Enastående flathet kring varje nytt år

VI ÄR TRÖTTA PÅ PUCKONS NYÅRSSMÄLLANDE

Om jag ställer mig på balkongen och drar iväg ett dussin raketer sent en kväll skulle troligen polisen komma direkt. Sedan skulle jag åtalas för allmänfarlig vårdslöshet. Straffet blir dagsböter eller fängelse.

Detta gäller inte på nyårsnatten.

Elsa-Lill och jag bor i centrala Helsingborg – inte långt från lasarettet. Och just kring sjukhuset är det strängt förbjudet att skjuta upp nyårsraketer – så även vid djursjukhuset och ridhuset.

Det märker vi inte mycket av. Här visas ingen respekt. Det skjuts hej vilt från morgonen till sena nyårsnatten.

I snart femtio år har jag varit journalist. Under säkert trettio av dessa har jag fått det tvivelaktiga nöjet att skriva om vansinnet med raketer och smällare inför nyåret.

I Dagbladet har vi dessutom under årens lopp publicerat listor på handlare som tillgodoser pyroteknik.

Ingenting har hjälpt i någon större omfattning.

”En sådan enastående flathet”, skrev en god vän nyligen och fortsatte:

På flera platser i landet skjuts nu bomber, smällare och raketer mot polis.

På flera platser i landet skjuts nu bomber, smällare och raketer mot räddningstjänsten.

På flera platser i landet skjuts nu bomber, smällare och raketer mot människor på gator och torg.

När man i tv berättar om vädret, redogör man även var det blir särskilt gynnsamt att använda pyroteknik … och det illustreras med krevader.

En del butikskedjor slutar med att sälja pyroteknik. Andra tar marknadsandelar och säljer mer.

Konkurrensen snedvrids.

Djur, människor och miljön i övrigt lider av det utdragna skjutandet för nöjes skull och även av okynne.

Från regeringskansli och riksdag råder tystnad.

Där är man antagligen fullt upptagna med att tillreda sin hummer och rätta till sina lustiga hattar.

Detta är inte längre en lokal fråga. Det är en angelägenhet för våra politiker på riksplanet. Jo, visst ... än så är det länge till nästa val”, skrev min vän och avslutade:

”Klara ut detta 'lätta' först.

Därefter kan det bli trovärdighet i kampen mot ekonomisk och organiserad brottslighet.”

Sanna ord.

Alltså, ordna gärna ett stort kommunalt fyrverkeri med klass. Men höj straffet för den som avfyrar raketer mitt inne i vår stad.

Svårjobbat för polisen, javisst. Men det kanske kan avskräcka någon och starta upp det allmänna medvetandet.

Och förresten ... tänk så mycket god årgångscognac man skulle kunna köpa för de onödiga raketpengarna!

Morgenmad i Gilleleje

KENNY BERÄTTAR OM EN ANNORLUNDA ANNANDAG FÖR SNART 30 ÅR SEN

Hjärnan blir segare med åren. Numera funderar jag ut nästa dags kvällssupé ett dygn i förväg. Men jag kommer ihåg ett minne från annandag jul 1993 och på den tiden kom besluten med blixtens hastighet. Och... jag var ungkarl och fri att göra vad jag ville...

Denna morgon slängde jag mig på mountainbiken för att käka frukost i Gilleleje.

Kvart i nio mötte jag Aurora – färjan alltså. Tillsammans korsade vi ett disigt Öresund.

Klockan 09:30 passerades tullen i Helsingör. I högsta fart trampade jag mot Hornbæk och där började hungern göra sig påmind. Bet ihop för Gilleleje var ju målet.

Dronningmölle passerades liksom Nakkehoved fyr.

Klockan elva nådde jag Gilleleje City. Gled in i stan i samma långsamma takt som Spencer Tracy när klev av Santa Fe-expressen i en håla nånstans i Klippiga bergen.

Jag var ”a lonesome stranger in town.” Trött och alldeles förbaskat hungrig. Nu var det frukost som gällde. Jag tog mig till stans enda öppna lokus – Pub Kanalkroen. 

Slet upp dörren i bästa saloonstil. Framför mig stod den största schäfer jag nånsin sett. En hiskelig best. Därefter kom hundägaren – en lika hiskelig gammeldansk med så kallat Hillerödhäng i jeansen (danskarnas svar på Gällivarehäng). På hans T-shirt stod texten ”Hvor er vores øl?” Han såg att jag var skräckslagen och sa att odjuret inte var farligare än en övergödd hamster.

Danskarna lär omsätta 350 miljoner bajer årligen och jag insåg snabbt att denna krog svarade för en ansenlig del av konsumtionen – redan på förmiddagen. Förstod att det här inte var något morgenmadsställe. Här var det øl som gällde. Som en artig gest mot brödrafolket bidrog jag med att dricka en Wibroe pils.

En lätt yrsel infann sig och jag började undra vad jag gjorde här högt uppe på Själland.

Morgenmaden hade ersatts med en pilsner och jag begrep att det var otänkbart att cykla de två och en halv milen tillbaka - med tanke på motvind - och lätt balanssvårighet.

Embarkerade cykeln och mig själv på lokaltåget.

Efter arton mjölkpallar var jag tillbaks i Helsingör. Cyklade ombord på Aurora igen. Men... varför spisa morgenmad på färjan, när jag var nästan hemma på Eneborg. Jag hade ju köpt hem både skinka, rullekorv och vörtbröd.

Klockan 13:45 äntrade jag paradvåningen, dukade fram frukosten, något försenad, och konstaterade att ännu ett utlandsuppdrag lagts till meritlistan.

Fotnot: När min fru korrekturläste dessa rader tyckte hon att jag var ännu konstigare än vad hon befarat från början av vårt förhållande.

Köp boken om Kungen af Tomelilla!

KENNY REKOMMENDERAR EN BOK FÖR ALLA FOTBOLLSÄLSKARE

Helsingborgs Idrottsmuseum har korats till Sveriges bästa. Och här brukar jag tillbringa åtskilliga timmar varje år.

Det har gått så långt att Elsa-Lill kallar museet för ett gubbdagis. Och det är kanske inte helt fel.
Här träffas ett antal idorottshistoriskt intresserade herrar varje vardag. Men självfallet vill vi att kvinnor även söker sig hit.

En av våra främsta uppgifter är att ge ut idrottshistoriska böcker. Och den sista i raden är ”Agent 001” som handlar om den internationellt kände fotbollspromotorn Börje Lantz från Tomelilla.

Redaktörerna bakom verket är en av Helsingborgs största fotbollsprofiler, Hasse Sjöström, tevereportern Ken Olofsson samt Idrottsmuseets stöttepelare Lars-Olle Andersson, Christer Lind och Lars-Göran Skoog.

Börje Lantz var en av de mest kända i världen genom fotbollen. Dock utan att vara spelare.

Jag har läst boken under hösten och blivit oerhört road av Börje Lantz rika liv bland världsstjärnor som Pelé och svenska storspelare som Mats Magnusson samt flera andra.

Jag hade den stora äran att få intervjua profilen Lantz flera gånger under mina år som sportjournalist och jag rekommenderar verkligen boken. Den säljs på Idrottsmuseet i Idrottens hus i Helsingborg, liksom många andra bra idrottsböcker.
Men ni får ge er till tåls. Museet håller stängt fram till den 7 januari. Sen är det öppet alla vardagar mellan klockan 9 och 15. Passa då även på att se museets rikliga samlingar.

Jo, förresten... priset för boken är 250 kronor. En låg summa för underhållande läsning.

Explosiv jul på Söder

Så firar Söderbor i Helsingborg jul

Dan före dan, före dan, före dan.. .Det finns förutfattade meningar om hur vi Söderbor i Helsingborg firar julen. I dag har jag med stor möda sammanställt de vanligaste frågorna.

Firar ni jul överhuvudtaget i kvarteren söder om Trädgårdsgatan?

Att så inte skulle vara fallet är en djupt rotad fördom bland den bourgognedoftande öfvre medelklassen i stadens norra delar. Vi firar julen med dunder och brak. Och det har till och med hänt att vissa firar julen med dynamit i våran bombastiska stadsdel.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Ibland händer det att Elsa-Lill vinner en julskinka när hon spelar bingo på Sundsbussen. Då blir vi så glada så. Uteblir vinsten griljerar vi en korv.

Har ni speciella traditioner?

Självklart. Vi äntrar Sundsbussen för en dubbeltura mot Helsingör tidigt i december och låter oss färdas ut över det saltstänkande Öresund. Då doftar hela salongen av väl spetsad glögg vilket gör mig nostalgisk och nästan rörd till tårar. Under turan kan då Elsa-Lill samtidigt spela bingo och ha chans att vinna både nubbar och julskinkor. Man liksom förenar nytta med nöje.

Maten är ett speciellt kapitel på Söder. Vad serveras under en äkta julmåltid?

Vi börjar med den skånska rullkorven. Sedan följer stångkorv, långkorv, fläskkorv, lungmos, prinskorv och enrisrökt korv.

Blir det inte lite väl enformigt?

Ingalunda. På juldagen varierar vi oss. Ifall Elsa-Lill inte vinner nån skinka kommer jag i år att tillreda en falukorv som först kokas, sedan senapsgarneras och därefter griljeras... ja… precis som man gör med en skinka.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Stadsparken står redo inför julen 2019. I bakgrunden syns det vita Palladiumhuset där vi har vår funkisvåning.

Vilka dryckjom unnar ni er?

Givetvis vår egen glögg. I år plockar jag fram en sedan länge lagrad flaska Vino Tinto. I denna stoppar jag en kanelstång och skakar om i en halv minut. Absolut inte längre.

Inget starkare...

Som julaftonens snaps kan man tänka sig en iskall Hoppa högt. Om vän av ordning undrar vad Hoppa högt är för en dryck så kan jag upplysa att det är vårat namn på iskall Brännvin special – även kallad Boxarbrännvin.

Sjunger Söderborna speciella julvisor?

Alltid. Min favorit är ”Guten Tag Weinachtsmänner schänken Sie bitte ein und lass uns lustiger werden”.

Har granen sin plats i Söders hem?

Jo, en äkta dessutom. För att höja stämningen sprutar vi Johnsons skogsdoft över granen, både morgon och kväll. Sen hänger vi i ett tiotal Wunderbaum, så inga halvmesyrer här inte.å plastgranen göre sig icke besvär...

Bara på kvarterskrogen i Gasverksbacken. Man försökte ha en äkta gran där för många år sen. Men den slokade av brännvinsångorna redan första kvällen.

En vinter att glömma

LENA MARIA MINNS EN JULAFTON PÅ 50-TALET

När årets första kraftiga snöoväder drabbar Helsingborg förflyttas mina tankar till mina barndoms vintrar.  Då var snön alltid välkommen. 

Pudersnön hade knappt hunnit täcka gräsmattan på mina farföräldrars tomt på Eskilsminne innan vi barn satte igång med att göra en snögubbe. Den smälte oftast ner snabbt och kvar låg då bara moroten och lite kolstybb. 

Enstaka vintrar gav rikligt med snö. Då åktes det skidor i den gigantiska Ko-backen intill Jordbodalen på Eskilsminne. Jag använde skidorna som mamma åkt på i sin tidiga ungdom. Vallade dem med en stump stearinljus. Sidorna hade förlorat sin böjning uppåt efter att i många år legat ovanpå taket på farmors kolonistuga. 

Premiäråket slutade i bäcken nedanför backen. Minns hur jag frös när jag dyblöt och blåslagen lommade hem.

När isarna lagt sig på Jordbodalens dammar åkte grillerna fram. Då fanns det sillarör, halvrör och helrör. Mina ärvda var “halvrör” som jag kämpade med att veva fast på mina gummistövlar. Som bäst höll de i fyra skrid. 

Någon vintersportare blev jag aldrig … men en jäkel på att åka tefat. 

Som de flesta barn hoppades jag att det skulle snöa på julafton.  

I familjen höll vi hårt på traditionerna. Varje julafton bjöd mamma och pappa Skånesläkten på en riklig julbuffet i enrummaren på andra våningen i mina farföräldrars hus. 

Bordet stod uppdukat för tolv personer med skånska och uppländska läckerheter. Dopp i grytan var ett måste. Det var glammigt men trångt eftersom vår stora julgran stal en stor del av kvadratmetrarna. 

Efter maten hjälptes alla åt med disken. 

Julklapparna fanns under farmors och farfars gran på nedre botten. Det var mängder av paket varav ett var extra stort Jag hoppades att det var till mig. Det stod något skrivet på det, men jag hade inte lärt mig läsa än. 

Klockan fem gick alla till kyrkan, utom farmor som förberedde lutfisken och gröten. Än idag fattar jag inte att man orkade pressa ner även det i magen.

Klockan segade sig fram. Speciellt för oss barn.

Vi började bli lite småtrötta efter all mat och farmor hade försvunnit in till grannen för att prata lite...

Vi barn ombads att ställa oss på kökssoffan och titta ut genom det lilla fönstret som vette mot den stora mörka trädgården. Kanske tomten skulle ta den vägen...

Snön låg vit men natten var svart. Plötsligt kunde vi se ett ljus i mörkret. Vi kissade nästan på oss av upphetsning. Ljuset från en dinglande lykta kom allt närmare och snart kunde vi ana konturerna på en tomte.

Hårda bankningar hördes på köksdörren en halv trappa ner. I den dåligt upplysta hallen öppnades dörren och vi fick vårt livs största chock. I hastigheten hade min farmor tagit fel på tomtemasken och en grotesk gummimask av ett stort grisatryne.

Vi gallskrek och var otröstliga. Det hjälpte inte att farmor tog av sig masken och försökte trösta. Skadan var gjord. Men jag minns att mina farbröder fnissade elakt i bakgrunden.

Slutligen delades klapparna ut. Det stora paketet hamnade hos min mellansyster. Aldrig ska jag glömma denna julafton då jag så grymt som sexåring slutade tro på tomten.

Klockan segade sig fram speciellt för oss barn. Vi började bli lite småtrötta efter all mat. 

Farmor gick in till grannen för att prata lite. Vi ungar ombads att ställa oss på kökssoffan och se ut genom det lilla fönstret som vette upp mot den stora trädgården. Kanske tomten skulle ta den vägen… 

Snön låg vit men natten var svart. Plötsligt fick vi se ett ljus i mörkret. Vi darrade av upphetsning. Ljuset från en dinglande lykta kom allt närmre. Snart såg vi att konturerna tydde på att en tomte bar den. 

Hårda bankningar hördes på köksdörren en halvtrappa ner. I den dåligt upplysta hallen öppnades dörren och vi fick vårt livs största chock. 

Min farmor hade i hastigheten tagit fel på tomtemasken och en grotesk gummimask av ett stort grisatryne. 

Vi gallskrek och var otröstliga. Det hjälpte inte att farmor tog av sig masken och försökte trösta. Skadan var gjord men jag minns mina farbröders illa dolt fnissande i bakgrunden. 

När lugnet infunnet sig delades klapparna ut. Min mellansyster fick det stora paketet. 

Aldrig ska jag glömma denna julafton då jag så grymt, som sexåring, slutade tro på tomten. 

I Klammer med rättvisan

KENNY BERÄTTAR OM SINA ALPINA DRÖMMAR

Kitzbühel, Zell am See, Madonna di Campiglio, Badgastein, Sankt Anton... jag var där på alla dessa skidorter och ett stort antal platser till på den tiden det begav sig.

Häromkvällen satt Elsa-Lill och jag och pratade om drömmar vi haft i livet. Som femtonåring ville hon spela banjo i ett tradjazzband. Så hon köpte ett plektrum.

Närmare den drömmen kom hon inte.

Själv ville jag bli en värdig arvtagare till den österrikiske störtloppskungen Franz Klammer. Man kan lugnt säga att jag kom aningen längre än lilla Elsa.

Som en högst medioker skidåkare besökte Jag under 70-talet den franska skidorten La Plagne

Där låg den i skyltfönstret … störtloppshjälmen i trikolorens färger. Den utstrålade fart, mod och elegans. Ett passande objekt för denne man.

Men jag velade fram och tillbaka. Vad skulle jag egentligen ha den till? Möjligen kunde den roa dem som såg mig staka mig nedför Hålehallsbacken på Hallandsåsen.

Men sen kom begäret. Jag kommer att ångra mig om jag inte köper störtkrukan.

Mitt resesällskap var trött på mitt velande:

– Köp den för fan så att man får lugn och ro, förklarade han.

Jag slog till och i mitt inre kunde jag höra Plex Petterssons exalterade kommentatorsröst till hela nationen:

”Nu störtar Lindquist fram mot mål – den överlägsne segraren från Eneborg. Sensationen är ett faktum...”

Fick med stor möda ner hjälmen i resväskan.

Vi anlände till gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Och blev givetvis visiterade i tullen.

Där låg den i resväskan – något malplacerad.

– Å va’ e’ de’ där då? undrade tullaren på släpig skånska.

– En störtloppshjälm, sa jag sanningsenligt.

Han log. Jag flinade förläget. Kaiser Franz efterföljare hade så att säga krympt.

– Ska du åka störtlopp nerför Tinkarpsbacken, sa tullaren skrattande och lät mig passera.

Väl hemma ställde jag mig framför hallspegeln, iklädd skidor, kängor och givetvis min nya huvudbonad. Oh vad grann jag var. En skidkung var i antågande.

Men … nån störtloppskung blev jag aldrig. Hjälmen förpassades högst upp på en bokhylla, likt en jakttrofé.  Att släpa med den till Alperna igen var otänkbart eftersom den tog för stor plats i packningen.

En månad senare drabbades jag dessutom av inbrott i källaren. Givetvis stals mina skidor.

Tiden gick. Hjälmen skänkte jag bort till en kompis som körde motocross. Han hade säkert större nytta av den. Franz Klammer fick fortsätta regera i pisterna.

Och jag, helt omusikalisk som jag är, köpte mig en elgitarr.

Och satsade på att bli Sven Ingvars nye sologitarrist.

Nej, det är inget fel att ha drömmar.

Många kan tacka Gunnar Nilsson

NU HYLLAS VÅR STORE RACERFÖRARE PÅ ETT VÄLKÄNT HOTELL I HELSINGBORG


Hösten 1978 var dyster för svensk motorsport. I september omkom formel 1-föraren Ronnie Peterson efter en våldsam krasch på den klassiska Monzabanan i Italien.

Månaden därpå lämnade helsingborgaren Gunnar Nilsson jordelivet efter en svår cancer. Båda tippades som framtida världsmästare i den tuffa sporten som alltid fascinerat mig

FOTO: GÖSTA KROOK
Elisabeth Nilsson med sin älskade son Gunnar Nilsson.

När jag nyligen passerade Gunnar Nilssons grav på Pålsjö kyrkogård konstaterade jag att det snart är fyrtio år sedan det tragiska dödsbudet nådde redaktionen.

Racerförarens närmsta vän var Radiosportens kommentator Fredrik af Petersens – även han från Helsingborg. Under en intervju som jag gjorde för en del år sen förklarade af Petersens:

– Gunnar hade en oerhörd potential som förare. Det visade han när han vann Belgiens Grand Prix i ösregn 1977. Då körde Gunnar skjortan av Niki Lauda som senare blev världsmästare den säsongen.

Under 70-talet skördade formel 1-sporten åtskilliga dödsoffer. Betydligt fler än i dag eftersom bilarna, och banorna numera är mycket säkrare. Men ingen hade förutsett att den levnadsglade helsingborgaren skulle drabbas av en svår sjukdom.

– Det visade sig att Gunnar fått testikelcancer. Trots att sjukdomen tärde mer och mer på honom gav han inte upp. Det var först tre veckor före sin bortgång som Gunnar insåg att det inte fanns hopp. Han talade då om att skänka sina pengar till cancerforskningen, sa Fredrik af Petersens.

När slutet var nära på Charing Cross-sjukhuset i London pratade Gunnar flera gånger om att han levt ett fantastiskt liv och accepterade att dö. Däremot stod han inte ut med tanken på det lidande som alla barn på sjukhuset fick genomgå.

Hur var Gunnar Nilsson som människa, undrade jag?

– En glad skit. Bättre än så kan man inte beskriva honom. Där vilade aldrig några ledsamheter. Han var en stor optimist. Ja, jag tror att han skulle ha kunnat sälja kylskåp till eskimåerna.

Ödet ville annorlunda.

Den 20 oktober 1978 avled Gunnar Nilsson – strax innan han skulle fyllt 30 år.

Elisabeth Nilsson, Gunnars mor, var en av Helsingborgs rikaste kvinnor och samtidigt generös. Till minne av sonen skänkte hon hela sin förmögenhet till forskningen. Hon grundade Gunnar Nilssons cancerstiftelse som varje år delar ut miljontals kronor till forskare. Det har gett framgångsrika resultat.

I dag överlever de allra flesta testikelcancer, mycket på grund av Elisabeths och Gunnar Nilssons pengar.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här på det trevliga hotellet Duxiana på Bruksgatan i centrala Helsingborg hyllar man en av stans stora söner - Gunnar Nilsson. 

Nu har Gunnar Nilsson blivit hyllad på ett annat vis i hemstaden. På anrika hotellet Duxiana på Bruksgatan har man inrättat ett speciellt Gunnar Nilsson-rum. Detta kan jag rekommendera för den som vill komma till Helsingborg och uppleva racinghistorik.

Keith och jag... lika lata

KENNY BEUNDRAR FORTFARANDE SIN UNGDOMS IDOL

Keith Richards var en av mina idoler i tonåren och jag ville bli som han. Lite svårt när man bara kunde tre ackord på en japansk lågprisgura av märket Kawai.

Numera har vi vissa likheter. Vi rör oss lika graciöst på scen.

I juni var det 54 år sen Rolling Stones rockade loss i Baltiska hallen i Malmö. Jag var självklart där.

För flera år sen släpptes ”Crosseyed heart”, Keith Richards första soloskiva på 23 år.

Då, såg Keith ut som om han gjort ungdomsrevolt och rymt från Eton.

I dag är han så rynkig att han får gänga på hatten. Men trots att han snart fyller 76 år inger han juniorseniorer som denne yngling hopp om livet.

Rockikonen Richards kunde redan ha legat stendöd under kryptan i Sankt Paulskatedralen, intill Churchill.

Vid en konsert i Sacramento 1965 fick han ström genom kroppen och fördes medvetslös till sjukhus.

Han klarade sig, rökte på med jazztobak och fortsatte turnera. Man tar inte livet av en stjärna så lätt.

Under en skivinspelning 1971 kraschade han med en go-cart, varefter olyckorna kom slag i slag.

Han föll från en stege i sitt bibliotek. Bröt tre revben och punkterade ena lungan.

2006 befann hann sig på Fijiöarna. Vissa säger att han föll ner från en palm som han klättrat upp i, andra att han trillade baklänges från en stubbe och fick hjärnskakning.

Richards liv hängde på en skör tråd. Men gubben gjorde comeback skrynkligare än någonsin. Hans missbruk av amfetamin, heroin och kokain har bara spätt på myten.

I ett tv-program för några år sen fick Keith frågan

– Hur håller du sig i form?

– Jag gör inget, blev svaret.

Då fick min hustru Elsa-Lill luft:

– Han är lika lat som du.

Rocklegenden berättade att han är modeintresserad och gärna blandar kvinnliga och manliga plagg. Han lånar ofta sin frus byxor.

Min hjärna gick på högvarv och jag återkom till likheterna mellan Keith och mig.

För en del år sen köpte jag ett par laxrosa trosor, modell XXL, på Astas manufaktur som då låg på Wieselgrensgatan i Helsingborg. De kunde komma till pass på nån maskerad.

Jag fick en idé som jag presenterade för Elsa-Lill.

Skulle jag kunna tänka mig att göra kåseriuppläsningar hos pensionärsföreningarna... iklädd trosorna.

Jag bad dessutom att få låna ett par lila högklackade skor av henne.

– Du kan få flyttlådor också och sen kan du börja packa, förklarade hon.

Tillbaka till köttbullarnas huvudstad

KENNY BERÄTTAR OM SIN FÖRKÄRLEK TILL FÄRSEN

Raggsockar, fotvärmare, dunjackor... samt otaliga minusgrader på nätterna.

Det blev för kallt i Casa Rosada i Hullaryd. Vi åkte ner till funkisvåningen i anrika Palladiumhuset i Helsingborg - en vecka tidigare än beräknat. Men snart bär det av igen.

Vi ska till Stockholm. Elsa-Lills son ska gifta sig i Stadshuset, med efterföljande middag på Ulriksdals värdshus.

De' ni!

Jag har räknat ut att vi befinner oss sju månader om året i Sundets pärla, fyra månader i Hullaryd och en månad varje år bland 08:orna där skånska språket i dag tycks vara det mest förekommande. Du kan inte gå in i en affär utan att expediten talar skånska. Och på tunnelbanan är just skånskan det mest förekommande språket.

Vi e' ena riktiga globetrotters, med andra ord. Och i Stockholm får man absolut inte missa den mest gastronomiska pärlan av dem alla – Östra station. Bättre lunchställe finns inte. Och stundom serverar de härliga köttfärsrätter.

Felix köttbullar vid Vänerns strand...

Finns det något godare?

Men låt mig börja så här:

Det är snart femtio år sen som jag gjorde min militärtjänst på F10 i Ängelholm.  När det vankades köttbullar spred sig alltid ett saligt leende hos lumparkompisarna.

I sanningens namn rann snålvattnet även på denne soldat. Låt mig med en gång slå fast att köttbullar är en delikatess.

Härförleden kom hustrun och jag hem efter ett besök huvudstan. I Stockholm finns Livrustkammaren, NK, Nationalmuseet och mycket annat.

Fast det som lockar mig mest är krogar som har köttbullar – både på lunch- och aftonmenyn. Jag lovar... den staden är ett eldorado för mig.

Min mor var en högst ordinär matmamma. Hennes hemlagade köttbullar har jag inget större minne av. Däremot minns jag med förtjusning en semester när vi tältade i Åmål vid Vänern. Det kan ha varit 1960. Över spritköket värmde hon då en burk Felix köttbullar.

Åh, vad jag njöt medan vågorna kluckade mot strand. Sen dess inmundigar jag ofta denna delikatess... i smyg.

Under Stockholmsvistelsen började jag min köttbullsodyssé på Dramatens bakficka, även kallad Frippes. Under veckan fortsatte jag mitt dagliga köttbullefrosseri på anrika jazz- och rockpalatset Nalen, Operabaren och Tennstopet vid Odenplan.

Jag var i paradiset.

På julafton var vi hembjudna till bonussonen. Han är en man som vet vad som ska finnas på ett digert julbord. Givetvis köttbullar.

Några dagar senare blev det ett besök på ovannämnda favoritkrogen Östra station. Där förnyade jag mig och beställde in baconinlindad köttfärslimpa. Samtidigt konstaterade Elsa-Lill att hon är gift med en fantasilös man.

Men... allt roligt har ett slut. Det var dags att lämna Stockholm.

Vi embarkerade X2000 till Helsingborg. I höjd med Katrineholm började hungern göra sig påmind. Gick därför till restaurangvagnen. Till min stora glädje stod det vaccumförpackade köttbullar på menyn.

Gissa om jag slog till! Elsa-Lill tyckte att den läckra anrättningen mest liknade en våldsam uppkastning. Trots det åt jag med god aptit. 

Nu har hon döpt om mig till Kenny von Färsen

Kvinna med vass tunga

Jag började som ung journalistsbroiler på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm 1971. Hans Åke Nire, som senare kom till Svenska Dagbladet, blev min förste chef… och min mentor. 

Tyvärr nåddes jag i helgen av det sorgliga budskapet att han lämnat jordelivet, 88 år gammal. Jag har bara goda minnen av honom.

Hans Åke poängterade alltid att det inte finns någon som helst objektivitet i denna värld. Nej, objektivitet var möjligen summan av alla subjektiviteter. Men, man måste alltid kontrollera sina källor – noga.

I dag ska jag här presentera en historia som lades ut på Facebook för några år sen, skriven av Hans Blomquist i Lidköping. Och jag tänker använda mig av min ”konstnärliga frihet” och strunta i att kolla källan.

Ni får alltså ta ställning att tro på historien, om ni vill... eller låta bli.

Det hände härförleden. En kvinna bakom incheckningsdisken på Arlanda informerade om att en fullbokad avgång på SAS blivit inställd. Därefter började hon omboka den långa kön med resenärer.

Plötsligt stegade en ilsken herre förbi kön, slängde biljetten på disken och sa:

– Jag ska med det här flyget och jag ska ha första klass! Förstått?

Damen vid incheckningsdisken log och svarade vänligt:

– Beklagar, min herre. Jag ska gärna hjälpa dig. Men först måste jag ta hand om dem som står i kö. Så om du bara väntar på din tur, så tror jag säkert att vi ska kunna ordna ett bra alternativ till dig.

Det svaret nöjde sig inte mannen med utan frågade högljutt så att alla de köande passagerarna bakom honom kunde höra:

– Har du någon som helst aning om vem jag är?

Utan att röra en min greppade kvinnan vid incheckningen mikrofonen och meddelade via högtalarsystemet:

– Mina damer och herrar! Kan jag få er uppmärksamhet? började hon så att hennes röst hördes klart och tydligt i hela avgångshallen:

– Vi har en passagerare vid gate 14 som inte vet vem han är. Om någon kan hjälpa till med att fastställa hans identitet, var vänlig kom till gate 14. Tack.

Medan resenärerna i kön vred sig av skratt, gav den ilskne passageraren henne fingret, en genomträngande blick och ropade högt:

– Fuck You!

Utan att ens röra en min svarade kvinnan på incheckningen:

– Beklagar, men du måste ställa dig i kö för det också!

Jag har alltid gillat Scandinavian Airlines.

Grov olovlig körning

LENA MARIA BERÄTTAR OM SIN FÖRSTA TRIPP

Mitt intresse för sång och musik var stort, men min pappas intresse för allehanda fordon var nog större.  

Utanför mina farföräldrars hus på Eskilsminne i Helsingborg stod oftast minst två ekipage parkerade. Av dem minns jag bäst en svart bullig Mercedes 220 Benz, Gangstercittran med fotsteg och den gula Studebakern. Men VW-bussen och den mörkblå 18-årsvespan låg mig varmast om hjärtat. 

Pappa var uppmuntrande, när det kom till grabbiga grejer. Han beklagade sig ofta över att hans dröm om att få tre söner sprack. Året är 1962 och jag var femton fyllda.  

– Jag drar ner och badar bastu på Simhallsbadet, sa min far.  

Det gjorde han för övrigt varje lördag. 

– Vilken bil tar du? 

– Mercan. 

– Då tar jag folkabussen, skojade jag. 

– Nycklarna hänger där, sa han och pekade på bilnycklarna. 

Nu eller aldrig, tänkte jag.

Det hade regnat lite på morgonen, men himlen hade börjat spricka upp. Tog med mig min fyra år yngre lillasyster Anne-Charlotte. Åldersskillnaden till trots var hon den jag helst lierade mig med. Jag låste upp bilen och lyckades baxa upp lillsyrran på passagerarsätet. Det var inte det lättaste, ska ni veta. 

Sen klättrade jag upp på förarplatsen och där uppifrån var det fin utsikt.  

Vred om startnyckeln och sen bar det iväg… på ettans växel. Syrran fnittrade och tyckte att det var spännande värre. 

I dragläge tog vi oss nerför Per Eskilsgatan och svängde höger in på Åbogatan. Nästa högersväng tog oss in på Byalagsgatan, som var lång och lutade uppåt. Vid Skördegatan blev det högersväng igen och snart hade jag fullgjort rundningen av hela kvarteret. 

Vred startnyckeln till nolläge utanför vårt hus. Hjälpte lillsyrran att klättra ner, vilket var ett företag i sig. 

Oj! Vilken chock. Jag hade stannat för långt fram. Den torra rutan, där folkabussen stått parkerad, när det regnade, lyste lång väg. Jag hade missat den med flera meter. 

Så upp och in med syrran igen, alltjämt fnittrade av skräckblandad förtjusning. Det här var ju det mest förbjudna som hon varit med om i sitt liv. Hennes bruna ögon fullkomligt strålade av bus. 

Det fick bli da capo på rundresan runt kvarteret. Och som tur var mötte vi inte en endaste bil på denna vår första turné på egen hand. 

Parkeringen lyckades bättre vid andra försöket. Nu missade jag rutan med endast en meter. Det fick duga. Tiden var alltför knapp för ett tredje försök och pappa kunde ju inte basta hur länge som helst. 

Vi stod vid hallfönstret och såg honom komma hem. 

Han klev ur Mercan, låste den och tog några steg mot ytterdörren… stannade upp och gick tillbaka till bilen, där han förbryllad stirrade på den torra rutan på gatan. Sen ryckte han på axlarna lite och stegade in på tomten. 

Än idag vet jag inte vad han tänkte, men han nämnde aldrig någonting om detta. 

Kanske känner han sig stolt över sina grabbiga döttrar och skrattar gott från en annan dimension. 

Det kom att ta många år innan jag tog körkort. Men det är en helt annan sann historia. 

Tro det eller ej - men jag går mot de 70

KENNY HÅLLER PÅ ATT BLI EN MOGEN MAN

Ibland får jag frågan om hur livet ser ut när man närmar sig de 70?

–  Jo, som när jag var 39, brukar jag svara.

Jag försöker motionera dagligen, lyssnar på rockmusik och ställer mig ofta framför spegeln och drar av introriffet till Johnny B. Goode på luftgitarr.

Ni skulle bara se vilken viril gubbe jag är!

FOTO: KENNY LINDQUIST
Numera återfinner man mig på antikvariat.

Visst, strålen är inte lika spänstig som när man är 20. Den skär knappast igenom Ifös porslin, om man så säger. Och jag lägger mig vid halv nio och stiger upp fem.

Själv tycker jag att jag ser oförskämt ung ut, trots den klädsamma spolformen runt midjan. När jag säger det suckar Elsa-Lill djupt med ett överseende leende på läpparna.

För några år sen var jag bjuden på fest hemma hos en kollega.

Eftersom jag misstänkte att det skulle vankas en och annan whisky tog jag bussen. Steg på en fullsatt 1:an vid Carl Krooks gata i Helsingborg och insåg att det inte fanns en enda ledig sittplats att uppbringa.

Tog ett krampaktigt tag i en av stolparna för att hålla balansen. Då reste sig en artig liten flicka och undrade om farbror ville sitta.

Steg av bussen och passerade ett bokantikvariat. Tittade intresserat på böckerna i skyltfönstret – gamla litterära verk om Helsingborg.

Ett av dem var "Söders Blues". Författare? Jo, en viss K. Lindquist.

Så nu anses man tydligen vara antik – också.

På 1990-talet, vid högst mogen ålder, fick jag en släng av längtan till en svunnen ungdom. Köpte därför ett par rollerblades. Efter att ha tränat idogt på parkeringen vid gamla Tretorn kände jag mig mogen för en runda i City.

Övertalade min då tonårige arvinge att hänga med.

Gjorde en publikfriande piruett framför Knutpunkten och hastade uppför Wieselgrensbacken i bästa Jonny Nilsson-stil.

Allt gick bra, tyckte jag, och väl hemma igen kände min ungdomlighet inga gränser.

– Märkte du hur alla tittade beundrande på oss? sa jag.

Hans replik var lika snabb som David Batras i Parlamentet:

– Det var bara för att du är så gammal.

Jag sålde mina rollerblades kort därefter.

Nej, det är inte lätt att ha nått värdig ålder. Häromdan skulle Elsa-Lill och jag gå på cocktailparty.
Klädde upp mig i snygg mörk kostym och duttade på mig av bästa Aqua Vera herrparfymen.

Elsa-Lill mönstrade mig när jag stod framför spegeln och knöt den moderiktiga slipsen. Hennes skratt var lindrigt uttryckt rått:

– Åt vilket håll ska du kamma luggen?

Jag är Sveriges äldste groupie

KENNY SKRIVER OM SIN KÄRLEK TILL POPMUSIKEN


Häromåret besökte vi Stockholm för att se Stallbrödernas jubileumsshow ”1968” på Intiman.

I foajéns mingel träffade vi Eva ”Plommon” Soelberg, basisten i Sveriges första tjejband, som döptes just till Plommons. Tjejerna rockar fortfarande fett trots att de nu uppnått senioråldern.

På det ljuva 60-talet var denne man ett rågblont, långhårigt mods som älskade att exponera sitt yttre (sån är jag inte i dag).

För att förstärka min intressanta personlighet bar jag alltid hornbågade solglasögon för att likna den excentriske Lars Görling, författaren som skrev den skandalomsusade boken 491.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Plommons och Rainy Day Women sammanstrålar i Helsingborg. Fr.v. Eva "Plommon" Soelberg, Bonita Nordahl, Lena Maria Gårdenäs, Maud "Måddan" Lindqvist, Ann-Christin Carlsson och Eva Kroon-Bisenius.

Livet lekte. Mina allra största intressen var svåra böcker och popmusik. Och jag var ett stort fan av Rolling Stones och The Who. Beatles var för mesigt.

Dock fanns det en mjuk sida av mig som gjorde att jag fastnade för tjejpopband.

Första gången som jag hörde Stockholmsbönorna Plommons blev jag helt såld. Rusade iväg till Bengtssons musik på Storgatan i Ängelholm och köpte deras singel. På A-sidan låg låten ”Hungry for love” och på B-sidan ”Last train to Liverpool”.

Texterna var kanske inte av det centrallyriska slaget. Men vad gjorde det när flickorna var söta som en dröm – i en pubertetsfjunig ynglings ögon.

Plommons hade sin storhetstid under 60-talet. När decenniet närmade sig slutet, började tjejerna fundera på livet efter rampljuset.

Bandet gjorde, vad de trodde, sitt sista tv-framträdande 1967 då det var dags att ta studenten. Plommons upplöstes – universitetet väntade.

18 år senare sammanstrålade tjejerna på en fest. Tanken på en comeback dök upp. De mogna damerna dammade av instrumenten. Det dröjde inte länge innan det bar iväg på nya turnéer– nu i ett lugnare tempo.

Plommons lirade på Helsingborgsfestivalen för några år sen.

Publiken i Pop-60-tältet på Gustav Adolfs torg fick sig en rejäl nostalgikick. Det svängde gott om bandet.

Sångerskan Maud Lindqvist, mer känd som Måddan, avslöjade att bandet bara kunde tre ackord då de först stod upp på scenen hemma i Sundbyberg. Och att de fortfarande bara kan tre ackord.

– Men vi är 400 år gamla tillsammans och väger sammanlagt 400 kilo.

I Helsingborg var vi stolta över Rainy Day Women på 60-talet. De kom att bli internationellt kända.

Så småningom gifte jag mig med sångerskan - Elsa-Lill kallad.

Jag måste vara Sveriges äldsta groupie.

Regnbåge över Hullaryd

KENNY VILL ARRANGERA EN FESTIVAL


Stockholm har just haft sin bejublade Pridefestival och visste ni att denne man ägt en bil av det ståtliga märket Kia Pride?

För en del år sen blev Elsa-Lill mer än trött på att jag nästan dagligen drog iväg i hennes herrgårdsvagn för att utforska nejderna runt Hullaryd. Hon köpte mig en Kia Pride, som jag fick betala. Där rök 3 000 spänn.

Bilen hade tidigare ägts av en känd författarinna, vilket gav vagnen hög proveniens. Bilens ursprunglige ägare var dock en man på Gotland, vars fru led av inkontinens. Detta hade satt synliga avtryck i passagerarsätet.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här vid byns brandstation kommer tusentals människor att kanta gatan under vår festival.

Originella och snabba lösningar har som bekant alltid varit min specialitet. Så jag drog ner till Jönköping och köpte bilklädsel samt tallbarrsdoft på burk.

Kian gick som ett skott och tog mig genom halva Sverige den sommaren. I oktober satte Svensk bilprovning stopp för mitt fartvidunder.

Nu har jag funderat på om vi hullarydsbor skulle arrangera en egen Pridefestival i byn i sommar. Alla ska veta att just Hullaryd, mitt i det bibeltrogna bältet på Höglandet, är en vidsynt och lite syndens håla med en brokig historia.

Nu gäller det för mig att skaffa fram en ny Kia Pride. Jag blir den självklare festivalgeneralen som med min ”Pride” ska leda festivaltåget. Med flaggor i regnbågens alla färger startar vi processionen borta vid Handelsträdgården, passerar sedan brandstationen och går i mål vid Hullaryds bilverkstad. Där får ”bästa kostym” en Caltex-keps.

Det kommer att bli en värdig manifestation med publik från grannbyarna Haurida, Vireda... ja, ända bortifrån Galthult.

I övrigt har det varit en lugn vecka i byn. Det mest dramatiska hände en kväll då Elsa-Lill stod och stekte kotletter medan jag, läppjande på en lättgrogg, beundrade grannens trädgård genom köksfönstret.

– Oh, vad Kristinas lilla äng är vacker, sa jag lyriskt alltmedan kotletterna sprätte i stekjärnet.
Elsa-Lill som stod borta vid spisen hörde fel och skrek till:

– Va’ menar du, gubb-…?! Sitter du där och dreglar över Kristinas häck?

Varför blir vi män så lätt missförstådda...

Med armen i systempåse

JAG LÄMNADE ÖVER PENNAN TILL ELSA-LILL

I mitt vuxna liv har jag brutit ett revben, en stortå, ena axeln och vänster arm. Detta fick läkarna att reagera och jag skickades till bentäthetsmätning på Ängelholms lasarett i vintras.

Resultatet kom från min husläkare som förklarade att mina kroppsliga ben såg bra ut – tros allt.

En bruten arm kan ställa till med så mycket. Och som skribent är jag beroende av båda mina händer för att traktera tangentbordet. Därför har jag varit nödd att be Elsa-Lill att skriva ner sina upplevelser när detta öde drabbade mig.

Här kommer hennes tolkning av det som skedde:

FOTO: KENNY LINDQUIST
Så kan det se ut efter att axeln brutits.

Klockan 22:00 igår tog det roliga slut. Från bortskämd hustru till slav på en minut då Kenny rasade ner i källartrappen och bröt sin vänsterarm.

Taxi de 300 metrarna till akutintaget på Helsingborgs lasarett där han svimmade av och vann förtur till läkaren.

Nu klarar han ingenting. Jag får bädda min egen säng själv, brygga min Zoegasfika på morgonen, köra bilen, klä på honom... ja, allt. Hela denna dag har jag roat mig med ett maratonkör i tvättstugan. Man borde få låna en ersättare, då mannen blir funktionsoduglig. Precis som man kan få en lånebil medan egna bilen repareras.

Jag ångrar bittert att jag kommenderade ner honom i tvättstugan igår kväll.

Följande dag: Har tejpat in Kennys gipsade arm i en systembolagsplastpåse så att han får duscha och se respektabel ut på boksläppet av Bertil Hagbergs fantastiska bok "Helsingborg – Staden som berör mitt hjärta". Plastpåsen togs av innan vi åkte hemifrån (anmärkning – om nu någon hade tänkt kommentera det).

Eftersom jag beklagat mig över makens hjälplöshet undrar vännerna om Kenny är gipsad från topp till tå. Nej, det är bara i underarmen. Jag varnas av misstänksamma vänner för att han utnyttjar sin situation till fullo.

Dagen därpå: Avbokningsdag idag. Tragiskt, men bort åker alla fester och inplanerade trevligheter för lång tid framöver i Hullaryd, dit vi inte kom på grund av Kennys olyckliga nertrappande till tvättstugan.

Kvar på agendan finns bara tradiga måsten... besiktning av bilar och reparationer av desamma, bunkringsresor till Helsingör, matlagning och ännu mer tvätt...

Jag skulle behöva en personlig assistent för att orka vara personlig assistent till min arme knäckte make, som nu är belagd med gnällförbud. Det sistnämnda är det enda som förgyller dagen.

Åh nej! Nu börjar han hosta också...

Riksettan - rockkultur och nostalgi

KRÖNIKA OM ATT FÄRDAS PÅ KLASSISK VÄG

Vi är för tillfället på semester i Helsingborg – Sundets pärla.

Nedresan från Hullaryd började samma dag som Metallica spelade sin hårdrockshow på Ullevi i Göteborg.

Vad har nu det med saken att göra...

Eller låt mig börja så här:

Ni som var med förr tog säkert Riksettan när ni körde till eller ifrån Stockholm. 

Första gången jag åkte den klassiska vägen var sommaren -58 med mor Ally, far Herbert och lillasyster Ingrid. Vi skulle till farbror Sven som bodde på Segersön i Mälaren, utanför Strängnäs.

Jag glömmer aldrig första stoppet som var vid ett rastställe i Traryd intill Lagans strandkant. Där var så vackert och exotiskt, tyckte jag med mina åttaåriga barnaögon. Jag var fjärran Ängelholm och lika långt bort som New York, Murmansk eller Sri Lanka skulle bli senare i livet. Och aldrig har en medhavd korvmacka smakat så gott... som just där i småländska Traryd.

Nåväl... När Elsa-Lill och jag kör mellan Helsingborg och Hullaryd väljer vi ofta bort den hårt trafikerade E4:an till förmån för gamla Riksettan.

Så gjorde vi även i förra veckan.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Minnesmärket i Dörarp över Metallicas förre basist Cliff Burton är ett måste att besöka.

Efter att ha lämnat ett soligt Hullaryd äntrade vi den klassiska vägen i Värnamo och det var då vi kom på att Metallica skulle spela på Ullevi under kvällen.

Nej, vi skulle inte till Göteborg. Men vi visste att Metallicas tidigare basist Cliff Lee Burton omkom i Dörarp 1986 när bandets turnébil körde av vägen. Därför finns en minnessten placerad utmed vägen och den har blivit en vallfärdsplats för hårdrockfans.

Vi trodde att bandet – möjligen – fanns på plats eftersom det skulle spela i Göteborg samma dag. Det hade ju varit ett journalistiskt scoop att få träffa bandmedlemmarna just där. Men de hade säkert annat att göra med soundcheck och andra förberedelser.

Det visade sig att många hade tänkt som vi och ville hylla den unge basisten med att lägga en ölburk på hans minnessten som blivit en vallfärdsplats.

Vi tog bilder och begav oss vidare söderut på Riksettan och passerade min barndoms rastplats vid Traryd som i dag håller på att förfalla efter att E4:an drogs utanför samhället.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Här i Traryd stannade familjen Lindquist på min första resa på Riksettan 1958. I dag är vägkrogen stängd och på väg att förfalla.

Det blev trots det en kort kaffepaus där innan färden gick vidare.

Plötsligt dök skylten Axhult upp. Och alla svenska Rolling Stones-fans vet att Axhult har en speciell betydelse i rockhistorien. Här stannade Stones till och käkade korv efter att bandet spelat i Helsingborgs Idrottens hus påskafton 1967.

FOTO: EJE SJÖLANDER

Charlie Watts, Brian Jones och Mick Jagger framträder i Idrottens hus i Helsingborg påskafton 1967. Därefter begav de sig till Axhult i södra Småland.

Med sin turnébil kom bandet till vägkrogen Tulpanen i Axhult – hungriga. Och medlemmarna var sugna på korv med mos och lingonsylt, har det berättats för mig. ”Stenarna” med Mick Jagger i spetsen tågade in och trängde sig före i kön men blev genast tillsagda att ställa sig längst bak.

I Sverige har vi ett demokratiskt kösystem.

Utan protester lydde de ordern. Käkade upp portingen och gav sig iväg norrut. Ingen anade då att bandet under drygt femtio år framöver skulle dra mångmiljonpublik.

Så celebert besök har lilla Axhult varken haft förr eller senare. I dag är vägkrogen Tulpanen riven och ett minne blott.

Nuförtiden för byn en anonym tillvaro. Det enda som vittnar om en blomstrande by är den nedlagda lanthandeln som står kvar från tiden då Stones kom till orten.

Men... Axhult är, trots det, kult.

FOTO: KENNY LINDQUIST

Det mest utmärkande i Axhult i dag är den nedlagda lanthandeln.

Alltså... vi rekommenderar alla att köra Riksettan om ni ska upp- eller nedåt. Den är en pärla för bilturisten. Men utrusta er med en bra vägkarta eftersom den klassiska vägen – tyvärr – är dåligt försedd med vägskyltar.

Kör försiktigt och tag god tid på er! Då blir färden en upplevelse.

Länge leve den svenska korvaludan

IDAG BJUDER KENNY PÅ EN FAVORIT I REPRIS


”Det stod en varm-korv-gubbe ner' på Fyris torg...” 

Jag snackar om 60-talet. En tid då valet stod mellan kokt eller stekt utan en massa onödiga krusiduller.

Hemmavid var det konkurrens på hög nivå mellan korvaludorna i Ängelholm.

Korvens grand old lady var Rut-Kersti som sålde korv vid Rebbelberga kyrka. Hennes snabba replik är vida känd. Det sägs att en raggarkung hade fått för sig att sätta henne på plats.
En kväll gled han upp i sin Ford Fairline 56:a med Elvis ”You ain't nothin' but a hound dog” rockande ur högtalarna.

–  Ro hit me' en korv i min storlek.

Svaret kom snabbare än blixten:

– Här delar vi min själ inte på korvarna.

Korvhandlarna tog till egna knep för att locka kunder.
I östra delen av stan kunde stora pågar beställa ”stark senap” och fick då per automatik en pappmugg lommevarm Renat.

Fast den korvagubben  fick problem. Hans påhittiga dotter satt en dag och lekte tåg i sandlådan med en meter wienerkorvar. Ryktet spred sig och omsättningen sjönk som en sten.

I en port på Storgatan huserade Alvar. Hans mos, gjord på rikligt med smör, var vida känt. För honom var ordet pulvermos en större synd än att sjunga ”Helan går” på Frälsis strax intill.

Vid Stadsparken höll ”Mosa-Karlsson” hov. Han satsade hårt på den verbala framtoningen i jakt på rekordomsättning.

Stämman hans var välartikulerad och den yttre stilen gentlemannamässig.

Sent en kväll råkade Karlsson somna i korvaståndet. Vid femtiden på morgonen körde en polispatrull förbi i den så kallade ”Sillabilen” och tyckte att det var konstigt att det fortfarande lyste i ludan.
Hade ”Mosa-Karlsson” månne blivit rånmördad?

Konstaplarna knackade på rutan... och upp som en raket for en sömndrucken Karlsson:

– Kokt eller stekt? Och hur var det med senapen?

Tiden gick och många år senare skrev jag ett reportage där jag hyllade Alvars gastronomiska matkonst.

I texten stod att läsa: ”Ingen lagade päregröd som saligen insomnade Alvar”.

Samma dag som artikeln publicerades ljöd en ilsken telefonsignal på redaktionen. En mansperson var på tråden:

– Det är liket som ringer, Alvar alltså.

Hoppsan!

I dag vet jag med marginal att mannen i porten på Storgatan är död.

Länge leve korvaludorna!

En sann saga i livet

LENA MARIA BERÄTTAR: 


Hand i hand vandrade mitt då treåriga barnbarn Juni och jag i sakta mak upp mot Linnéaskogen.

Solen strålade från en klarblå himmel över Småland. Med oss hade vi varsin liten korg att ha bär i.

Vilda blommor kantade vår stig. Fjärilar och allehanda insekter landade på dem för att suga nektar.

I skogsbrynet, där våra förfäder vilar under blåbärstäcke i gravar sedan järnåldern, hörs ingen trafik.

Endast sången från milt susande trädkronor.

FOTO: MARTIN LAWTON
Snart hemma  i Casa Rosada igen efter en underbar promenad med farmor i skogen med besök hos hästar, hundar, grisar och Pelle. En söndag att minnas för Juni, då tre år gammal.

Längs stigen in i skogen plockade vi smultron och lite blåbär, några vildhallon och en kantarell.
Efter en stund kom vi in på en gammal körväg. Tystnaden bröts av frustningar från hästar. 
Det visade sig vara två stora arbetshästar som drog en gammal vagn. Vi klev åt sidan, in i blåbärsriset.

Kusken, som heter Arnold, stannade ekipaget med ett ”prrrrrooo” och undrade om vi ville ha skjuts.

– Ja, det vill jag, sa Juni.

Arnolds hustru Elvy och hennes fyraåriga barnbarn Pelle satt redan på flaket.

Med benen dinglande från vagnen, höll jag ett fast grepp om Juni, så att hon inte skulle trilla av, när färden plötsligt bar lite uppför.

Den söta doften från linnéor, hästarnas rofyllda klampande och skogens lugn väckte minnen från min barndomstid

Då vi nådde bondgården sadlades hästarna av. Juni fick gå in och hälsa på Emil och Ida, två söta, mellanstora grisar, i ladan. De var rosa med svarta prickar på och hade knorr på svansen.

Nyfiket reste de sig på bakbenen i stian och njöt av att bli kliade på nosen.

I båset intill väntade två små Shetlandsponnyer på att släppas ut till de stora hästarna, som nu betade på ängen.

Från boningshuset, som var rött med vita knutar, kom hunden Prick springande, glatt viftande på svansen, när vi närmade oss.

Elvy dukade fram kaffe, hemkokt jordgubbssaft och blåbärspaj med vaniljsås i den lummiga trädgården.

Fyraårige Pelle, visste inte till sig av lycka över att ha fått en nästan jämnårig lekkamrat.

Han sjöng ”Jag vill vara din Margareta” för Juni som fnissade blygt.

Snart var det dags att tacka för sig och lämna denna idyll. Lugnt strosade vi ner mot byn. Tid och rum… och stress existerade inte.

När sonens SUV plötsligt dök i upp i skogen kändes det som en kulturkrock…

Vi erbjöds skjuts hem, men Juni ville hellre gå med farmor. Jag kände mig stolt och hedrad.

Vi tog god tid på oss. Juni lyssnade storögt när jag berättade om hur vi lekte i skogen under min barndoms somrar i Hullaryd.

Den fullpackade bilen väntade för resan tillbaka till Hufvudstaden.

Själv lever jag länge denna ljuvliga dag med mitt barnbarn... och hoppas att även hon ska minnas.

Mina våta drömmar

ETT SOMMARKÅSERI FRÅN KENNY


En fråga som vi ofta får är om det finns någon sjö i närheten av vårt sommarparadis här i Hullaryd.

- Mängder, blir svaret.

Men ska sanningen fram har jag inte tagit mig ett enda sommardopp trots att det var rekordvärme häromdagen.

Fast... om jag blir tvingad till badplatsen vill jag synas.

FOTO: KENNY LINDQUIST
Här vid vår vackra badsjö Noen i Hullaryd ville jag vara en stilikon. Men Elsa-Lill förbjöd mig å det bestämdaste.

När jag för en del år sen kom över ett par retrobadbyxor från 50-talet såg jag min chans återinföra Tarzanmodet, som den stilikon jag är.

Men nu är det så att tyget i den klassiska modellen nästan är vattentätt. Så när du kliver urspadet stannar vattnet i grenen, tynger byxan och blottlägger allt vad Gud fader begåvat oss män med.

Brunstigt gjorde jag ett svanhopp ner i vackra sjön Noen i Hullaryd framför en andäktig publik. Väl uppe på bryggan igen hade mitt självförtroende stärkts.

Guds gåva till kvinnorna var till jorden kommen åter.

Elsa-Lill var av en annan uppfattning.

När jag stod där på badbryggan och frotterade mig kom hon stormande och förbjöd mig på stående fot att någonsin använda badbrallorna igen.

På min födelsedag, dagen därpå, begåvade hon mig med ett mjukt paket. Gissa vad som fanns i det! Jo, ett par tråkigt gråblå, vida Bermudashorts som räckte ända ner till knäna... och upp över min lätt spolformiga magformation.

All min lättfunna sex appeal var som bortblåst.

Nu ska ingen tro att jag gör dubbla Wallenbergare i pik, i tid och otid. Jag är mer för så kallade kärringdopp. Min manliga framtoning visar jag på andra sätt. Badet tjänar mer som en avsvalkning för mig de dagar då solen skiner från en klarblå himmel.

Ni som känner mig vet att jag är en snabb man. Både vad gäller städningen av paradvåningen i Helsingborg och att somna framför teven i Hullaryd.

När Elsa-Lill någon varm sommardag packat en kaffekorg och kört oss till badet brukar det gå till så här:

Medan hon parkerar och packar ur bilen försvinner jag i hög hastighet ut på bryggan. Klättrar halvvägs nerför badstegen, doppar mig på 1,8 sekunder och är tillbaks på stranden fortare än kvickt. Elsa-Lill har då inte då ens fått på sig baddräkten.

– Du har så brått att du inte blir våt när du doppar dig. Ta det lugnt.

Jag tycker inte om att ligga på stranden. Det är ingen sport.

En riktig karl ska härdas. Således blev jag vinterbadare. Det är så man skiljer ut hårda män från veklingar. Jag har badat i Öresund när det var minus 16 i luften. Då pumpar adrenalinet i varje kroppscell… jag känner mig som Hulken… Jag kan riva hus… Jag är macho…

Förlåt!

Nu skriker Elsa-Lill på mig igen. Bäst jag lyder.

Chock på bröllopsnatten

LENA MARIAS KÅSERAR OM BÖRJAN PÅ SIN MUSIKALISKA RESA

Jag är tio år. På grammofonen spelas The Cordettes 50-tals-hit, Mr. Sandman.  Iklädd mammas klänning sjunger jag med på låtsasengelska framför spegeln i hallen.   

I köket står Mamma och diskar. 

– Mamma!… Jag tror att jag kan bli nåt stort!  

– Ja, Lena lilla, säger mamma. Det tror jag säkert… så som du äter.  

Rainy Day Women vid starten 1966. Fr.v. Ann-Christin Carlsson, Lena Maria Gårdenäs, Bonita Nordahl, Christel Ljunggren och Inga-Lill Johansson. Bandet nådde store framgångar både här hemma och ute i Europa.

Tio år senare är jag en femtedeldel av tjejpopbandet “Rainy Day Women”, som ska iväg på vår första Englandsturné. 

Bandet bildades 1966 av Inga-Lill Johansson. Hon efterlyste spelsugna tjejer på en annons Dagbladet.  

Efter att ha provsjungit i Inga-Lills källare fick jag platsa som sångerska. 

Vi var fem tjejer som brann för musiken. Första spelningen var på Elinebergs fritidsgård i Helsingborg. 

Med endast fyra låtar på bagaget äntrade vi scenen. Det gick så bra, så vi fick köra låtarna två gånger.  

Gage fick vi också… hela 50 kronor. Det var mycket bra betalt. På stadens inneklubb, Zeptett, fick vi fick vi bara en krona var.  

Vi blev snabbt populära i Danmark, Göteborg och Stockholm. Och snart nådde ryktet ända till England.  

Fredagen den trettonde oktober 1967 klev vi in på agenturen Ian Hamilton Enterprise i Manchester. Där fick vi veta att vi samma kväll skulle spela på två av Manchesters största klubbar.  

På agenturen fanns, utöver personalen, sångaren Steve i ”Reg James Explosion”, som var norra Englands populäraste band. Steve, i sin med röda MGB, eskorterade oss till huset där vi skulle bo. Det var i värsta slummen runt kvarteren vid Old Traffords fotbollsplan.  Steve föreslog att våra båda band skulle stråla samman hos oss efter kvällens spelningar. 

Publiken gillade oss så vi glömde tröttheten och såg fram emot fortsättningen på kvällen. 

Det blev en trevlig efterfest med våra nyvunna engelska popkillar. Men det kröp snart fram att det smorts planer för vissa i vårt band. 

När vår affisch hamnat på agenturens vägg hade sångaren Steve “pangat” för vår trummis Christel och sagt -”Hon ska jag ha! Nu får du välja, Dougie!”

Gitarristen Dougie Lawton valde mig, för han tyckte att jag såg så snäll ut.   

Ack vad han bedrog sig. Mitt tips är: Döm aldrig hunden efter håren!  

Tre dagar senare dök grabbarna upp, oanmälda. Jag höll som bäst på att tappa upp ett bad, i husets gemensamma badkar. 

När den röda MGB’ n tutade fick jag annat att tänka på.
  

Det pratades och himlades med ögonen och sånt kräver ju 100 procents koncentration.  

Efter ett par timmar bankade nån på dörren. Utanför stod en svart man i bara kalsongerna. 

I hans lägenhet under rann vatten nerför väggarna. Så ymnigt att tapeterna hade lossnat och kasat ner på golvet. Mycket var förstört.  

Det var nån som glömt att stänga av vattenkranen i badrummet. 

Hyresvärden anlände. Dougie fick sköta pratet eftersom han var bäst på engelska. Alla blånekade till skuld.

På vår bröllopsnatt, tre år senare, pratade vi minnen.  

– Kommer du ihåg den där översvämningen, undrade jag.   

– Ja, jag önskar att jag får jag tag på den jäveln som gjorde det, sa Dougie. 

– Det var jag, sa jag. 

Först blev det tyst.  

Sen kunde vi inte sluta skratta 

Det blev en bröllopsnatt att minnas.