Jag är inte pervers - men älskar sjukvården

ETT KÅSERI FRÅN LINDQUIST DENNA LÖRDAGSAFTON:


Denne mans förhållande till sjukvården är gott. Och jag har erfarenhet efter att både ha opererats i nedre och övre regioner. Och mitt emellan också, för den delen.

Under många år genomgick jag en kontroll, en så kallad cystoskopi. Man går alltså upp med en kamera genom urinröret.

Jodå, det funkar. Tack vare japansk teknik.

Vid ett av tillfällena frågade min trevlige doktor hur det kändes efter undersökningen?

– Om det känts bra hade jag varit pervers, blev mitt svar.

Nu raskt över till de övre regionerna. För en del år sen ringde jag Söders vårdcentral och berättade om en knuta på skallen. Den störde inte mig men däremot de barberare som försökte skapa frisyrer likt Robert Redfords.

Ingen hade lyckats, av oförklarlig anledning.

Tre dagar senare fick jag tid för operation. Visades in i ett kalt rum. Där fick jag ensam ligga och vänta på den danske medicinman som fått den stora äran att utföra ingreppet.

Min nervositet var stor eftersom det var första gången jag skulle genomlida ett kirurgiskt ingrepp. Och inte blev den mindre när jag läste anslaget på väggen:

”Vem gör vad vid hjärtstillestånd?”

Läkaren skulle i nödsituation kontrollera puls, respiration och pupiller.

Sköterska nummer ett hade till uppgift att ventilera, suga slem och fixa syrgasen. Och sköterska två skulle kasta sig över akutväskan och sätta dropp.

Hjärtat höll på att stanna.

Man har ju hört om människor som blivit inlagda på sjukhus för en enkel åkomma och därefter kilat vidare till de sälla jaktmarkerna.

Så kom han då – den danske doktorn. Han liknade ett av de värsta kanadensiska råskinnen jag en gång skrev om som hockeyreporter. Men han log vänligt och bad om ursäkt för att han måste lokalbedöva mig. Och sköterskan beklagade att hon måste raka bort en hårtest på skallen.

– Gör inget, sa jag. Ska klippa mig som Aschberg på lördag.

Det sa pang! Nålen satt där.

– Snart skär vi, sa läkaren och över huvudet fick jag ett grönt skynke som han började försöka göra ett hål i – trodde jag.

I själva verket var han i full färd med operationen.

– När ska du ta knutan? undrade jag.

– Den är redan borta, sa han.

Rena expressoperationen.

Hjärtat höll och jag var kvar i det jordiska. Sen frågade doktorn hur länge jag haft knutan och jag sa ”i si så där en tjugo år” och förtydligade mig med en saklig, medicinsk min:

– En typisk geniknöl.

– De' va' en fedtknude, sa dansken.