Gubbdagiset och hisshallen

KENNYS ONSDAGSKÅSERI:

Varje journalist borde vistas ett par timmar varje vecka på ett lasarett.
Detta är inte illa menat.
Själv lever jag som jag lär. Och... det är inte tvunget att man ska vara allvarligt sjuk bara för att man besöker den skånska regionens byggnad då och då.

Ett låt mig börja så här:
En bra dag för mig börjar med att jag tar en stärkande promenad ner till bussterminalen på Knutpunkten i Helsingborg - 200 meter. Där letar jag upp en linje som stannar vid Idrottens hus där Sveriges bästa idrottsmuseum, hbgidrottsmuseum.se, ligger. Och eftersom jag är medlem i denna kulturella institution stiger jag av och besöker museet ifråga. Gubbdagiset kallat av Elsa-Lill.
Här finns det alltid någon glad senior att prata med. Och jag trivs när jag får snacka med gubbar som kan berätta historier om gamla HIF-spelare som var med på den tiden det begav sig - alltså på 50-talet.
Ibland händer det till och med att en HIF-legend och stjärnspelare som Lars-Erik Ahlberg tittar in på en kopp kaffe. Då är lyckan total för en yngling som hade Lasse som idol. Och en annan gång dyker Andreas "Granen" Granqvists farfar Cenny Granqvist upp. En skön lirare på de skånska fotbollsplanerna.

På Idrottsmuseet har det bildats en sektion som kallas Anekdotgruppen, eller A-laget som vi för det mesta säger. I den ingår jag och vår uppgift är att samla in berättelser och skrönor om idrotten förr i tiden.
Våra möten har utmynnat i ett tiotal suveräna och välskrivna idrottshistoriska böcker.

När jag kom med i A-laget vid pensioneringen från Dagbladet 2012 var jag yngst med mina 62 år.
Självklart blev jag kallad för en "ung och lovande junior". Sen dök den sex år yngre journalistkollegan Per Ohlsson upp och ridån gick ner.
Per petade mig från juniortronen.
Då blev jag förbannad. Petad av en snorunge på 56 vårar...
I A-laget pratar vi även om livets allvar och kommer osökt in på olika människor. Den vanligaste frågan är då:
"Lever han?"

Nu kommer vi till pudelns kärna:
Efter besöket på museet fortsätter jag min stärkande promenad och den går via lasarettet. Där är det dags för en motionspaus och jag slinker in i hisshallen. Jag sätter mig på en av träbänkarna och bara glor rakt fram.
Det dröjer inte länge förrän andra besökare på sjukhuset slår sig ner och tipsar om vad journalister borde ta upp i spalterna. Jag får den ena häpnadsväckande historien efter den andra.

Hisshallen har alltså blivit min informationscentral. Och jag trivs där. Vistelserna i hisshallen på ett svenskt sjukhus har blivit en kär hobby.
Fan vet om man inte borde omnämnas i Guinness rekordbok för sina talrika sjukhusbesök.
Ja, kära vänner... det är skönt att va' panschis.
Fast...
... Elsa-Lill tycker att mina fritidssysselsättningar är konstiga.