KENNYS ONSDAGSKÅSERI
Varje vår som vi kör upp till vår sommarvistelse i Hullaryd stannar vi alltid till vid Mosserydssjön, tre kilometer från byn. Där beundrar vi utsikten och njuter av att få tillbringa vår tid i denna pastorala miljö i flera månader.
Så skedde även förra onsdagen då vi hade färdats de tunga 27 milen från Helsingborg. Och jag lovar; sträckan på E4:an mellan Värnamo och Jönköping är Sveriges tradigaste väg.
En av småländska höglandets vackraste sjöar är Mosserydssjön. Den ligger tre kilometer från Hullaryd. Här försökte jag bli storfiskare. Jag är naturvän. Men... tyvärr de flesta av mina drag ligger på sjöns botten.
För några år sen kom jag på att jag saknade en hobby – under vistelsen i Hullaryd. Kände mig för gammal för bergsbestigning och för ung för att sitta på hemmet och tälja smörknivar.
Valet blev fiske.
Berättade om beslutet för Elsa-Lill och förklarade i målande beskrivningar om hur jag skulle kunna bidra till hushållsekonomin med abborrar, gösar och gäddor, den ena större än den andra.
– Jag tror det när jag ser det, påpekade hon syrligt.
När denne man bestämmer sig för något lämnas inget åt slumpen – och undan går det.
Sprang över till Bagar-Björn och löste ett helårs fiskekort för Mosserydssjön. Som en självklarhet blev det även en prenumeration på Fiskejournalen samt inte minst en funktionell fiskeutrustning, inklusive vass filékniv.
– Ta fram stekpannan, var det sista jag skrek till Elsa-Lill innan jag drog iväg till sjön där jag sett ut en vacker klippa från vilken stordåden skulle utföras.
Satsade fullt ut och drog iväg ett elegant kast.
Nåt gick snett.
Linan rörde sig inte en millimeter. Började rycka och slita i utrustningen. Det fick till följd att jag på ett oförklarligt sätt snabbt blev inlindad i flera meter fiskelina.
Tålamod är inte min starkaste gren. Åkte därför hem med linan virad runt kroppen. I dörren möttes jag av Elsa-Lill. Hennes skrattanfall varade i en kvart varefter hon med en snabb blick konstaterade att jag vänt spinnrullen bak och fram.
Denne man ger sig inte. Dagen efter var jag på plats igen. Gjorde några uppmjukande uppvärmningskast för att få in rätta snitsen. Sen jag tog i på allvar.
Draget for iväg likt en långdistansrobot långt, långt ut i sjön.
Kvar stod jag med linan.
Gav moloket upp och for tillbaka hem.
Elsa-Lill stod i köket och stekte abborre från Ica.
Begrep att hennes tilltro till sin make inte var den största.
Dag tre lyckades jag plantera fem drag på sjöbottnen.
Värre skulle det bli.
Dag fyra fastnade draget i en trädkrona. Men det berättade jag aldrig för Elsa-Lill.
Hon undrade fortfarande när jag skulle komma hem med nån firre.
– Sjön är stendöd. Troligen övergödning, konstaterade jag som den miljöexpert jag plötsligt blivit.
– Konstigt, sa hon. Oscar i Tingshuset drog upp en gädda på första kastet häromdan.
Sen dess har jag täljt smörknivar. Men...
... det är ju också en hobby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar