men så lite jag kan, och dans är definitivt inte min starkaste gren. Trots det när jag en dröm om att få vara med i Let's dance och få sväva fram med någon dansant skönhet i en exotisk samba.

Den drömmen kan bli verklighet med idog träning, säger jag men Elsa-Lill är starkt skeptisk.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Visst blev den fin, uteplatsen som vi lät bygga för några år sen.

För några år sen lät vi bygga en uteplats på baksidan av Casa Rosada på Höglandet, ut över den stilla flytande Lillån. Brädgolvet är stort som en dansbana. Därför har jag nu föreslagit Elsa-Lill att vi där kan träna för att bli Hullaryds svar på Ginger Rogers och Fred Astaire.

Dessvärre tror hon inte på den idén heller. Hon anser att en korpulent katt har större taktkänsla än jag.
När uteplatsen byggdes tänkte den duktige snickaren Sandberg lite extra på mig och lät konstruera en gammeldags grogghörna bakom vedboa, med utsikt över ån. För att groggarna inte ska späs ut vid regnväder begåvades platsen med tak.

Av någon outgrundlig anledning är Elsa-Lill övertygad om att det är där man hittar mig även sommaren 2019.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Stilla flyter Lillån - förbi vårt Casa Rosada.

Hon har också synpunkter på att jag tänkt börja spela golf. Det är ju alla glada pensionärers rätt.
Wiredaholms golfbana ligger bara ett stenkast från Hullaryd och för den historiskt intresserade kan jag berätta att Wiredaholms gård en gång ägdes av Stenbocks kurir, Henrik Hammarberg.

Fast... Elsa-Lill tror inte att mina sportsliga planer blir långlivade.

– Får du inte hole-in-one på första slaget så ger du upp direkt, förklarade hon med kännarens min häromveckan.

Nog om detta.

Avslutningsvis vill jag göra en kraftfull dementi. Under årens lopp har jag stött på människor som trott att ortsnamnet Hullaryd är en konstruerad skröna.

För den nyfikne är det lätt att kolla. Sväng bara av E4:an vid Huskvarna. Tag Ådalsvägen upp på Höglandet och styr mot Lekeryd. Vid kiosken där tar du av mot Linderås. Passera kyrkorna i Haurida och Vireda och så dyker snart Smålands exotiska pärla upp.

Wälkom to Hullaryd! 

Nästan lika stor kändis som Astrid Lindgren... i Polen

KENNYS ONSDAGSKÅSERI

Stefan Carlsson är en god vän på Facebook – vars inlägg jag gillar. För några veckor sen skrev han följande rader – vilka gjorde mig mycket glad:

”Som känslan av att gå på loppis och finna "The Bay Psalm Book" låg den där. 

Kanske inte att jämföra prismässigt... men nästan. 

Den ene från 1640 men den viktiga från HD:s förlag, utgiven 1993. 

Snabb tur hem till spargrisen och kolla igenom alla bankkonton. 

Jo! Jag hade 30 riksdaler, tillbaka

Jo, den var kvar! Den stora transaktionen genomfördes och jag var ägare till boken av vår eminenta bloggare, kåsör med mera. Kenny Lindquist "Söders Blues". Som stolt ägare körde jag hem dyrgripen. 

Jag håller med om slogan "Plötsligt händer det”.

Jag tackade givetvis innerligt för de raderna från Stefan.

Men så hände det. En uppföljning såg dagens ljus.

Ännu en god vän hörde av sig. Det var tidigare kommunalrådet Håkan Klasson i Helsingborg som läst Stefan Carlssons inlägg. Han lade till något som fick denne yngling att inte tro sina ögon:

”I mitt tidigare politiska liv liv var jag på ett studiebesök i den sydpolska staden Strzelce Opolskie. Besökte där bland annat ett dagis. 

När vi satt där så tittade jag i bokhyllan och såg ett exemplar av Söders Blues, givetvis på svenska. 

Ingen av de därstädes kunde komma med en förklaring till hur denna fina bok hamnat på detta dagis. 

Jag tror inte att Kenny Lindquist haft vägarna förbi och tittat in och lämnat ett signerat exemplar. 

Gåtan kvarstår och jag tror inte att författaren har en förklaring.”

Ja, vad ska man säga...

Efternamnet Lindquist är ju inte helt olikt Lindgren – den icke helt obekanta barnboksförfattaren...

Nu väntar jag bara att nån polsk-svensk översättare ska höra av sig.

Ett klipp för sjuttio spänn

ETT KÅSERI OM ATT GÅ TILL FRISÖREN

En bra frisör ska vara snabb, billig och inte snacka en massa skit.

Jag har hittat en ny runt hörnet på Carl Krooks gata i Helsingborg.

Han klipper till min modefrisyr på fem minuter och priset är 70 kronor – troligtvis billigast i landet.

Givetvis blev det ett besök hos honom när vi kom ner på en blixtvisit i stan under veckan.

Två ord sades under besöket och de kom från mig: 

"Pensionärsklippning, två millimeter”.

Han nickade i samförstånd

När jag satt där och väntade på min tur gick mina tankar tillbaka till 1964 – alltså året efter att Beatles hade slagit igenom. I och med att de nya frisyrerna kom på modet förvandlades barberarna i Ängelholm till tyranner. Och eftersom jag var ett långhårigt mods ansågs jag vara ligist, samhällsfarlig, narkoman och lössbärande.

Inte många av oss vågade gå till frisörerna för att få topparna klippta. En del djärva försökte. Men de kom ut med en snagg likt en amerikansk marinkårssergeant.

Det hela hade alltså utvecklat sig till en sport bland frisörerna. Ju fler ”utegångsfår” de kunde klippa till desto bättre.

Men det fanns ett undantag. Hasse, hette han och hade sin salong på Storgatan. Han förbarmade sig över oss unga mods och klippte oss som vi ville. Och efteråt ställde han alltid den obligatoriska frågan:

”Ska det va' nått i?”

Hasse var en god man!

Jag har alltid hävdat att man, precis som vid läkarbesök, ska kunna gå till frisören på arbetstid. Det gjorde en god vän på Dagbladet. När han kom tillbaka undrade chefen var han varit. Den gode vännen svarade sanningsenligt att han varit och klippt sig.

– På arbetstid, gallskrek chefen.

– Ja, håret växer väl även när jag jobbar.

Ett stort avslöjande från denne man

FÅR JAG BJUDA PÅ 
ETT SÖNDAGSKÅSERI?

Är ni beredda på ett sensationellt avslöjande? Lugn! Låt mig förklara:

För en del år sen, när jag fortfarande var aktiv på Helsingborgs Dagblad, ansåg en läsare vid namn Sven att jag borde förnya mina krönikor. Han tyckte att jag var tjatig och att falukorvens tid var över.

Ord och inga visor. Visst har många av mina tidigare rader handlat om falukorv. Men det var länge sen. Därför är det på tiden att jag tar upp ämnet igen.

Jag har varit journalist i snart femtio år och anses numera av yngre kollegor vara en relik från fornstora dar. Visst... men jag har gjort något som de inte gjort:

Jag har levt under tre kungar.

FOTO: LENA MARIA GÅRDENÄS
Hårt arbetande män behöver bra mat. Och i vårt Casa Rosada, bakom mig, är frysen alltid fylld med isterband både från Börjes chark i Aneby och Vaggerydschark.

Fram till en dag 1992 hade jag aldrig nämnt ordet falu i nån text. Då beskrev min dåvarande krönikerande kollega Larsolof Carlsson mina spalter som "eneborgsk falukorvsromantik".

Tackade för de orden. Min nisch kom som på beställning och det ena vilda receptet avlöste det andra.

Vem minns väl inte Tournedos à la Falu, Ugnsbakad falu på planka och den kinesiska varianten Falugång?

I slutet av 90-talet arbetade jag som informatör på HD:s nyöppnade exklusiva presscenter. De flesta studiebesök avslutades med att jag som tack fick mottaga en faluring och en pava rödtjut.

Höll masken och blev lika "överraskad" varje gång.

Följden blev att jag var tvungen att flytta till en paradvåning för att få plats med alla pavor. Och – att jag fick sura uppstötningar bara jag såg en falukorv på bild.

Under årens lopp har jag sällan kommit in i ett varuhus utan att nån' go' gla' husmor dykt ner i min kundvagn och sakligt konstaterat att det inte fanns nån korv bland wc-rullar, oxfilén och knäckebrödet.

"Har du inte glömt nåt... he-he... falukorven?"

Jag är inte som Elsa-Lills och vår saligen insomade katt Kompis. Han viftade på svansen och nöjde sig med samma torrfoder år ut och år in – fast ibland fick han både torskrygg och oxfilé.

Dessutom är det uteslutet att bjuda Elsa-Lill på en kärleksmåltid bestående av falukorv. Hon har till och med hotat med skilsmässa uti fall jag bara ens skulle föreslå det.

Nu kan det avslöjas. Jag tycker inte om falukorv. Och jag har inte skrivit om den på flera år.
Jag äter helst isterband, antingen tillverkade på Börjes charkuteri i Aneby på småländska höglandet. Eller de som kommer från Vaggeryd.

Så visst hade han rätt, den där Sven.

Man måste förnya sig.