KENNY BERÄTTAR OM LIVET SOM JOURNALIST
Del 1:
I dagarna är det 48 år sen jag för första gången slog mig ner på en redaktionsstol. Tidningen var Nordvästra Skånes Tidningar, NST, och låg på Järnvägsgatan i Ängelholm.
Jag var 20 år och såg egentligen min framtid som stjärnadvokat – inspirerad av Henning Sjöström.
Några dagar tidigare hade jag suttit på en urtråkig mattelektion och i smyg snackat med bänkgrannen Lennart Sturesson (numera Anderson och boende på Long Island, New York). Han var ny i klassen eftersom han just kommit hem från en ettårig stipendieresa i USA. Om några månader skulle vi ta studenten.
– Jo, jag gick in på NST:s redaktion och frågade om där fanns ett jobb till mig. Jag berättade att jag jobbat på New York Times. I själva verket hade jag bara läst den tidningen nån gång, förklarade Lennart och fortsatte:
– Jag fick jobb direkt som extra telefonmottagare. Sitter och spelar in reportage från journalister på bygden som jag sen skriver ut. Skitenkelt jobb och dom har plats för en till. Det räcker att man kan skriva maskin med två fingrar.
Jag gick till tidningen och fick jobbet av den sympatiske redaktionssekreteraren Hans-Åke Nire (som senare hamnade på Svenska Dagbladet).
Lön: 7 kronor i timmen för fyra timmars jobb varannan söndag. Och för den nyinvigde kan jag berätta att titeln redaktionssekreterare i dag kallas nyhetschef.
Det var en lärorik tid och jag beundrade många av de äldre journalisterna.
Studenten kom och lumpen väntade på F10 i Ängelholm. När jag samtidigt blev erbjuden en heltidstjänst på kvällstid var jag överlycklig. Men på den tiden var nattpermis svår att få. Berättade om mitt dilemma för kompanichefen, förvaltaren med soldatnamnet Rapp.
– Skriv en permisansökan för varje kväll du vill jobba. Sen skriver jag på den. Men se för helvete till att jag får tidningen i brevlådan varje morgon, röt Rapp med glimten i ögat.
Det blev en fantastisk tid. Jag fick jobba med journalistik som jag älskade från första sekund. Jag fick sova i föräldrahemmet i Ängelholm på nätterna. Hade gratis mat på flygflottiljen. Livet lekte och jag har aldrig känt mig så förmögen i livet. Lön från NST plus en femma om dagen från försvarsmakten i soldatpenning.
Förstod att det var journalistik jag skulle syssla med och därmed blev jag ingen konkurrent i kändispressen till Henning Sjöström.
Nu var det nya förebilder som gällde; Dagens Nyheters Jolo, Expressens Ulf Nilson och Staffan Heimerson på Aftonbladet. Den sistnämnde, från Hallandåsens sydsluttning, hade för övrigt börjat sin karriär på just NST.
Okey... jag blev ingen världsreporter. Men jag älskade hetsen, doften av trycksvärta och att skriva med kniven på strupen. Deadline strax före midnatt var helig, annars kom sätterifaktorn (han som basade på sätteriet och hette Folke Lundqvist) och sa: ”Pågar, pågar... det går åt helvete.”
Efter kvällspasset sjönk man ihop utmattad. Men... jag var fast i det som skulle komma att forma mitt liv.
Resten av min journalistiska bana kommer jag – med ojämna mellanrum – att berätta framöver i den här bloggen.
En av mina första kollegor på NST var Roland "Rollo" Nordqvist från Helsingborg. Han blev senare känd som Teliapappan i tv-reklamen. Här gör han ett besök i Casa Rosada i Hullaryd för några år sen. Rollo bor i dag i Enköping och har en egen bloggsida: rollopigg47a.blogspot.com
Härligt att läsa Er här på bloggen <3 Tack för att ni har hjärtat att dela med Er/Stefan
SvaraRadera